Hej, det här är min blog där jag skriver om allt jag känner för - stort som smått, viktigt som oviktigt, allvarligt som - är tanken - riktigt, riktigt roliga grejer. Förhoppningsvis en hel del tänkvarda saker. Jag föredrar att skriva lite mer i kåseri-form, vilket innebär att jag inte skriver dagligdags - som synes... Konstruktiva och utvecklande kommentarer emottages tacksamt. Enjoy!
Det är så härligt att faktiskt vara ledig - helt och hållet. Jag gillar verkligen det jag gör, och det ska bli kul att dra igång igen i augusti, men det är få saker som går upp mot att i god tid hinna äta frukost med barnen, plocka bär, laga god mat och låta det ta tid. Kort sagt njuta av både det lilla och det stora, att verkligen hinna uppleva.
Det lite molnigare vädret har behövts, och särskilt regnet. En del växtlighet har minst sagt lidit av att det varit konstant sol i tre veckors tid. Dessutom bidrar molnigheten till att jag tar mig tid att skriva en kort -flektion.
Läste i DN i morse en artikel om "Arge snickaren" (länk till artikeln här), och kan bara konstatera att jag är lite sommarförälskad. Han är nästan för bra för att vara sann, och det jag egentligen gillar mest med honom är just hans rakhet. Första gången jag såg programmet, så väntade jag mig en ilsken snickare som skulle svära i parti och minut. Visst, jag fattar att det kan skapa ett intresse att ha ett sånt namn på programmet, men det blir ju liksom platt fall. Han är ju allt annat än arg, men däremot brutalt rak. Kanonbra, helt enkelt!
Vad som dock förvånar är flertalet av relationerna (som i de allra flesta fall också innefattar barn) mellan de vuxna (?) människor som medverkar. Dessa "vuxna" verkar vara fullständigt oförmögna till att kommunicera med varandra, och Anders (snickaren) sätter fingret på det snabbt - ibland redan i inledningen av programmet.
Han "rockar fett", helt enkelt. Nu ska jag återgå till att vara lite sommarförälskad, dricka mitt kaffe, lösa några sudoku och ett och annat korsord.
Med sol,
Karin
Jag kom att tänka på hur vissa människor påverkar oss på olika sätt i vårt liv. En person som påverkat mig mycket, är min nära väninna Maja. Hon lärde mig att ta emot beröm.
För ungefär 20 år sen, gav hon mig beröm för något (minns tyvärr inte för vad...). Min förmåga att ta emot berömmet var inte speciellt välutvecklad, så hennes återkoppling på min reaktion gav mig mycket att tänka på - att jag inte bara ska avfärda det som människor ger av kärlek och omtanke. Sen dess har jag alltid tackat för det beröm jag fått, och om jag tyckt att det varit otydligt på något sätt, har jag bett att få det utvecklat och lite mer konstruktivt. Det här har visat sig vara en stor lärdom jag har mycket nytta av i mitt liv - självklart både i det professionella såväl som det privata.
Så, tack, Maja, för att du är en sån bra och ärlig nära vän!
Med sol,
Karin
Kanske våra barn har bättre förutsättningar att bli goda ledare? I dagens avsnitt av Byggare Bob på Barnkanalen gjorde bandvagnen misstag efter misstag när han ledde gruppen av maskiner och skämdes över alla dessa misstag. Övriga maskiner påpekade att en bra ledare gör misstag, erkänner dem, ber om ursäkt, lär av dem och tar därefter nästa steg. Påminner mig också om en av mina tidigare bloggar om egna erfarenheter kring chefer: Kappvändarna
Jag gissar att det är ett av de största problemen med de dåliga ledarna i organisationer - de erkänner inte misstagen, utan hittar andra ursäkter och förklaringar. Med Byggare Bob och andra pedagogiska program och medvetna vuxna finns det mycket goda möjligheter för våra barn. Om vi fortsätter på den inslagna vägen och ger dem förutsättningar att verkligen lära av sina misstag och också förutsättningar för dem att våga erkänna dem, så kan världen bli ett ännu häftigare ställe att bo på i framtiden!
Det väljer jag att tro i alla fall.
Ha' nu en riktigt skön helg!
