Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Så kom det plötsligt en dag då jag verkligen ville gå in i en anställning igen. Min nya arbetsgivare är 7C Group (Seven Sea…) som jag arbetat med i uppdrag det senaste året. Samtal kring närmare samarbete har pågått ett tag, så jag har också haft möjligheten att vänja mig vid tanken att “bli anställd” igen. Och samtidigt är det för mig ett faktum att det är nästan lika läskigt att bli anställd igen som det var att starta eget för drygt tio år sen…

Det kännsSailing to the sunrise bra!
Man vet ju vad man har, men inte vad man får, så att säga. Å andra sidan så köper jag ju inte precis grisen i säcken, som sagt, utan har haft tid på mig att samarbeta och “pröva” mina numera nära kollegor. Jag uppskattar dem mycket, både för att jag “får vara jag”, jag får bidra med det jag är bra på, det jag tycker är roligt och – inte minst – mer eller mindre förväntas att hela tiden utveckla mig själv både som coach, som konsult och i affärsförståelse. Jag vet att jag bidrar med bra saker, att jag har en spännande profil som kompletterar mina övriga kollegors och att jag i och med det också bidrar med andra perspektiv och ett spännande nätverk.

Även jag är ett flockdjur
Det som också tilltalar mig mycket är förstås den samlade kompetens som mina kollegor sitter på. En stor källa till lärande och andra kloka perspektiv. Det är viktigt för mig att ha kollegor som jag kan “samskapa” med och som jag får utvecklas med och av. Både för min högst personliga del, men jag ser också förutsättningarna för att skapa riktigt gott värde med våra kunder och klienter. Den kompetens som jag (och mina kunder) nu får tillgång till gör mig både stolt och förväntansfull! Det har också, det senaste året, blivit tydligt för mig att det är så viktigt för mig med kollegor, sammanhang och att få vara kreativ tillsammans. Jag kryper helt enkelt till korset och konstaterar att det nedärvda behovet av “flock” även gäller för mig – både i hemmiljö och i arbetsmiljö.

Nätverka igen?
Var det ett tag sen vi sågs? Kanske är det hög tid att vi ses för lunch och du får berätta var du är just nu, och jag på lite mer djuplodande sätt kan berätta om hur jag jobbar vidare med mina önskningar numera som “Head of Training” – även det blir en resa – på 7C Group.

Så, nu blir jag den där Pippi på de sju haven i alla fall!

Med sol,

Karin

Mina klienter vill inte ha coaching

CoachingEller låt oss säga så här, det är väldigt sällan mina klienter vill ha den renodlade coachingen. De vill ha chefsstöd, eller på coachingspråk; coachande handledning. Under de drygt 10 år jag arbetat med coaching, kan jag räkna på ena handens fingrar klienter som vill ha den ”rena” coachingen.

Addera en hjärna ytterligare till sin egen
Jag förstår att det är så. Många gånger är vi i villrådighetens land, eller ”jag vet inte”-landet. Det där mycket vanliga svaret som kommer på de öppna frågorna. Först. Jag vet att klienten vet, innerst inne. Men det är inte varje gång det gynnar klienten att invänta hens eget ”svar”, och ibland är det inte läge att utmana heller. Klienten kan behöva att jag ”håller i handen” istället för att ”putta utför stupet”. 😉 Många gånger vinner de på att vara lite publik, få möjlighet att se andras perspektiv, lösningar eller förhållningssätt. Det ger en möjlighet till exemplifiering, att visa en alternativ väg framåt. Därmed inte sagt att just den vägen är den väg som klienten vill, ska eller kommer att välja, men den öppnar upp och visar på en alternativ väg framåt. Enkelt, och lite kul, uttryckt adderar vi en hjärna ytterligare med unika synapser, vindlingar och erfarenheter. Dubbel ”brain power” så att säga.

Mina klienter är smarta och kloka!
De förstår att deras situation skiljer sig från det jag berättar eller exemplifierar. Det som alltid blir viktigt i sammanhangen är förstås att inte pådyvla eventuella tankar eller lösningar på klienten, och likaså verkligen skapa utrymme för reflektion och idéer kopplat till perspektiven. Det vill säga att arbeta med hur ”inputen” landar, vad som kan vara användbart och hur, och vilka andra spännande kopplingar eller associationer klienterna kan inspireras till.

De förväntar sig snarare att få perspektiven
En klient som jag ska starta upp med igen (för ett nytt coachingprogram) var väldigt tydlig med att vilja ha mina perspektiv, tankar och input för att på sätt och vis kunna ”spegla sig” med hjälp av någon annan. Det är ju fullt möjligt att fortfarande helt coacha, eftersom jag neutralt erbjuder perspektiven, men många gånger är det egentligen coachande handledning jag jobbar med. Jag tror i ärlighetens namn inte att de flesta av mina klienter är med på skillnaden, och även om de är det, så är de mer intresserade av att få ett chefsstöd än ren och skär coaching.

Vad upplever och tänker du kring mina rader? Vilka reflektioner väcker ovan hos dig?

En liten söndagsreflektion så där i all enkelhet.
/Karin

Feedback – det där som är så bra och samtidigt så jobbigt

Feedback – det där som är så bra och samtidigt så jobbigt

hangglidingLyssnade för några dagar sen på en poddcast med Charlotta Wikström som gäst. I intervjun delar hon med sig av sina misstag och värdet av att få feedback av chefer som “vågar” ge den. Den tuffa feedback hon fick som nybliven chef, har danat henne, gett henne insikter om sig själv och en medvetenhet kring vad hon behövde ändra och behöver tänka på för att fungera så bra som hon bara kan som chef.

