Vargkask.se

2009-01-17

Oj, det var länge sedan jag lade ut en tankeövning här...

För närvarande pratas det mycket om det närmaste året. Vi vet ännu inte vilka effekter finanskrisen kommer att få. Domedagsprofeterna avlöser varandra med den ena mer ödesmättade informationen efter den andra. Det är också många som redan surt fått erfara hur lågkonjunkturen har slagit till hårt och skoningslöst. På samma gång kan jag inte hjälpa att jag tänker ”sluta gnäll”. Det är tufft att befinna sig högt upp – som vi faktiskt gör generellt i västvärlden – för fallet ner blir långt.

Mina tankar till dem som plötsligt ställs inför helt andra, och betydligt mer existentiella frågor. Kriget i Gaza exempelvis – oskyldiga barn som lever i dödsskräck för att de när som helst kan bli ihjälskjutna eller deras hus bli bombat. Ställt i paritet med det, ter sig våra problem futtiga. Likaså tänker jag på dem vars nära anhöriga oväntat råkar ut för olyckor som leder till döden, eller diagnosticeras med en mycket allvarlig/dödlig sjukdom. I ett nafs rasar hela deras värld samman, pengar blir på något vis sekundära.

Missförstå mig rätt, jag försöker inte förringa de problem många ställs inför som blir av med sitt jobb och/eller blir tvungna att sälja sina hem. Jag vill bara att vi försöker sansa oss och emellanåt sätta saker i perspektiv. Hur kan vi använda alla dessa erfarenheter vi nu erhåller? Hur kan vi bli bättre på att både hjälpa andra, såväl som att bli bättre på att be andra om hjälp? Kanske alla dessa saker vi går igenom nu och kommande år, faktiskt kan hjälpa oss att på ett lite mer eftertänksamt sätt ta tillvara nuet och också vara mer tacksamma över det vi har att vara tacksamma över?

Självhjälpsböcker är inte bara av ondo, trots alla förlöjliganden av dem. Visst är det lämpligt med lite kritiskt tänkande, men låt oss fokusera på det vi har att vara tacksamma och/eller vara stolta över, för det kan – om så enbart för en kort stund – hjälpa oss och ge en ljusglimt och lite energi för att orka ta itu med allt elände vi tycks befinna oss i. För mig är det dessutom obegripligt hur vissa människor bara grottar ner sig i sin egen olycka. Javisst, jag är också inne i ”tycka-synd-om-mig-själv”-träsket ibland, men att ständigt klampa omkring i den sörjan är för kletigt och tungt.

Mitt val är därför att betrakta livet med en optimistisk livssyn, och jag hjälper gärna andra att också göra så. Det är ganska lätt för mig att säga så, men inte för att jag som egen företagare tjänar grova pengar, för det gör jag inte. Det är för att jag har valt detta själv – jag (och min familj…) får stå för mina val och konsekvenserna av dem. Jag kommer inte att bli uppsagd, för det finns ingen som kan säga upp mig. Det är ingen annans beslut kring utbetalningar av bonusar eller aktieutdelning som påverkar mig och mitt företags framtid, utan enbart mina egna. Jag tror att vi befinner oss i ett paradigmskifte där det finns en möjlighet att faktiskt ta tag i sitt eget liv, börja köra bilen själv – så att säga. Jag hoppas bara att rädslan inte sätter käppar i hjulet för dem som ”får chansen” att börja om och testa på något annat. Vad vinner du på att bli uppsagd?

Framtiden ligger framför oss och vi, vi ”rockar fett”!

/Karin

2008-10-22

Jag har läst ett antal krönikörers krönikor den senaste veckan, och kan bara konstatera att de liksom jag duktigt tröttnat på de svarta rubrikerna om finanskrisen. Jag kan inte förneka att dessa rubriker påverkar mig, men jag känner också hur de suger ur mig all energi och skapar rädsla hos både mig såväl som alla runtomkring mig. Den energin behöver jag till att hantera lågkonjunkturen som är här, och jag inbillar mig att jag inte är helt ensam om det behovet...

 Jag försöker att läsa Pontus Schultz’ krönikor både i VA såväl som i City. Han är så bra! Inspirerad av dessa krönikor, skulle jag vilja att vi tvingar oss själva att se det positiva med finanskrisen, eller kanske lågkonjunkturen – som blir fördjupad p g a finanskrisen. Det uppenbara som bl a Pontus skrev om, är att vi släpper ut mindre bilavgaser, eftersom vi i större utsträckning låter bilen stå. Världen kan bevisligen lägga meningsskiljaktigheter och religion åt sidan för att samarbeta. Det blir enormt tydligt hur beroende vi är av varandra, vilket naturligtvis kan vara skrämmande, men jag tycker att det är spännande. Hur kan vi låta denna erfarenhet bli vägledande och styrande när det gäller frågor som klimathot, svält och mänskliga rättigheter?