/Karin
Var det någon mer än jag som tyckte att Aftonbladets löpsedel igår var smaklös? "Så blir du en vinnare på Grek-krisen". Allvarligt talat, att se Grekland som ett bra semesteralternativ för att ens pengar förhoppningsvis blir något mer värda är en sak, eftersom det bidrar till en win/win-situation, men att uttryckligen försöka vinna på och dra fördel av någon annans olycka känns som att det är under vår värdighet!
Jag har också för mig att Aftonbladet är en blaska med hyggligt socialdemokratisk inriktning. Är inte solidaritet och "hjälpa varandra" honnörsord inom socialdemokratin? Jag hoppas verkligen att lösnummerförsäljningen inte påverkades i positiv riktning av den löpsedeln, för annars tror jag att det blivit alltför många egoistiska idioter som gör vad de kan för att sko sig på andra människors olycka i det här landet. Usch!
Solen skiner - härligt!
Trevlig helg!
/Karin
I tidningen Chef den 26 april 2010 och i Metro den 28 april 2010, har det publicerats artiklar om att män arbetar sämre och fattar sämre beslut efter möten med kvinnor. Mitt intellektuella jag kan tycka att "Herregud, hur svårt kan det vara att bestämma sig för att tänka bort reptilbeteendet?" och i samma veva tycka att det av just den anledningen borde vara betydligt fler kvinnor i ledningar och styrelser, för att vi "kan hålla huvudet kallt" oavsett hur vi bemöts.
Det som faktiskt bidrar till att jag har en något mer nyanserad bild, är att en kollega till mig berättat hur han i ett sammanhang haft mycket svårt att fokusera på sina uppgifter i egenskap av handledare p g a en kvinna. En sån där kvinna som "har allt"; vacker, smart, ödmjuk, cool… Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Han fick verkligen koncentrera sig på uppgiften och fokusera för att kunna leverera det som förväntades av honom. Eftersom han är en person jag känner stor tillit till, stor respekt för och på många sätt beundrar, så blir bilden som Chef och Metro ger mig betydligt mer nyanserad. Dessutom berättade min kollega att han vid det här tillfället arbetade med en äldre och mer ärrad kollega än han själv ansåg sig vara, och den kollegan hade efter avslutat uppdrag erkänt att han haft samma utmaning och känt precis likadant.
Det sitter verkligen i någon form av reptilbeteende/-reaktion. I min värld torde detta dock skapa stora möjligheter för kvinnor. Headhunterns införsäljning:
"Vill du vara säker på att din nästa CEO, CFO, CIO, CBS, VDN, BMW… ska hålla huvudet kallt när det blåser - välj den kvinnliga kandidaten." ;-)
Jag kan tycka att det är lite roligt att det finns saker vi inte kan kontrollera fullt ut - vi är ju i viss mån kontroll-freaks.
Ha' en riktigt bra Valborg - och tillåt er ibland att bli lite "dummare"!
/Karin
Som en kommentar till de två senaste blogposterna, kan jag också hänvisa till en legendarisk intervju som gjordes med Frank Zappa av Don Menn. Artikeln fanns med i Best of Guitar Player 1994. Här ett utdrag ur artikeln (läs hela artikeln här).
"What do you think happened in this country?
Well, two important things, and each one of them has only three letters: One was LSD, a chemical which is capable of turning a hippie into a yuppie, one of the most dangerous chemicals known to mankind. And the other is MBA. When people started taking MBA seriously, that was the beginning of the ruination of the American industrial society. When all decisions are based on an MBA's concept of numerical reality, you're in deep shit, because the only thing that can be judged as real is that which can be proved by a column of figures. And when all aesthetic decisions are turned over to these kinds of people, who use these criteria to make steering decisions for a company with no regard for people and no regard for what the product really is, and the only thing that matters is maximizing your profit, you have a problem. Because you can't have quality then; you cannot have excellence. Quality's expensive. I think most of these people that come from business schools have the desire to make sure everything is cheesy. That's what happens when you do things that way."
Jag vill tro att det finns personer med MBA i bagaget som har ett något annorlunda perspektiv än det som herr Zappa beskriver ovan. Jag vill tro att de finns som strävar efter kvalitet och som inte bara strävar efter att maximera vinsten - kosta vad det kosta vill. För det är ju precis det det oftast gör i slutänden - kostar mer än det smakar. Skulle det kunna vara så att personer som personligen gagnas av att företaget gör kortsiktiga vinster blir mindre intresserade av att se till företagets bästa, på flera plan Är det så att girigheten spelar oss spratt?