I podden berättar Charlotta hur jobbigt det var att få feedbacken, hur ledsen hon hade blivit. Hon fick den från sin chef strax innan jul, och berättade att hon under hela julledigheten och nyåret var riktigt ledsen, att hon trodde att hon skulle bli uppsagd. Så blev det inte. Hon blev kvar på den arbetsplatsen i 15 år, blev en visserligen tuff men mycket uppskattad chef. I dag är hon så glad och tacksam för den chefen, och för några till på samma arbetsplats, som vågade ge henne den tuffa feedbacken. Den handlade om hennes BETEENDE, inget annat. Något hon med andra ord kunde förändra. I dag ser hon den feedbacken som en julklapp av de finare slagen, skulle jag tro. 🙂

Ja, det är svårt. Och viktigt.
Jag vet att det är svårt och att det är jobbigt att ge feedback av det korrigerande slaget, just för att det är så jobbigt att få den, ta emot den och lära av den. Samtidigt är det många gånger den enda vägen för att utvecklas, på riktigt. Det är dessutom minst lika jobbigt att ge den, och det kräver både mod och ödmjukhet att göra det. Så, den bästa och mest “bumpy” utvecklingen får du genom feedback. Så börja nu. Be om den. Ta emot den. Och ge den.

God Jul och Gott Nytt År!

/Karin

Tillit och förtroende. Livsviktiga grejer.

Tillit och förtroende. Livsviktiga grejer.

2Prefrontal cortex – det är där som tillit och förtroende “bor” i hjärnan. Det är också den del som kallas den “exekutiva delen” av hjärnan. Det är liksom den som “leder” övriga hjärnan. På ett förenklat sätt skulle man alltså kunna säga att det är där ledarskapet bor, både det i förhållande till oss själva, men också i förhållande till andra människor. Det är genom vår förmåga att skapa förtroende och tillit som vi “tillåts” leda andra människor.

Jag minns att jag för ungefär 20-25 år sen – som vän – ställde mig lite tveksam till an av mina vänners  dåvarande partner. Jag speglade det i förhållande till hen. Anledningen var helt enkelt att jag upplevde denne partner bete sig som en sk-tstövel, särskilt mot min vän. Jag förstår ju i dag att jag skulle adresserat det annorlunda, erbjudit speglingen och varit mer neutral. Men då hade jag inte riktigt lärt mig att hantera mina känsloreaktioner på samma sätt. Dessutom var jag ju engagerad i min vän, och blev förbannad när jag upplevde att hen blev illa behandlad, särskilt av sin partner.

“Ja, hen gör sig inte till för någon”
Nåväl, svaret jag fick på mitt ifrågasättande var: “Ja, hen gör sig inte till för någon, och det tar tid att få hens förtroende.” Men det handlar väl inte om att “göra sig till”, det handlar om hyggligt folkvett, och att man behöver utgå ifrån att bete sig schysst, anständigt. Det finns liksom ingen anledning att börja i andra änden.

I dag ser jag kanske att det också finns ännu fler argument för detta, bl a det som handlar om ledarskap. Hur bra är en person med en sån inställning på att leda sig själv? Hur bra är hen på att leda andra? Vilka förmågor att ”samutvecklas” med andra har du? Som ledare måste du utgå ifrån ett tillitsfullt förhållningssätt för att få förtroende från dina medarbetare. Förtroendet, medkänslan, integriteten – allt det hanteras i prefrontal cortex.

Andra beteenden, d v s misstro och misstänksamhet, kommer från en betydligt mer primitiv del i vår hjärna – amygdalan… Rädslans boning. Kanske hade det inte varit mer “neutralt” att spegla denne partners beteenden utifrån hjärnans exekutiva del respektive primitiva, men jag tror möjligen att mina argument hade varit tyngre och inte enbart utgått ifrån en “känsla”.

Så, en bit av min historia och en reflektion i all enkelhet.

Önskar dig fina helger!
/Karin

Autentiskt ledarskap. Ja. På riktigt.

Ett globalt ledarskap, som behöver helt andra saker än det vi är vana vid. Det behövs en äkthet, en autenticitet. Om du ska kunna bli en bra ledare nu och framåt, behöver du koncentrera dig på kvaliteten i dina relationer.

Hur får man kvalitet i sina relationer, då?
Genom medvetenhet om sig själv, så att man kan vara närvarande, mentalt, för någon annans räkning. Att kunna släppa sina egna behov för sina medarbetare, att lyssna med empati och medkänsla och helt utan dömanden. Nyfikenheten kring hur någon annan förhåller sig, utan att för den skull lägga sina egna värderingar på dennes perspektiv är avgörande. Att vara i kontakt med sitt ”djupare jag”, att ta sig tid och reflektera. Kort sagt att ”koppla ihop” sig med sin medarbetare, att ”bry sig” och att vilja dennes bästa – det är enda sättet att kunna bidra både till den enskildes väl och ve, till organisationens framgång och till en bättre värld. Och det finns inga genvägar, ingen ”quick-fix”. Å andra sidan är det väl värt insatsen, för det leder till något mer hållbart och bestående.

GlobalLeaderships film med Otto Scharmer från MIT beskriver det så bra, och det också med koppling till innovation och utveckling. Klicka vidare in till Vimeo. Det är värt det extra klicket!

Otto Scharmer: Leading From the Emerging Future from GlobalLeadership.TV on Vimeo.

Soliga,

Karin