Vad finns det mer för fördelar? Man brukar ju säga att ”Nöden är uppfinningarnas moder”, så – fördelar?

-       Om man blir av med jobbet, så har man mer tid över för sin familj… (Hm, vet att det inte är en tröst när räkningarna ska betalas!)

-       Vi tvingas att se det goda i vardagen, för det festliga (=dyra) kommer att i viss mån lysa med sin frånvaro…

-       Konsumtionssamhället med ”köp-slit-och-släng” som ledstjärna kan förändras till något bättre… Se villket uppsving det varit på Tradera och Blocket (sajter som med andra ord tjänar på finanskriser och lågkonjunkturer?)

-       Vi hittar andra betalformer än pengar, eftersom pengarna tycks ha gått upp i rök…

-       Man kan bli av med det jobb man ändå inte trivs med

-       Floran av reklam från bankerna som kommer i brevlådan minskar, eftersom de blir tvungna att minska sina kostnader…

-       Färre träd får stryka på foten p g a ovanstående…

-       Vi kanske är lurade… Det kanske i själva verket inte är en finanskris, utan en ”finansgris” – ni vet en sån där stinn spargris…

Inget är heligt, man måste få skoja om saker – det är bästa sättet att överleva allehanda utmaningar!

God natt!

/Karin

2008-09-23

Det är verkligen en ynnest att få träffa spännande människor! Det är dessutom en energipåfyllare av oanade mått. Kanske känns det lite svårt att börja träffa en massa nya människor i alla sammanhang? Jamen, börja där du står då. Återknyt kontakten med dina gamla kollegor – de du gillade och hade spännande utbyten med då. På så vis har du liksom en slags ”lägsta garanti" och du undviker att ”köpa grisen i säcken”…;-)

Boka lunch och utbyt tankar och idéer kring vad som hänt sedan ni träffades senast. Vilka erfarenheter har du som du vill dela med dig av? Vad har du lärt dig sedan du träffade din gamla kollega – både om människor i allmänhet och dig själv i synnerhet? Hur kan ni hjälpa varandra framöver? Personer som gillar dig vill hjälpa dig, och det är ju dessutom ömsesidigt, eller hur?

Jag var själv på just en sådan lunch i dag, och jag har flera stycken bokade framöver under hösten! Många skratt, många värmande ord och mitt upp i allt – helt ok käk…!

Lycka till!

/Karin

2008-08-22

Med hänvisning till Anders Lindblads artikel ”Perspektiv/Friidrott” i SvD i dag (22 augusti 2008) och om Carolina Klüfts byte av gren under våren, måste jag reflektera lite grann. Anders skriver om att utan lust och glädje finns ingen drivkraft, och att tvinga någon ”…när det handlar om idrott – ’bara’ för att chansen till ett svenskt OS-guld är stor – är ju hur dumt som helst”. Jag håller naturligtvis odelat med Anders om detta, och kan bara konstatera att detta gäller i precis alla sammanhang.

Hur ofta försöker vi inte tvinga både oss själva och andra att göra saker? Allrahelst när det är något som inte blivit så bra eller som inte har fungerat. Med rätta, men tänk om vi kunde vädja till den andres lust och glädje istället? Få henne/honom att hitta sitt eget sätt att genomföra något, inte pådyvla våra egna ”förträffliga” sätt? Carolina Klüft är ett lysande exempel på just detta, tycker jag. Hon behöver inte bevisa sig rent idrottsmässigt mer, hon har redan tagit alla guld i sin f d gren som går. Det är liksom ingen morot längre. Istället behöver hon hitta det som kan motivera henne. På så vis kan hon sätta upp nya långsiktiga mål, ha otroligt kul på vägen och dra nytta av sin enorma mentala styrka. You go, girl!

”Det var bättre förr” – känner ni igen det? ”Det var bättre förr när Carolina Klüft tävlade i 7-kamp”. Håhåjaja, jag skulle vilja säga: ”Bra att du bytt gren, Carolina, ju förr dess bättre”, får då blir det ju ”bättre förr”…;-) Det finns helt enkelt de som inte riktigt klarar av att du byter gren: "hur kan man lämna något som man är så bra på"? Tja, kanske för att få en möjlighet att upptäcka vilka andra saker som man är riktigt bra på också, och kunna bli stolt över. Har man aldrig provat, vet man ju inte. För mig är och förblir du en inspiration med din avspända inställning parat med en fantastisk fokusering och mentala styrka. Wow!