Fastän inte Frank Zappa har tillhört mina absoluta favoriter, så har han "grown on me" väsentligt, både musikaliskt såväl som mänskligt. Det hade varit roligt att upptäcka honom redan då han levde. Nåväl, tur att det finns så mycket material att få tag på om och med honom fortfarande - och att jag skulle kunna börja med att botanisera i vår egen skivsamling (Frank Zappa är en av min mans STORA förebilder!)…
En riktigt trevlig Valborg önskar jag dig, kära läsare!
/Karin
Att företag ständigt behöver förändras, råder ingen oenighet kring. Men när de stora förändringarna kommer en gång per år, hinner organisationen inte landa, och de viktiga kontaktvägarna och rutinerna hinner inte återetableras. En organisation behöver ha ett visst lugn för att komma på bana igen. Om de stora förändringarna avlöser varandra, ägnar sig dessutom företaget i för stor utsträckning åt navelskådning istället för det viktigaste: ATT SKAFFA NYA KUNDER, ATT VERKLIGEN FOKUSERA PÅ ATT GE GOD KUNDSERVICE och SKAPA MERFÖRSÄLJNING.
Hur många ekonomer, som är fokuserade på att hela tiden skära kostnader, har förmågan att se på hur man skulle kunna öka intäkterna? Och har de i så fall förmågan att se att en investering som är något dyrare än en annan, på sikt kan vara lönsammare än en billigare för att den 1) håller längre, 2) är mer tidlös och/eller 3) kort sagt har en bättre kvalitet?
Nej, det är inte ALLA ekonomers fel. Jag känner många fiffiga ekonomutbildade personer med 1) ett bra helhetstänk, 2) långsiktighet och 3) ett gott ledarskap. Det handlar nog i väldigt stor utsträckning om läggning - och om vad som belönas…
Förvisso handlar det också i viss mån om att vi övriga "vanliga dödliga" behöver lära oss språket "ekonomiska", men mest av allt handlar det om en grundläggande respekt för allas kompetens och olika infallsvinklar. Vi kompletterar ju varandra, så vad är det som hindrar att låta allas kompetens komma organisationen tillgodo? Aha, det fanns ekonomiska (!) intressen i bakgrunden?! Är de i bakgrunden möjligen ekonomer också, eller såna som blivit duperade (…) av ekonomer?
Kanske är det så att de företag som väljer att inte börsnoteras inte har fullt så många inskränkta ekonomer på maktpositioner...
Hur löser vi det här?
/Karin
Med risk for att få hälften (drygt?) av alla i näringslivets top management på mig, vill jag kasta ur mig lite tankar. Dessa har formulerats, som så många gånger, i samtal med kloka människor i mitt nätverk.
För ett år sen, ungefär, satt jag och pratade med en god vän angående hans företags omstruktureringar och förändringsarbete som precis sjösatts. För vilken gång i ordningen hade han tappat räkningen. De senaste åren hade det blivit tydligare och tydligare för honom att ekonomerna i top management var de stora bovarna (i såväl hans arbetsgivares ledning som överallt annars…). Ni vet, de som inte varit tillräckligt nyfikna för att sträva efter att förstå organisationen - utan bara tittat på kostnaderna. De som vill "skära kostnader", snarare än öka intäkterna. De som har en horisont om ca tre månader. De som inte kan se värdet av att bygga något på lite längre sikt. De som inte anser att för att kunna utveckla en organisation, måste man också vara beredd att satsa och kanske inte få avkastning på investeringen förrän om 3-5 år (eller kanske ännu längre…). Hm.
Vi funderade över om det kanske är ekonomernas fel att vi håller på att utarma jordens tillgångar? Finanskrisen torde bero på ett antal ytterst giriga ekonomer… Listan skulle kunna göras lång. Och igen - hm. Naturligtvis är det inte så enkelt att det är ekonomerna (som om det vore en homogen grupp;-), som ensamma bär skulden för allt ont. MEN, tyvärr tror jag att ekonomer utan andra intressen, insikter och kanske i vissa fall utan empati, har fått alldeles för mycket att säga till om i styrelserummen och i företagsledningar.
