Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Så kom det plötsligt en dag då jag verkligen ville gå in i en anställning igen. Min nya arbetsgivare är 7C Group (Seven Sea…) som jag arbetat med i uppdrag det senaste året. Samtal kring närmare samarbete har pågått ett tag, så jag har också haft möjligheten att vänja mig vid tanken att “bli anställd” igen. Och samtidigt är det för mig ett faktum att det är nästan lika läskigt att bli anställd igen som det var att starta eget för drygt tio år sen…

Det kännsSailing to the sunrise bra!
Man vet ju vad man har, men inte vad man får, så att säga. Å andra sidan så köper jag ju inte precis grisen i säcken, som sagt, utan har haft tid på mig att samarbeta och “pröva” mina numera nära kollegor. Jag uppskattar dem mycket, både för att jag “får vara jag”, jag får bidra med det jag är bra på, det jag tycker är roligt och – inte minst – mer eller mindre förväntas att hela tiden utveckla mig själv både som coach, som konsult och i affärsförståelse. Jag vet att jag bidrar med bra saker, att jag har en spännande profil som kompletterar mina övriga kollegors och att jag i och med det också bidrar med andra perspektiv och ett spännande nätverk.

Även jag är ett flockdjur
Det som också tilltalar mig mycket är förstås den samlade kompetens som mina kollegor sitter på. En stor källa till lärande och andra kloka perspektiv. Det är viktigt för mig att ha kollegor som jag kan “samskapa” med och som jag får utvecklas med och av. Både för min högst personliga del, men jag ser också förutsättningarna för att skapa riktigt gott värde med våra kunder och klienter. Den kompetens som jag (och mina kunder) nu får tillgång till gör mig både stolt och förväntansfull! Det har också, det senaste året, blivit tydligt för mig att det är så viktigt för mig med kollegor, sammanhang och att få vara kreativ tillsammans. Jag kryper helt enkelt till korset och konstaterar att det nedärvda behovet av “flock” även gäller för mig – både i hemmiljö och i arbetsmiljö.

Nätverka igen?
Var det ett tag sen vi sågs? Kanske är det hög tid att vi ses för lunch och du får berätta var du är just nu, och jag på lite mer djuplodande sätt kan berätta om hur jag jobbar vidare med mina önskningar numera som “Head of Training” – även det blir en resa – på 7C Group.

Så, nu blir jag den där Pippi på de sju haven i alla fall!

Med sol,

Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Mina klienter vill inte ha coaching

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

CoachingEller låt oss säga så här, det är väldigt sällan mina klienter vill ha den renodlade coachingen. De vill ha chefsstöd, eller på coachingspråk; coachande handledning. Under de drygt 10 år jag arbetat med coaching, kan jag räkna på ena handens fingrar klienter som vill ha den ”rena” coachingen.

Addera en hjärna ytterligare till sin egen
Jag förstår att det är så. Många gånger är vi i villrådighetens land, eller ”jag vet inte”-landet. Det där mycket vanliga svaret som kommer på de öppna frågorna. Först. Jag vet att klienten vet, innerst inne. Men det är inte varje gång det gynnar klienten att invänta hens eget ”svar”, och ibland är det inte läge att utmana heller. Klienten kan behöva att jag ”håller i handen” istället för att ”putta utför stupet”. 😉 Många gånger vinner de på att vara lite publik, få möjlighet att se andras perspektiv, lösningar eller förhållningssätt. Det ger en möjlighet till exemplifiering, att visa en alternativ väg framåt. Därmed inte sagt att just den vägen är den väg som klienten vill, ska eller kommer att välja, men den öppnar upp och visar på en alternativ väg framåt. Enkelt, och lite kul, uttryckt adderar vi en hjärna ytterligare med unika synapser, vindlingar och erfarenheter. Dubbel ”brain power” så att säga.

Mina klienter är smarta och kloka!
De förstår att deras situation skiljer sig från det jag berättar eller exemplifierar. Det som alltid blir viktigt i sammanhangen är förstås att inte pådyvla eventuella tankar eller lösningar på klienten, och likaså verkligen skapa utrymme för reflektion och idéer kopplat till perspektiven. Det vill säga att arbeta med hur ”inputen” landar, vad som kan vara användbart och hur, och vilka andra spännande kopplingar eller associationer klienterna kan inspireras till.