Lycka till på längdhoppsfinalen!

/Karin

2008-07-30

Ja, så har då min 39-årsdag passerat. Det verkar som om de flesta genomgår någon sorts kris vid varje 0-födelsedag, i alla fall de 0-födelsedagar som kommer efter 20. Alltså borde jag börja känna någon form av stress, ångest eller oro nu. En väninna till mig som fyllde år tidigare i år, berättade att hon tyckte det var riktigt jobbigt att nästa år fylla 40. Jag kan inte känna så. Är det jag som är onormal, eller kommer jag pang, bom, några dagar innan 40-årsdagen få total-Ågren och känna paniken över att ”det inte blev mer än så här”?

Det slog mig i går morse, när jag tog min dagliga morgonpromenad, att man faktiskt kanske ska vara riktigt glad över varje födelsedag man får möjlighet att fira med sina nära och kära? Med risk för att verka pensionsmässig, måsta jag berätta att jag plötsligt insåg hur privilegierad jag är som 1) fyller så mycket som 39, 2) har vänner och familj som kommer och firar mig mitt i semestertider och 3) att jag inte har några större krämpor (det är många i min ålder som har stora problem med diskbråck!!).

Utöver några valkar och rynkor extra, känner jag att det är betydligt roligare att fylla 39 än 22. Med fler insikter i bagaget, fastän jag hoppas att de blir många fler framöver (!), och betydligt mycket mer självdistans nu än vid 22, är livet rätt skönt! Den halvdassiga självkänslan jag hade vid 22 och ”oinsikten” kring vem jag var och vad jag stod för lockar liksom inte riktigt…

Naturligtvis måste jag erkänna att det inte är jättelajbans att gravitationen har så mycket större inverkan på mitt utseende nu än för 17 år sedan. Å andra sidan, med tanke på allt annat hemskt som man kan drabbas av utöver detta (som jag inte drabbats av hittills), är gravitationspriset förhållandevis lågt. Jag trivs liksom rätt bra med livet för närvarande!

Alltså kanske jag t o m firar min 39-årsdag+1 månad i slutet på augusti också. Det är nämligen min devis: fira – allt och ofta – särskilt 39-årsdagar…;-)

/Karin

2008-07-17

Var på jazzfestivalen i går. Det är alltid (nästan) en härlig musikalisk upplevelse. Jag har bara blivit besviken någon enstaka gång. Eftersom vi väljer dag utifrån vilka ”dragplåster” vi är mest förtjusta i (oj, vi måste verkligen sticka ut...;-), får vi oss alltid lite för oss mindre känd musik till livs. Misstänker förstås att det är lite tanken med hela festivalen, och den tanken gillar jag verkligen! Det är härligt att få uppleva oväntade saker och förvånas och överraskas – särskilt när det gäller musik!

Det enda som var lite trist i år, var maten. Tyvärr tror jag dock att vi valde fel matställe, för våra vänner hittade riktigt schysst käk på Sommar kök o bar. Tur att vi fick en härlig vitlöksindränkt langos till kvällssnacks. Nåväl, vinet var gott, musiken var bra, vännerna trevliga och vädret var to-to-to-toppen!

Med sol,

Karin

2008-07-03

Har ni tänkt på dessa personer som alltid tycks bara hålla med föregående talare, men liksom gör det med ett litet och hyggligt obetydligt tillägg – som inte tillför något – och det enda det handlar om är bekräftelse? De gör det dels för att få del av det ”fiffiga” som föregående talare uttryckte och dels för att understryka sin egen förträfflighet genom att säga samma sak fastän med några annorlunda formuleringar. Jag upplever det som att de tar upp alldeles för mycket tid och plats. Räcker det inte bara med att endast hålla med föregående talare utan några tillägg – särskilt när tilläggen ändå inte tillför något nytt? Jag har varit med om det så många gånger, att jag börjat förtränga alla konkreta exempel och situationer. En riktig mardröm vore förstås att upptäcka att jag är precis en sån ”god kålsupare” själv…;-)

Är det kanske så att jag inte har uppfattat maktspråket, d v s att bara bekräfta varandra – så är man med i ”KFIB” (=klubben för inbördes beundran) och blir en person att hålla om ryggen och ”hjälpa” vidare i karriären? På så vis blir jag hjälpt, och kan därmed också hjälpa andra som hjälper mig? Aha, det är helt enkelt en enda stor bekräftelse som alla bekräftelse-törstande människor eftersträvar?