Jag är övertygad om att man många gånger glömt bort att titta på vad som döljer sig bakom siffrorna i form av människor, värde på varumärke och hur kunderna uppfattar företaget..
En annan infallsvinkel jag fick häromdagen, genom ett samtal med en av mina "favorit-vardagsfilosofer", var också att i och med ekonomernas inträde i styrelserum och VD-poster, hade man börjat tumma ordentligt på kvalitetskraven för produkter. Ni vet så där att en "köp-slit-och-släng"-mentalitet lyckats etableras även i något så viktigt som sjukvården. Inte undra på att det då också blivit "okej" för vissa företag och organisationer att implementera just det synsättet även när det gäller människor. Puh!
Tekniker, beteendevetare och jurister! Förenen eder och skapa tillsammans ett mer långsiktigt tänk som en vettig och anständig motpol till ekonomernas kvartalstänk! När börjar vi?
Med sol!
/Karin
PS. Förlåt till alla ekonomer som gillar att ha ett perspektiv på sex månader (och mer!) och som odlar förmågan att se och är nyfikna på vad som döljer sig bakom siffrorna…! DS.
Som ett tillägg till min tidigare blog från den 19/4 (teamutveckling), så måste jag också hänvisa till den här artikeln jag hittade om ledarskap i reklambranschen.
Tobias Rydergren har intervjuat Tommy Lundberg, som lämnat den egna byrån Lundberg & Co. Tommy har precis kommit ut med en bok "Ledarskap på apstadiet". Precis som Duncan skrev i sin blogpost angående att små företag och start-ups ofta är bra på att "bonda", gör också Tommy den reflektionen när det gäller reklambyråer. Vilket bl a förmodligen har med storleken och arbetssättet att göra. Genom arbetet sitter de ofta och jobbar tätt ihop ett flertal dagar i sträck, och då lär man oundvikligen känna varandra.
Jag tror att det är alldeles ypperligt att vi lär känna våra kollegor och medarbetare i det konkreta arbetet. Hur ska man annars lära sig att arbeta bra ihop? Jag tror också att en teamutvecklande aktivitet kan göra det samarbetet både djupare och smidigare snabbare. En slags "crasch course" i samarbete där man lär känna varandra på ett djupare plan och också får möjligheten att tydliggöra vad man själv ser sig både kunna och vilja bidra med, och vad man själv behöver för att må så bra som det bara går. Och - inte minst - hur man ser sig själv agera i ett något mer krisartat läge.
I samband med en sådan övning, får också ledaren/chefen ytterst värdefull information om sina medarbetare - vad de behöver för att må bra, hur de vill bli uppmärksammade när de åstadkommit storverk, hur de vill bli uppmärksammade i största allmänhet och också hur de vill få veta när de kanske inte lyckats så bra. Helt enkelt ett bra sätt att ta reda på hur man på bästa sätt bekräftar sina medarbetare, vilket är den viktigaste uppgiften en ledare har.
Lite nyfiken blir du allt...! Här kan du läsa mer om hur jag ser på saken.
När börjar vi?
Lev väl!
/Karin
Läste en intressant blog om teambuilding-aktiviteter och nystartade/mindre företag. Författaren, Duncan på Small Biz Bee, menar och att man i större utsträckning borde genomföra den här typen av aktiviteter i mindre och nystartade företag än vad som är fallet. De flesta förknippar nog teamutvecklingsaktiviteter med avdelningar på stora företag. Så varken borde eller behöver det vara. Vidare ser han att det förmodligen finns en övertro på att, bara för att företaget är litet, det är mycket enklare och självklarare att få till ett väl fungerande samarbete - och det direkt.
