Jag har passerat 40-strecket, och har under några år (sen jag var 35, kanske…?) tonat mitt hår i en härlig chokladbrun färg. Den främsta anledningen till det har varit att jag velat få en djupare och mörkare färg. Åtminstone inledningsvis… Med åren har dock ett antal (växande till antalet) grå hårstrån infunnit sig. Det skulle man ju kunna hantera, om de var tunna och timida – som resten av mitt hår.

Ytterligare intressanta iakttagelser är att de definitivt inte är lika spikraka som mitt hår är i övrigt. Alltså, tjocka och krulliga och silvergrå. Skulle ju kunna bli hur läckert som helst, men det känns som om det kommer att dröja tills det där läckra gråspräckliga håret har infunnit sig. Jag har då alltså tills för några månader sen tonat håret för att slippa de där krulliga grå som liksom bara bidrar till att håret ser torrt och tråkigt ut.

Så var jag på ett föredrag med Jean-Pierra Barda, han den där frisören, ni vet, som var med i Army of Lovers när det begav sig. Han uttryckte det som att det är viktigt att lära sig att älska de förändringar som sker med kroppen i takt med att man får fler år på nacken. Jojo. Dessutom ser det (ofta) ganska onaturligt ut att färga håret för mycket, eftersom att det inte bara är håret som ändrar färg. Även huden ändrar färg.  Det innebär att om du färgar håret för mycket, så ”lirar” det inte med hudfärgen.

Puh! Som om det inte vore tillräckligt irriterande att inte elasticiteten är densamma, och att tyngdkraften gör sitt för att dra ner det mesta till knähöjd, så kan man inte ens färga/tona håret utan att man ser äldre ut! Ska jag lugnt luta mig tillbaka och se silvertaglet i maklig takt ta över håret och hoppas att jag när jag fyllt 60 har den där coola, läckra silver-looken, eller ska jag fortsätta att tona mig i en färg så att jag ser ut som 60 redan nu?

Hm, snacka om dagens i-landsproblem! Jag får helt enkelt omfamna mina silverstrån och hoppas att de blir fler å det snaraste!

Med grått…;-)
/Karin

Share This