Jag har inga problem med att bekräfta andra människor, snarare tvärtom, men när jag bekräftar någon betyder det något – på riktigt. Det är inte något jag gör för min egen skull, utan för att den jag bekräftar förtjänar det för den han/hon är eller för det han/hon står för och gör. Min upplevelse är att det INTE är den typen av bekräftelse det handlar om i de möten jag åsyftar ovan, utan det handlar snarare om bekräftelse av den ytliga sorten som dessutom inte räcker särskilt länge och som ständigt måste fyllas på. Kan det kanske vara därför som det alltför ofta också kallas till alldeles för många meningslösa möten – så att bekräftelse-törstande människor kan få ”kvantitativ” bekräftelse?

Jag bekräftar gärna en person och dennes ståndpunkt, men det behöver jag inte ta upp en massa andra personers tid med. Det tycker jag är riktigt dåligt utnyttjande av tid och resurser. Vissa bekräftelser gör sig absolut i större sammanhang, men väldigt många viktiga bekräftelser gör sig allra bäst mellan fyra ögon, för de skall ändå landa direkt hos den berörda.

Hur skulle vi kunna skapa en miljö där:

1. inte alla är så extremt beroende av andras bekräftelse, att de bara faller in i att göra det rutinmässigt vid möten,

2. bekräftelse verkligen är viktig bekräftelse som bygger och stärker mottagaren på ett positivt sätt – inte ”humle och dumle”-babbel…

3. alla tar ett stort personligt ansvar och ser till att de gör det de VILL, följer sin PASSION, och ser det värde de tillför i ett större sammanhang samt känner stolthet för det de uträttar?

Visst är det dags att ta nästa steg och bekräfta det som verkligen bör bekräftas, vara mer effektiv på de möten som genomförs och istället bekräfta oss själva för det vi är stolta över?

2008-06-29

Är det inte fascinerande med människor som ena tillfället uttrycker sig extremt kategoriskt åt ena hållet, och vid nästa tillfälle plötsligt helt har bytt riktning – och istället fullständigt säger emot sig själva? Jag blir lika förvånad och näst intill chockad varje gång. Vid de allra flesta tillfällen har jag inte funnit mig alls i att ifrågasätta denna plötsliga ändrade åsiktsinriktning. Jag tror att detta orsakats av att min häpnad varit för stor över hur ”olandade” människor är i vad de står för, alternativt hur fega de är i att stå för det de i alla fall ursprungligen så starkt uttryckte.

Fick höra om en person som ofta (nästan alltid, men man ska ju inte vara kategorisk…;-) säger en sak i ett sammanhang, och vid nästa tillfälle – när chefen är närvarande – säger det rakt motsatta. Detta är något som för "icke-kappvändare" är tufft att förhålla sig till, och det blir dessutom svårt – för att inte säga omöjligt – att fortsätta på ”inslagen linje”, när någon plötsligt både säger och agerar helt annorlunda mot vad han/hon gjort tidigare. Det blir som att argumenten för det ursprungliga ställningstagandet inte ens har ventilerats – ”var det bara ett ’luftslott’, har vi ens pratat om detta tidigare”?

Är det viljan att vara till lags som gör att ”kappvändarna” vänder kappan? Eller är det viljan över att vara tydlig och framstå som stark och pålitlig som gör sig gällande? En vilja att vara till lags torde inte vara orsaken, eftersom ”till lags”-människor inte nödvändigtvis är kategoriska, eller?? Jag vet inte heller om jag tycker att man direkt framstår som tydlig och stark genom att vid ena tillfället starkt uttrycka en åsiktsinriktning, för att vid nästa tillfälle uttrycka det rakt motsatta. Många gånger har jag snarare uppfattat det som att vederbörande har ”anpassat” sin åsikt för att chefen varit närvarande. Detta har jag faktiskt varit med om otaliga gånger, d v s att specifika chefer uttryckt en åsikt vid ena tillfället, och när sedan VD varit med och uttryckt en annan åsikt, har de plötsligt tyckt precis som han tycker (ja, vid dessa tillfällen har det handlat om manliga mellanchefer och manlig VD).

Tyvärr tror jag inte heller att dessa personer faktiskt sett konsekvenserna av sitt handlande. De har förmodligen inte ens reflekterat över det. Själv är jag kanske för feg för att uttrycka mig alltför kategoriskt? Jag ser inget självändamål i att driva mina teser in absurdum eller ”trampa andra på tårna”, allrahelst om jag inte har ”helt rätt”. Om jag nu skulle ha ”helt rätt”, så ser jag att mina argument framöver i alla fall kommer att vara så starka att jag får med mig mina kollegor och medarbetare i alla fall.