Generellt sett, brukar personal i små företag känna varandra bättre och ofta också välja att umgås även utanför arbetet. Det betyder med andra ord att det ofta är vänskapsrelationer som skapas. Ju tidigare dessa skapas, desto bättre för företaget. Genom att inledningsvis lägga tid och resurser på att teama ihop gruppen, så kommer samarbetet att snabbt få högre fart, och den goda kamratskap som blir resultatet kommer också att kunna hjälpa företaget i tuffa tider. Båda delar ytterst intressant för ett litet företag som är så oerhört beroende av var och en av medarbetarna
Jag kan inte annat än hålla med. För egen del är jag helt övertygad om att man skulle komma så mycket snabbare fram om man la tid på att se på hur var och en av teamets medlemmar fungerar och vad de behöver för att fungera allra bäst, vad de själva verkligen vill bidra med och hur de vill vara när motgångarna kommer - för de kommer ju, förr eller senare. Detta förarbete är jag också övertygad skulle hjälpa ett projekt att fungera ännu bättre, och det skulle ge projektledaren värdefull information kring hur var och en av projektmedlemmarna fungerar och hur de vill arbeta. Som av en händelse är teamutveckling något som jag arbetar med och faciliterar. Om du blir nyfiken, får du gärna läsa mer här.
Lycka till med teamarbetet!
/Karin
Av flera olika anledningar har ordet "anständighet" blivit högaktuellt för mig. I viss mån tycker jag kanske att ordet har lite för mycket anknytning till "Ett anständigt liv", som i sig ger lite fel associationer utifrån vad jag avser. Det engelska ordet "decency" är lite mer nyanserat, och det är det jag avser.
I höstas var jag ute och åt lunch med en vän, och vi kom att prata om hur vi ser på inköp och sälj. Han arbetar som säljchef, och har i alla sina uppdrag och ärenden alltid haft "anständighet" som ett ledord i hur han vill vara och agera i sina säljärenden och kundrelationer. Jag har alltid sett det som ett oerhört viktigt förhållningssätt när det gäller det mesta. Kopplat till mina tidigare erfarenheter inom HR, så ser jag att anständighet är ett bra värdeord generellt sett när det gäller Employer branding. Med det menar jag att det i ett företag eller organisation handlar om att hantera och agera gentemot sina anställda med anständighet.
För att återgå till lunchen i höstas, konstaterade jag och min vän att det i många fall när det gäller de stora företagen, så gör de allt för att "klämma ur" det sista ur sina underleverantörer. Att underleverantörerna faktiskt också bedriver affärsverksamhet och självklart har behov att få ut någon form av vinst, tycks de vara helt oberörda av. Jag berättade då om en annan säljchef i mitt nätverk som tackat nej till att skicka in en offert av just den anledningen - att man inte skulle tjänat några pengar på affären om man som underleverantör gått "det stora företaget" helt till mötes.
Vi enades om att man såväl som kund som säljare behöver ha en ledstjärna som handlar om anständighet. Livet och relationer sträcker sig lite längre än till den enskilda affären.
Likaså är ledstjärnan applicerbar på de relationer man skapar inom ett företag. Relationerna till den eller de som företaget vill säga upp, sträcker sig lite längre än att de bara "tar slut" i o m att medarbetaren slutat. Och ändå, gång på gång, hör jag om hur chefer klantat sig i hanteringen av både medarbetare man avser göra sig av med såväl som medarbetare man faktiskt vill ha kvar. När det gäller leverantörer, så visst finns det oftast flera att välja mellan, men håll i minnet att förr eller senare stöter du på någon du försökte "pressa ut" det sista ifrån, och en liten fadd smak kommer att infinna sig. Oavsett vem du representerar, kommer din "motpart"/f d medarbetare att minnas hur du agerade i samband med ert senaste möte/sammanträffande. Hela den relationen kommer att "börja på minusläge".
Så, var schysst, var anständig! Om du nu skulle ha svårt att göra det för att du inte har kontakt med vad som "känns rätt" i magen, så gör det åtminstone för att vara smart - du tjänar på det i längden!
Vår i luften och på marken!!
/Karin
Förra helgen var jag iväg med mina gymnasiebästisar på en härlig och avkopplande vistelse i Sandhamn. Det är häftigt med vänner man lärt känna tidigt, eller ganska tidigt, i livet. De känner ens goda och mindre goda sidor, och har ändå valt att fortsätta vara ens vänner.
Många gånger går det alldeles för lång tid mellan att vi träffas, men oftast gör inte det så mycket. Vi tar liksom vid där vi slutade. jag känner en djup tillit till att de alltid vill mitt bästa, fastän vi ibland har helt olika infallsvinklar på saker och situationer. Relationerna till dessa vänner är ju dessutom mycket längre än de relationer vi har vill våra äkta hälfter…
Jag kan känna äkta glädje, frustration, förväntan, nyfikenhet, ilska, besvikelse eller sorg tillsammans med dem. En otrolig befrielse!