De förväntar sig snarare att få perspektiven
En klient som jag ska starta upp med igen (för ett nytt coachingprogram) var väldigt tydlig med att vilja ha mina perspektiv, tankar och input för att på sätt och vis kunna ”spegla sig” med hjälp av någon annan. Det är ju fullt möjligt att fortfarande helt coacha, eftersom jag neutralt erbjuder perspektiven, men många gånger är det egentligen coachande handledning jag jobbar med. Jag tror i ärlighetens namn inte att de flesta av mina klienter är med på skillnaden, och även om de är det, så är de mer intresserade av att få ett chefsstöd än ren och skär coaching.

Vad upplever och tänker du kring mina rader? Vilka reflektioner väcker ovan hos dig?

En liten söndagsreflektion så där i all enkelhet.
/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook
Feedback – det där som är så bra och samtidigt så jobbigt

Feedback – det där som är så bra och samtidigt så jobbigt

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

hangglidingLyssnade för några dagar sen på en poddcast med Charlotta Wikström som gäst. I intervjun delar hon med sig av sina misstag och värdet av att få feedback av chefer som “vågar” ge den. Den tuffa feedback hon fick som nybliven chef, har danat henne, gett henne insikter om sig själv och en medvetenhet kring vad hon behövde ändra och behöver tänka på för att fungera så bra som hon bara kan som chef.

I podden berättar Charlotta hur jobbigt det var att få feedbacken, hur ledsen hon hade blivit. Hon fick den från sin chef strax innan jul, och berättade att hon under hela julledigheten och nyåret var riktigt ledsen, att hon trodde att hon skulle bli uppsagd. Så blev det inte. Hon blev kvar på den arbetsplatsen i 15 år, blev en visserligen tuff men mycket uppskattad chef. I dag är hon så glad och tacksam för den chefen, och för några till på samma arbetsplats, som vågade ge henne den tuffa feedbacken. Den handlade om hennes BETEENDE, inget annat. Något hon med andra ord kunde förändra. I dag ser hon den feedbacken som en julklapp av de finare slagen, skulle jag tro. 🙂

Ja, det är svårt. Och viktigt.
Jag vet att det är svårt och att det är jobbigt att ge feedback av det korrigerande slaget, just för att det är så jobbigt att få den, ta emot den och lära av den. Samtidigt är det många gånger den enda vägen för att utvecklas, på riktigt. Det är dessutom minst lika jobbigt att ge den, och det kräver både mod och ödmjukhet att göra det. Så, den bästa och mest “bumpy” utvecklingen får du genom feedback. Så börja nu. Be om den. Ta emot den. Och ge den.

God Jul och Gott Nytt År!

/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook
Tillit och förtroende. Livsviktiga grejer.

Tillit och förtroende. Livsviktiga grejer.

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

2Prefrontal cortex – det är där som tillit och förtroende “bor” i hjärnan. Det är också den del som kallas den “exekutiva delen” av hjärnan. Det är liksom den som “leder” övriga hjärnan. På ett förenklat sätt skulle man alltså kunna säga att det är där ledarskapet bor, både det i förhållande till oss själva, men också i förhållande till andra människor. Det är genom vår förmåga att skapa förtroende och tillit som vi “tillåts” leda andra människor.

Jag minns att jag för ungefär 20-25 år sen – som vän – ställde mig lite tveksam till an av mina vänners  dåvarande partner. Jag speglade det i förhållande till hen. Anledningen var helt enkelt att jag upplevde denne partner bete sig som en sk-tstövel, särskilt mot min vän. Jag förstår ju i dag att jag skulle adresserat det annorlunda, erbjudit speglingen och varit mer neutral. Men då hade jag inte riktigt lärt mig att hantera mina känsloreaktioner på samma sätt. Dessutom var jag ju engagerad i min vän, och blev förbannad när jag upplevde att hen blev illa behandlad, särskilt av sin partner.

“Ja, hen gör sig inte till för någon”
Nåväl, svaret jag fick på mitt ifrågasättande var: “Ja, hen gör sig inte till för någon, och det tar tid att få hens förtroende.” Men det handlar väl inte om att “göra sig till”, det handlar om hyggligt folkvett, och att man behöver utgå ifrån att bete sig schysst, anständigt. Det finns liksom ingen anledning att börja i andra änden.