Kappvändarna gör enligt min åsikt dubbelfel – de varken framstår som tydliga eller starka - för dem som sett/hört båda åsikterna, och förr eller senare faller ju deras argumentation i alla fall som ett korthus.

Hur kan man hjälpa en kappvändare? Svårt, eftersom jag tyvärr tror att de kappvändare jag åsyftar saknar ödmjukhet – trots att begreppet ”kappvändare” möjligen indikerar något lite ”mesigt”. För att hjälpa en kappvändare kanske det helt enkelt handlar om att vara så som du vill vara och genom att du är det, inspirera andra till att vara så. Konsekvent handlande är väl ett bra steg i rätt riktning och att vara tydlig på ett ödmjukt sätt?!

Min förebild när det gäller ledarskap – tydlighet och ödmjukhet – är min första chef, Kenneth. Han var konsekvent och hade (och har fortfarande, men numera som glad pensionär!) en fenomenal förmåga att visa styrka och tydlighet med en mycket ödmjuk attityd. Han pådyvlade inte andra sina åsikter och han hade inga problem att ”ta tillbaka” när han ibland hade fel. Att kunna visa att man har fel, skapar i alla fall hos mig en enorm respekt! När han i andra sammanhang i slutänden visade sig ha rätt – trots att han inte med en dåres envishet hävdat sin åsikt, stärktes istället respekten för honom och det han stod för. Han förankrade verkligen sitt ledarskap i sina egna värderingar, vilket innebar att det var tydligt, tryggt och skapade delaktighet. Kort sagt: han ”hängde ihop” som ledare.

En kappvändare kanske skall vända (ut och in) på sig själv istället för sin åsiktsinriktning?

Lev väl!

/Karin

2008-06-15

Jag är en ganska bra nätverkare, och har genom åren varit hyggligt bra på att upprätthålla mina nätverk också. Det är med andra ord inte någon överraskning för mig hur viktiga mina nätverk är, men det är ändå så härligt att bli påmind om det gång på gång.

Under helgen träffade jag mina gamla bästisar från gymnasiet med familjer, och det var otroligt mysigt och trevligt på alla vis. Vi väninnor har ju försökt att träffas med jämna mellanrum, men det var länge sedan vi träffades allihop, inklusive respektivar och knoddar.  Det är en otrolig batteriladdare att träffas, få träffa allas barn och bara ha så där trevligt! Det känns verkligen inte som att det går så lång tid mellan gångerna vi ses, men vi kan se på barnen att det faktiskt kan gå flera år mellan varven…

Tänk att man skulle bli så där patetisk som föräldrarnas vänner (och föräldrarna); ”Nej, men oh, så stor du har blivit”. Jag försökte verkligen att inte säga något eller åtminstone dämpa min reaktion, men jag tror dessvärre inte att jag lyckades... Kan den stora orsaken till reaktionen vara att vi när vi ser hur stora barnen hinner bli mellan varven, så inser vi hur mycket äldre vi själva blivit…?

Nåväl, hur kul och trevligt som helst, så jag ser fram emot att träffa er – Ulrika, Anna, Katrin och Maja – snart igen. Gärna tillsammans med familjerna, så att jag inte behöver bli lika chockad över deras - barnens - ”tillväxt” nästa gång!

Sköt om er!

/Karin

2008-06-11

Varför är det så fel att göra fel? Om vi bortser från att "göra fel" som kan innebära faror eller dyl som är extremt skadliga för oss själva och andra, så är väl det egentligen inte så fel att göra fel, eller? Att göra fel innebär bara en stor möjlighet till lärande, d v s att kunna göra "rätt" nästa gång, eller åtminstone att göra mindre fel... - och ha lärt sig något på kuppen.

Jag slås av detta fenomen när jag pratar med min dotter. Det är tydligen extremt viktigt för henne att ha rätt, och i ärlighetens namn - jag känner igen det. Det var lika viktigt för mig när jag var yngre. Det är fortfarande jobbigt att ha fel, men jag blir irriterad på mig själv varje gång jag känner så - eftersom det både är mänskligt att fela och dessutom, än en gång, en stor möjlighet till utveckling.

"Hurra, jag gjorde fel" - kan vi inte börja säga så? En av de första sakerna man lär sig inom improvisationsteatern - att bejaka misstagen. Genom misstagen utvecklas vi. Behöver jag skriva/säga det igen?

Hurra, jag gjorde fel!

Ha' en bra misstags-dag!