Emellanåt finns det väl tendenser att vi kanske försöker "facka in" varandra (vi är ju trots allt mänskliga) i de gamla rollerna vi hade typ -88, men det härliga med det är att vi antingen snabbt kommer på det själva eller att vi påminner varandra. Det handlar nog om en djup och ömsesidig respekt och en självrespekt som vuxit med åren. Jag inbillar mig också att våra prestationskrav på oss själva har minskat med åren, varför det är lättare att både hjälpa varandra såväl som att be om hjälp av varandra.
Våren är absolut i antågande!
/Karin
Med jämna mellanrum slås jag av vilket stort ansvar man har som vuxen. Att hela tiden försöka vara en förebild för sina barn, sina vänner, sina medarbetare, sina kollegor… Ja, listan kan göras lång!
Å andra sidan kan det ansvaret vara ganska roligt, eftersom det innebär en ständig utveckling mot det/-n man själv ser som förebild och att man därmed har något att sträva efter. Man blir liksom aldrig klar. Det ger också nyfikenheten konstant bränsle.
Att i varje sekund tänka på hur man ska vara en förebild blir möjligen en aning tröttsamt. Istället får man helt enkelt lita till sin egen värderingskompass och kombinera det med återkommande reflektioner kring hur man har varit en förebild "sen sist".
Hur ser din förebild ut? Vilka är dina viktigaste styrkor som förebild?
Före- och efterbild, det kanske vore något?! ;-D
Livet har mycket härligt att erbjuda!
/Karin
Läste i Göran Adléns senaste nyhetsbrev om Jantelag och missunnsamhet med beröm. Av nyhetsbrevet att döma, så är denna påstådda missunnsamhet och snålandet med beröm den viktigaste orsaken till att coacher har något att prata om vid föreläsningar. Ja, jag är coach, och nej, jag känner mig inte speciellt träffad av det Göran skriver.
Han skriver att denna missunnsamhet motbevisas av alla "tummar upp" på Facebook, och alla andra glada tillrop och peppande grejer som kompisarna skriver när man skriver att man är nere, arg eller sjuk. Jag håller med honom om att Facebook absolut kan hjälpa oss att bli vänligare mot varandra och ge varandra glada tillrop och pep-talk. Bevisligen gör vi det, och aldrig har jag väl fått så många grattis på min födelsedag som jag fick senaste gången jag fyllde!
Jag tror med andra ord att Facebook är ett ypperligt instrument i att på sikt t o m skapa världsfred. Vad jag däremot inte håller med om, är att det är snålandet med berömmet till andra som är det som är problemet när det gäller Jantelagen. Och skulle jag enbart i mitt arbete ägna mig åt att hålla föreläsningar, skulle jag verkligen inte ha den infallsvinkeln på Jantelagen. Känns lite för enkelt, liksom. För mig är det snarare vad missunnsamheten och Jantelagen gör med oss själva; att vi inte förhäver oss, att vi begränsar oss själva, att vi inte törs säga högt (och därmed ge oss själva beröm) att vi tycker att vi är bra på något och stolta över det. Alltså snarare rädslan för vad andra ska tycka. Vi ska inte göra oss märkvärdiga och göra oss förmer än andra. Som om det vore det man gör när man visar uppskattning gentemot sig själv. Det här har i min värld också med skillnaden mellan självkänsla och självförtroende att göra också, och det får jag utveckla i en annan blog-flektion vid ett senare tillfälle.
Jag ser det som att det viktigaste vi kan göra både mot oss själva, såväl som andra, är att faktiskt ge oss själva positiv uppmärksamhet och visa att vi är stolta över vilka vi är och vad vi åstadkommer. Dessutom, handen på hjärtat, så är väl det egentligen den enda bekräftelsen vi kan räkna med, den vi ger oss själva? Vad vi då också gör, är att vi tränar på att bli bättre på att uppmärksamma andra och ge andra bekräftelse i samband med det. Två flugor "på smällen", helt enkelt.