I dag ser jag kanske att det också finns ännu fler argument för detta, bl a det som handlar om ledarskap. Hur bra är en person med en sån inställning på att leda sig själv? Hur bra är hen på att leda andra? Vilka förmågor att ”samutvecklas” med andra har du? Som ledare måste du utgå ifrån ett tillitsfullt förhållningssätt för att få förtroende från dina medarbetare. Förtroendet, medkänslan, integriteten – allt det hanteras i prefrontal cortex.

Andra beteenden, d v s misstro och misstänksamhet, kommer från en betydligt mer primitiv del i vår hjärna – amygdalan… Rädslans boning. Kanske hade det inte varit mer “neutralt” att spegla denne partners beteenden utifrån hjärnans exekutiva del respektive primitiva, men jag tror möjligen att mina argument hade varit tyngre och inte enbart utgått ifrån en “känsla”.

Så, en bit av min historia och en reflektion i all enkelhet.

Önskar dig fina helger!
/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Autentiskt ledarskap. Ja. På riktigt.

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Ett globalt ledarskap, som behöver helt andra saker än det vi är vana vid. Det behövs en äkthet, en autenticitet. Om du ska kunna bli en bra ledare nu och framåt, behöver du koncentrera dig på kvaliteten i dina relationer.

Hur får man kvalitet i sina relationer, då?
Genom medvetenhet om sig själv, så att man kan vara närvarande, mentalt, för någon annans räkning. Att kunna släppa sina egna behov för sina medarbetare, att lyssna med empati och medkänsla och helt utan dömanden. Nyfikenheten kring hur någon annan förhåller sig, utan att för den skull lägga sina egna värderingar på dennes perspektiv är avgörande. Att vara i kontakt med sitt ”djupare jag”, att ta sig tid och reflektera. Kort sagt att ”koppla ihop” sig med sin medarbetare, att ”bry sig” och att vilja dennes bästa – det är enda sättet att kunna bidra både till den enskildes väl och ve, till organisationens framgång och till en bättre värld. Och det finns inga genvägar, ingen ”quick-fix”. Å andra sidan är det väl värt insatsen, för det leder till något mer hållbart och bestående.

GlobalLeaderships film med Otto Scharmer från MIT beskriver det så bra, och det också med koppling till innovation och utveckling. Klicka vidare in till Vimeo. Det är värt det extra klicket!

Otto Scharmer: Leading From the Emerging Future from GlobalLeadership.TV on Vimeo.

Soliga,

Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

En bra chef

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

kugghjulHärom veckan träffade jag en utvecklingschef på ett av Sveriges största tekniska företag. Vi hade träffats på en gemensam väns 50-årsfest för ca ett halvår sen. Jag var Toastmaster på den festen, och skrev om den roliga upplevelse som jag fick bl a tack vare denna chef i en tidigare bloggpost. Här är den, om du vill läsa.

Ibland är det bara en fröjd att träffa personer som dels så “brinner för” sitt arbete, och också genomför kloka och enkla förändringar i sin verksamhet för att skapa möjlighet för människor att ta större ansvar och leverera resultat. Jag fick följa med på rundturen i både lab och på avdelningen och – hör och häpna – jag kom faktiskt ihåg en hel del från min gamla gymnasieingenjörsutbildning när utvecklingschefen beskrev vad de olika instrumenten och verktygen gjorde, och jag tyckte det var riktigt roligt! DEN typen av entusiasm är helt ovärderlig i en organisation!

Spännande, enkla förändringar som skapar värde och stort medarbetaransvar
Inledningsvis när denna chef började hos sin arbetsgivare, upplevde han att medarbetarna, bildligt, stod i kö utanför hans rum och beklagade sig över att “det var svårt att samarbeta, och att de inte fick underlag inför sina arbetsuppgifter tillräckligt snabbt”.

Med en enkel övning + att sätta upp en stor (överskådlig) whiteboard-tavla på en strategisk plats, synliggjorde den här chefen för sina medarbetare VAR någonstans ev problem uppstod, och VEM/VILKA som var ansvarig/-a för att LÖSA de problemen. Dessutom med den kloka inställningen att en chef i en bra och välfungerande organisation inte ska behöva vara inblandad i alla medarbetares respektive samarbeten eller behöva “lägga näsan i blöt” hela tiden, utan detta ska medarbetarna i de olika grupperingarna hantera direkt med varandra.

