2008-06-29
Är det inte fascinerande med människor som ena tillfället uttrycker sig extremt kategoriskt åt ena hållet, och vid nästa tillfälle plötsligt helt har bytt riktning – och istället fullständigt säger emot sig själva? Jag blir lika förvånad och näst intill chockad varje gång. Vid de allra flesta tillfällen har jag inte funnit mig alls i att ifrågasätta denna plötsliga ändrade åsiktsinriktning. Jag tror att detta orsakats av att min häpnad varit för stor över hur ”olandade” människor är i vad de står för, alternativt hur fega de är i att stå för det de i alla fall ursprungligen så starkt uttryckte.
Fick höra om en person som ofta (nästan alltid, men man ska ju inte vara kategorisk…;-) säger en sak i ett sammanhang, och vid nästa tillfälle – när chefen är närvarande – säger det rakt motsatta. Detta är något som för "icke-kappvändare" är tufft att förhålla sig till, och det blir dessutom svårt – för att inte säga omöjligt – att fortsätta på ”inslagen linje”, när någon plötsligt både säger och agerar helt annorlunda mot vad han/hon gjort tidigare. Det blir som att argumenten för det ursprungliga ställningstagandet inte ens har ventilerats – ”var det bara ett ’luftslott’, har vi ens pratat om detta tidigare”?
Är det viljan att vara till lags som gör att ”kappvändarna” vänder kappan? Eller är det viljan över att vara tydlig och framstå som stark och pålitlig som gör sig gällande? En vilja att vara till lags torde inte vara orsaken, eftersom ”till lags”-människor inte nödvändigtvis är kategoriska, eller?? Jag vet inte heller om jag tycker att man direkt framstår som tydlig och stark genom att vid ena tillfället starkt uttrycka en åsiktsinriktning, för att vid nästa tillfälle uttrycka det rakt motsatta. Många gånger har jag snarare uppfattat det som att vederbörande har ”anpassat” sin åsikt för att chefen varit närvarande. Detta har jag faktiskt varit med om otaliga gånger, d v s att specifika chefer uttryckt en åsikt vid ena tillfället, och när sedan VD varit med och uttryckt en annan åsikt, har de plötsligt tyckt precis som han tycker (ja, vid dessa tillfällen har det handlat om manliga mellanchefer och manlig VD).
Tyvärr tror jag inte heller att dessa personer faktiskt sett konsekvenserna av sitt handlande. De har förmodligen inte ens reflekterat över det. Själv är jag kanske för feg för att uttrycka mig alltför kategoriskt? Jag ser inget självändamål i att driva mina teser in absurdum eller ”trampa andra på tårna”, allrahelst om jag inte har ”helt rätt”. Om jag nu skulle ha ”helt rätt”, så ser jag att mina argument framöver i alla fall kommer att vara så starka att jag får med mig mina kollegor och medarbetare i alla fall.
Kappvändarna gör enligt min åsikt dubbelfel – de varken framstår som tydliga eller starka - för dem som sett/hört båda åsikterna, och förr eller senare faller ju deras argumentation i alla fall som ett korthus.
Hur kan man hjälpa en kappvändare? Svårt, eftersom jag tyvärr tror att de kappvändare jag åsyftar saknar ödmjukhet – trots att begreppet ”kappvändare” möjligen indikerar något lite ”mesigt”. För att hjälpa en kappvändare kanske det helt enkelt handlar om att vara så som du vill vara och genom att du är det, inspirera andra till att vara så. Konsekvent handlande är väl ett bra steg i rätt riktning och att vara tydlig på ett ödmjukt sätt?!
Min förebild när det gäller ledarskap – tydlighet och ödmjukhet – är min första chef, Kenneth. Han var konsekvent och hade (och har fortfarande, men numera som glad pensionär!) en fenomenal förmåga att visa styrka och tydlighet med en mycket ödmjuk attityd. Han pådyvlade inte andra sina åsikter och han hade inga problem att ”ta tillbaka” när han ibland hade fel. Att kunna visa att man har fel, skapar i alla fall hos mig en enorm respekt! När han i andra sammanhang i slutänden visade sig ha rätt – trots att han inte med en dåres envishet hävdat sin åsikt, stärktes istället respekten för honom och det han stod för. Han förankrade verkligen sitt ledarskap i sina egna värderingar, vilket innebar att det var tydligt, tryggt och skapade delaktighet. Kort sagt: han ”hängde ihop” som ledare.
En kappvändare kanske skall vända (ut och in) på sig själv istället för sin åsiktsinriktning?
Lev väl!
/Karin