När gav du dig själv en klapp på axeln senast? Hur länge sen är det du låg och "dög" på soffan (Tack Bob Hansson för att man kan ligga och duga på soffan!)? Vad är du stolt över hos dig själv? Vad är du riktigt nöjd med för närvarande?
Själv är jag nöjd med att jag har skrivit det här blog-inlägget, och att det ska bli SOL i helgen och att jag ska få träffa mina härliga gymnasiekompisar en hel helg!
I and you rock!
/Karin
Jag har passerat 40-strecket, och har under några år (sen jag var 35, kanske...?) tonat mitt hår i en härlig chokladbrun färg. Den främsta anledningen till det har varit att jag velat få en djupare och mörkare färg. Åtminstone inledningsvis… Med åren har dock ett antal (växande till antalet) grå hårstrån infunnit sig. Det skulle man ju kunna hantera, om de var tunna och timida - som resten av mitt hår.
Ytterligare intressanta iakttagelser är att de definitivt inte är lika spikraka som mitt hår är i övrigt. Alltså, tjocka och krulliga och silvergrå. Skulle ju kunna bli hur läckert som helst, men det känns som om det kommer att dröja tills det där läckra gråspräckliga håret har infunnit sig. Jag har då alltså tills för några månader sen tonat håret för att slippa de där krulliga grå som liksom bara bidrar till att håret ser torrt och tråkigt ut.
Så var jag på ett föredrag med Jean-Pierra Barda, han den där frisören, ni vet, som var med i Army of Lovers när det begav sig. Han uttryckte det som att det är viktigt att lära sig att älska de förändringar som sker med kroppen i takt med att man får fler år på nacken. Jojo. Dessutom ser det (ofta) ganska onaturligt ut att färga håret för mycket, eftersom att det inte bara är håret som ändrar färg. Även huden ändrar färg. Det innebär att om du färgar håret för mycket, så "lirar" det inte med hudfärgen.
Puh! Som om det inte vore tillräckligt irriterande att inte elasticiteten är densamma, och att tyngdkraften gör sitt för att dra ner det mesta till knähöjd, så kan man inte ens färga/tona håret utan att man ser äldre ut! Ska jag lugnt luta mig tillbaka och se silvertaglet i maklig takt ta över håret och hoppas att jag när jag fyllt 60 har den där coola, läckra silver-looken, eller ska jag fortsätta att tona mig i en färg så att jag ser ut som 60 redan nu?
Hm, snacka om dagens i-landsproblem! Jag får helt enkelt omfamna mina silverstrån och hoppas att de blir fler å det snaraste!
Med grått…;-)
/Karin
Alltså, ett gemensamt förhållningssätt kring varför och hur ni kollegor emellan ger varandra feedback? Där ni aktivt tränar på att ge och ta emot feedback? Inte…? Tänka sig, det ante mig. De allra flesta som får den frågan svarar nog nej. Dumt, tänker jag eftersom vi alla har behov av att bli sedda, bekräftade och vill känna att vi är viktiga.
När jag talar om feedback menar jag inte den du får vid det årliga utvecklingssamtalet utan den dagliga, varje-dag-feedbacken. Den mellan chef och medarbetare, mellan medarbetare och chef, medarbetare emellan och mellan chefer. Kanske är en av orsakerna till att du drar dig för att ge feedback, en oro för hur den ska levereras och tas emot?
Tänk att syftet med feedback alltid är gott, oavsett om den är positiv eller negativ. Du vill en annan människa väl och genom att förstärka hans eller hennes medvetenhet kring sig själv bidrar du ju samtidigt till personens utveckling. Kanske kan det vara så enkelt att du vill berätta hur du uppfattat en kollegas presentation, eller få henne/honom att se sin kompetens inför ett viktigt möte? Det kan också handla om att du vill bidra till personens utveckling genom att sätt en gräns eller be om en förändring. Kanske vill du berätta för en kollega hur du uppfattar det när han/hon jämt avbryter dig när du pratar eller få en vän att komma i tid?
Se feedback som en gåva som du vill ge till en annan människa.
En struktur du kan använda dig av när du vill ge feedback kallas jag-budskap. I jag-budskapet finns inga dolda agendor eller antydningar. Se istället att du är godhjärtad och bjuder på dig själv när du berätta hur du påverkas av den andres beteende.