Vad bidrar en så “enkel” förändring till?
Utöver det uppenbara; att problemen löses, bidrar det också till en delaktighet, en upplevelse kring att jag som medarbetare har kontroll och kan påverka både min situation och min möjlighet att bidra med värde. Att med hjälp av så “enkla” medel som en whiteboardtavla med röda, gula och gröna magnetpluppar också skapa en överskådlighet och med det i sin tur kunna se hur alla delarna i “organisationsorganismen” påverkar varandra är om inte genialt, så näst intill…!

Självklart upplevdes inte förändringen som positiv till en början. Det var mycket stånk, stön och gnäll (som det är och emellanåt behöver vara vid förändringar) och mer eller mindre aktivt motarbetande. Men när denne chef hade ledsnat och sa “nej, ni har rätt, det funkar inte – vi tar bort whiteboarden och slutar ha mötena”, så blev det plötsligt helt andra tongångar. Den är ju kvar.

Det – tar – tid
Förändringsarbete tar tid. Kräver tålamod, förståelse och en entusiasm som ibland är utöver det vanliga. Jag kan bara gratulera det här företaget till en mycket lyckad rekrytering. Det är så härligt att min väg korsas av dessa kloka möjliggörare!

Ser verkligen fram emot att träffa denna chef igen!

/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook
Podden med Leif Sunesson på Ledarkanalen

Podden med Leif Sunesson på Ledarkanalen

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Leif_Ninni_mindre_ver2Jösses, vad tiden går fort! Det är redan första juli, semestern hägrar och jag vill ”puffa för” podden med Leif Sunesson igen. Jag och Leif är f d arbetskamrater från Statoil. Båda slutade där kring millennieskiftet, och Leif har sedan dess arbetat (och arbetar) på Microsoft med försäljning, f n som Sales Director.

Vid ett flertal tillfällen har jag och Leif hamnat i viktiga samtal kring ledarskap. Det är ju hela tanken med Ledarkanalen, att samtala kring ledarskap, så att passa på att samtala med Leif blev liksom naturligt. I just den här podden samtalar vi kring digitaliseringen och vad som händer när företagens infrastruktur läggs ”i molnet”, och – inte minst – hur det påverkar ledarskapet.

Lyssna gärna in via länken ovan!
/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Tågresan – reflektionernas tid

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

150601_tågresaHar sen några veckor tillbaka uppdrag en bit ut i landet, så jag lämnar Stockholm för att uppleva lite annat. Träffa andra än huvudstadsinvånare. Roligt, nyttigt, utvecklande. Och innebär en hel del resande. Fördelarna är verkligen att jag hinner “jobba undan” mycket administrativt, och att jag hinner lyssna igenom våra inspelade samtal till Ledarkanalen. Samt filosofera lite mer än vad jag kanske hinner annars. Just i dag fick jag en timmes extra filosoferande, eftersom det i det blåsiga vädret hade ramlat träd på rälsen.

Lyssnar på mig själv…
De samtal vi spelat in för Ledarkanalen och som vi klippt ska vi lyssna igenom, skriva lite presentation om, hitta citat och notera ned. Det är otroligt lärorikt att lyssna på samtalen, både för att man får höra en gång till och får njuta av gästens kunnighet och också för att höra våra – mina och Ninnis – emellanåt klokheter. Däremot, och det är det lite knepigare, är det lite jobbigare att höra sig själv prata så där “osminkat”. Jag hör klart och tydligt (!) vilka språkliga egenheter eller “tics” jag har. Jag hör hur jag ibland ivrigt känner något slags behov att spegla det jag hör, för att förtydliga eller för att säkerställa att jag förstått. På det stora hela tror jag att jag bidrar till en förståelse, men den viktiga lärdomen som alltid kommer tillbaka när jag hör mig själv prata är en stor ödmjukhet. Eftertänksamheten blir en ännu bättre vän på vägen. Hm, det kanske egentligen har mer med åldern att göra, än att jag faktiskt hör mig själv samtala. Jag vet inte. Oavsett är påminnelsen nyttig!

Så, ödmjukhet kan man träna genom att spela in sig själv i olika samtal, lyssna på dem efteråt och reflektera. Jag både förundras över det fantastiska som kommer ut genom munnen och känner också att det är både skönt och klokt att vara tyst med jämna mellanrum. 😉

Med sol!

