Icke_förtroende_2Jag har av olika anledningar hamnat i funderingar kring det här med förtroende. Förtroende (och tillit som jag skrivit om tidigare) är något som tar tid att bygga upp, och det kan raseras på ett ögonblick.

Det som skrämmer mig, är hur journalister kan rasera förtroende för människor, organisationer eller annat de skriver om. Det innebär att mycket makt (för mycket?) ligger hos journalister – och med ett oetiskt hanterande blir det förstås ett förskräckligt maktmissbruk. På samma sätt som man i ledarskap har mycket makt och behöver ha en ödmjukhet inför det, har man som journalist ett oerhört stort inflytande. Insikterna kring det (om de alls finns) kan förstås hanteras på olika sätt…

Att Aftonbladet och Expressen och deras journalister har ett ytterst lågt förtroende som det är (med några få lysande undantag!) är en sak, likaså reklamfinansierade kanaler. Vad som gör mig rädd, är hur journalister inom såväl statligt finansierad radio som TV ”cut corners”, och hur de genom sin vinklade nyhetsrapportering och ”grävande journalistik” kan skada så till den milda grad. En ”vanlig dödlig” medborgare eller en schysst och bra verksamhet kan skadas rejält när reportagen blir vinklade för att ”dra läsarens ögon till sig”. Vad händer då med förtroendet?

En förskola
Min yngsta dotters förskola drabbades i våras av dåligt underbyggt arbete från en journalist på SVT. Bakgrunden var egentligen att visa vilken ”dålig affär” det är av kommunerna att bedriva förskole- och skolverksamhet i barackbyggnader, och det visades bilder från flera skolor och förskolor i vårt avlånga land. Flertalet barackskolor hade/har problem med både mögel och annat elände. Såvitt vi vet har inte vår förskola det (den är relativt nybyggd), och byggnaden är helt enligt de regler och föreskrifter som finns.

Alltså inget speciellt iögonenfallande där. MEN, för att en sån story ska ”lyfta” och för att det ska bli intressant för människor att titta, höra på och reagera, så behöver man ju ”safta till det”. Så, efter flera påtryckningar från en av förskolans föräldrar (som råkar känna journalisten i fråga…), går en pappa ut och berättar om ”barnets” upplevelser av byggnaden och förskolans verksamhet. Efter klipp i reportaget blir det till både vinklad ”sanning” och emellanåt rena lögner – i alla fall kopplat till just den här förskolan. ”Ändamålet helgar medlen” tycks de drivande föräldrarnas ursäkt ha varit. Jag tycker kanske inte att man kan resonera så. Det här reportaget drabbar både pedagoger och verksamheten i stort negativt. Dessutom är det 3-5 föräldrar som tycker så här, resterande sisådär 75-77 föräldrar tycker helt tvärtom.

Flera föräldrar oroas förstås över att de något små utrymmena kommer att påverka deras barn negativt, och har uttalat sig om sin oro (anonymt), i ”god tro” om att det ska handla om just baracker, till SVT. Att det sen vinklas för att skapa en smaskig ”story” och att tredje man drabbas på ett mycket negativt sätt, verkar inte journalisten ha några som helst dubier kring. Man måste ju legitimera de kostnader man dragit på sig för den ”grävande” journalistiken…

En av de bästa…
Vad jag skulle vilja hävda, utan att ha jättemycket egna erfarenheter från andra förskolor förstås, är att det här är en av Sveriges bästa förskolor med ett viktigaste prio; barnen. Förskolans ledning och pedagoger har en fenomenal förmåga att nyttja utrymmena på bästa sätt, och se till att 40 barn är inne  samtidigt i begränsad utsträckning. För en ledarutvecklare är det skönt att se förskolechefens engagemang för både sina pedagoger och barnen i sina reaktioner. En mycket samlad reaktion, förstås (och med all rätt!) upprörd, men schysst och reko. Kort sagt, en mycket god förebild för både sina medarbetare såväl som föräldrar. Jag hade velat skicka ut dessa föräldrar från förskolan med rumpan före – mest för att statuera exempel! Hela verksamheten bygger på stort samarbete mellan föräldrar och förskola, ett ständigt utbyte av tankar och erfarenheter. Min upplevelse är också att dialogen alltid har varit god och rak och tydlig feedback mellan pedagoger, föräldrar och ledning, vilket har gjort det möjligt att göra miljön så bra som möjligt för just BARNEN.

Det är en sak att dessa föräldrar har ”klantat sig”, vilket de tydligt bestämt sig för att inte se och förstå, men det är en helt annan sak att få se hur en journalist faktiskt inte har gjort sitt jobb ordentligt. Fördomsfullt och arrogant är det. Igen, syftet med hela inslaget var att ifrågasätta barackskolor, men det blir tyvärr sekundärt när man ser inslaget. Folk upplever det som att denna förskola är ”förskolan from hell” och kommer att göra vad de kan för att inte deras barn ska börja där. Det är så långt ifrån sanningen som det bara kan bli. Skäms, SVT!

Så, vad händer då med vårt förtroende för de ”neutralt rapporterande” journalisterna?

1) Förtroendet för den/de som ”drabbas” av den vinklade (och verkligen inte med sanningen överensstämmande) nyhetsrapporteringen kan verkligen fullständigt raseras. De drabbade kan sätta emot ytterst lite. Journalisterna har ett mycket litet intresse i att ta emot uppgifter som motsäger det som de från början ”grävt fram”. Det skulle ju dessutom kunna indikera att de inte gjort sitt jobb ordentligt från början…

2) Förtroendet för journalister i allmänhet, och de journalister som grävt fram materialet i synnerhet, får sig ordentliga törnar. Varför ska jag lyssna på just dessa reportrar? Om de så uselt framställt saker i ett sammanhang som jag själv är ”bekant” med, vad är det då som säger att de i andra sammanhang gör ”bra grejer”?

3) Förtroendet för nyheter som rapporteras blir sämre och sämre. Hur ”sant” är det egentligen? Att journalister gärna ”friserar” och vinklar historien, för att det ”gör storyn”, innebär ju att vi kanske ska be människor som ”är parter i målet” att ge sin egen ”oprovocerade” bild i ett sammanhang där journalister är bannlysta? Hm, faller på sin egen orimlighet, men det är samhällsfarligt att journalister låter oskyldiga drabbas på det sätt som sker mer eller mindre hela tiden.

Så, förtroende, tar tid och kraft att bygga upp, och kan raseras på ett ögonblick. Extra jobbigt är det när helt oskyldiga personer eller organisationer drabbas för att någon mindre nogräknad journalist måste skapa en story så att hela granskningskostnaden får legitimitet. Vem granskar journalisterna?

Parallellt med detta så är det så att jag känner flera ytterst seriösa och duktiga journalister som jag vet har hög integritet och som snarare skulle säkerställa en gång till att de verkligen har ”hela storyn” innan de agerar utifrån ”ändamålet helgar medlen”. Jag har givetvis diskuterat detta med flera av dessa journalister (som jag verkligen håller högt!), och de blir självklart förba-de över att kollegor beter sig så oetiskt. Särskilt eftersom det dessvärre också spiller över på både dem och andra seriöst arbetande journalister. Så, igen, vem ska granska de inte fullt så nogräknade i gänget?

 

En ”stilla” tanke så här i det septembergråa, när jag ”friserar” min reaktion till att vara lite mer rumsren. Allt för ”storyn”. Eller?!?

/Karin

Share This