Beteende - När du… dvs. vad du ser eller hör att personen gör.
Känsla – Blir/känner jag… dvs. vad du känner när du ser eller hör vad personen gör.
Konsekvens – Det får till följd… dvs. vad som händer med dig.
Alternativ - Jag skulle hellre vilja att du… dvs. vad du skulle önska i stället.
Och som sagt – jag-budskapet fungerar både när du vill stärka någons medvetenhet eller behöver sätta en gräns.
Som ett pussel helt enkelt, ju fler bitar du får med, desto tydligare blir det du vill säga.
Vem vill du ge en gåva? När börjar du?
Med sol i sinnet!
/Martina
Det är befriande att träffa människor som törs
gå efter sitt eget huvud.
Ha’ en riktigt bra vecka!
/Karin
Gång på gång får jag argument för att jag är
rätt ute vad gäller min humor. Vikten av att ha roligt och tillåta sig ha
roligt är förlösande. Det är inte minst viktigt i den stressade värld vi lever
i. Skrattet (och humorn…) hjälper oss att släppa på spänningar såväl som att ge
distans till våra problem och därmed hitta nya perspektiv. Dessa nya
perspektiv, och infallsvinklar, kan sen hjälpa oss att finna nya lösningar på
problemen.
Kom ihåg: ett gott skratt förlänger inte bara munnen, utan även livet!
Jag tycker att bra chefer:
- strävar efter att hitta "rätt" medarbetare
- ser, uppskattar och respekterar sina medarbetare- hjälper sina medarbetare att ständigt utvecklas genom att låta dessa ta eget personligt ansvar för sin utveckling
- vill alltid "toppa" sitt lag. På sikt finns inte plats för medarbetare som saknar talang, förmåga och rätt attityd till jobbet
- strävar efter att hjälpa ”fel” medarbetare att hitta sina talanger, förmågor och våga testa dessa genom nya utmaningar
- strävar efter att locka fram det bästa hos sina medarbetare och låter dem blomma med hjälp av sina styrkor
- är inte intresserade av att försöka plocka fram något hos medarbetare som de inte har
- speglar och stöttar sina medarbetare att kontinuerligt reflektera och arbeta med sin egen personliga utveckling
- inser att de är förebilder för andra och strävar efter att vara de förebilder de själva vill vara
- är lyhörda och lyssnande i sitt förhållningssätt
- ger klar och tydlig feedback kring sina medarbetares prestationer (eller avsaknad av…)
- är tydliga med sina förväntningar
- gillar att skapa resultat genom sina medarbetare
- gillar att se andra lyckas
- möter sina medarbetare där de är
- lär av sina misstag och är inte rädda att erkänna dem
- är trygga med vilka de är och vad de står för
Finns de här cheferna? Ja, och framför allt finns det personer med talanger, förmågor och intresse för dessa saker som med rätt matchning och reflektion kan utveckla och förfina sina talanger och förmågor inom ledarskapets underbara värld…
Vilket är ditt nästa steg? Vad gör du som är riktigt bra? Vad skulle du vilja göra mer av? Vad skulle du vilja utveckla hos dig själv? Vad vill du sluta göra? Vad är det som hindrar dig att vara där redan i dag?
Lycka till!
/Karin
Jag jobbar ibland med rekryteringar, där jag - förstås - avslutningsvis tar referenser. I samband med att jag ringer på dessa, slås jag
av hur näst intill indoktrinerade vi är på att leta efter fel och brister. Vi
ser till att den betygsättning vi gör inte blir ”för hög”, utan speglar en
slags normalfördelning. Så här lät en av referenterna: ”Ja, jag skulle vilja
sätta en 4:a på vederbörande här också, men det går ju inte”. Går inte? Min
reflektion: ”Om du tycker att kandidaten ska ha en 4:a på det området också, så
litar jag på att du ärligt tycker det”.
För att åstadkomma detta, måste vi få hjälp, att bli speglade och reflektera över vad vi lyckats med, vad vi är stolta över och var vi kanske inte i riktigt lika stor utsträckning briljerar. Med lyssnande och lyhörda vänner, bollplank, kollegor, chefer och, tja, coacher, kan man få fantastisk hjälp på den resan.
Är du redo?
/Karin
Copyright Vargkask 2010
View Comments