/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Ledarkanalen – en podd om ledarskap

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook

Rive of DunaDen 8 maj lanserade jag och min kollega, Ninni Udén, Ledarkanalen – en podd om ledarskap. Det är lite av en milstolpe för mig eftersom jag började nära denna idé för nästan fem år sen. Insikten om att själva lanseringen bara är ett första litet steg på denna resa är både roligt och mycket (!) utmanande.

En “kanal för ledare” och blivande ledare
Så, för fem år sedan började jag alltså tänka i banorna av att skapa en “kanal för ledare”, eller ett sätt att sprida kloka ord från inspirerande och duktiga ledare som jag “snubblat” över i mitt arbete som team- och ledarutvecklare. Jag ser (och såg) att ledarskap är både komplext, spännande och viktigt, och att det finns nästan lika många sätt och infallsvinklar på att leda som det finns människor. Min övertygelse är också att det finns så många bra ledare och chefer i vårt avlånga land som utför ett många gånger krävande och viktigt arbete och kanske inte alltid får den erkänsla de borde få. Likaså lever jag i tron att det inte nödvändigtvis är de som står i strålkastarljuset som chefer som verkligen är de som gör det verkliga ledararbetet. Kanske en fördom, men jag tillåter mig ha den.

Ett möte som skulle förändra mycket…
För tre år sen möttes så jag och Ninni, min “partner in crime” i Ledarkanalen. Ganska snabbt såg jag vilken pärla Ninni var (och är), och redan då ställde jag frågan om hon ville vara med på den här resan med Ledarkanalen. Ninni har många års erfarenhet att arbeta som programledare i radion, bl a SR, i direktsändning. Den tryggheten hennes erfarenhet medför i våra samtal går nästan inte beskriva. Att hon dessutom råkar vara “klok som en bok” med ett djup och ett bidragande av perspektiv gör ju inte saken värre!

Då befann sig Ninni i ett annat skede i livet, och var inte helt redo att “hänga på” resan. Då tänkte jag att “då kör jag själv”. Sagt och gjort, ett antal intervjuer bokades med spännande och intressanta personer via Skype, och de spelades också in. När jag lyssnade igenom dem, insåg jag dels att jag inte hade tillräcklig koll på tekniken, dels att jag var alldeles för intresserad av att vara med i samtalet själv att det inte direkt blev någon intervju, och dels att det fanns mer jag behövde lära mig för att dessa samtal skulle bli intressanta att lyssna på. Hm.

Nya tag!
Så, sommaren 2014, tog ”samtalen om samtalen” med Ninni ny fart och nu passade det mycket bättre för henne att pröva och börja genomföra dessa samtal med mig. Underbart! Så i september började vi spela in några stycken, men kom ganska snart till insikt om att de ljudmässigt inte blev tillräckligt bra. Eller rättare sagt, det gjorde Ninni. Jag i egenskap av den “relativa nybörjaren” tyckte att det var “helt ok ljud” – tills jag lyssnade på dem ordentligt, med bättre högtalare… Nåväl, allt har en mening, och via sin nya arbetsgivare fick Ninni (och jag) från februari möjlighet att spela in dessa samtal som en del i sin anställning och dessutom disponera ett rum för ändamålet. Fantastiskt.

Lärandet är vår röda tråd
Jag känner att mitt lärande är konstant på topp. Visserligen tillför jag ju min nyfikenhet och min ganska trevliga röst (hehe…), men att Ninni besitter en ocean av kunskap när det gäller att samtala i radio är både en trygghet och skapar också en lockelse för mig. Jag är inte någon reporter, jag är kanske inte så källkritisk som jag borde vara, och jag är med all sannolikhet mycket partisk i många sammanhang, men jag känner att det är viktigt att jag tillåter mig att vara jag med alla för- och nackdelar det innebär. Därmed försätter jag mig verkligen i ett lärande tillstånd. Vi har ju bestämt oss för att hela tiden ha “learning by doing” som en slags ledstjärna i arbetet. Vi kommer att göra misstag, vi kommer att lära hela vägen och – framförallt – vi kommer att ha otroligt roligt! Förhoppningsvis kan vi genom att vi gör detta för att det är roligt och spännande också inspirera dig och några till.

Tack så här långt, Ninni! Nu kör vi!

/Karin

Share on Google+Share on LinkedInPin on PinterestTweet about this on TwitterShare on Facebook