Läste i Göran Adléns senaste nyhetsbrev om Jantelag och missunnsamhet med beröm. Av nyhetsbrevet att döma, så är denna påstådda missunnsamhet och snålandet med beröm den viktigaste orsaken till att coacher har något att prata om vid föreläsningar. Ja, jag är coach, och nej, jag känner mig inte speciellt träffad av det Göran skriver.
Han skriver att denna missunnsamhet motbevisas av alla "tummar upp" på Facebook, och alla andra glada tillrop och peppande grejer som kompisarna skriver när man skriver att man är nere, arg eller sjuk. Jag håller med honom om att Facebook absolut kan hjälpa oss att bli vänligare mot varandra och ge varandra glada tillrop och pep-talk. Bevisligen gör vi det, och aldrig har jag väl fått så många grattis på min födelsedag som jag fick senaste gången jag fyllde!
Jag tror med andra ord att Facebook är ett ypperligt instrument i att på sikt t o m skapa världsfred. Vad jag däremot inte håller med om, är att det är snålandet med berömmet till andra som är det som är problemet när det gäller Jantelagen. Och skulle jag enbart i mitt arbete ägna mig åt att hålla föreläsningar, skulle jag verkligen inte ha den infallsvinkeln på Jantelagen. Känns lite för enkelt, liksom. För mig är det snarare vad missunnsamheten och Jantelagen gör med oss själva; att vi inte förhäver oss, att vi begränsar oss själva, att vi inte törs säga högt (och därmed ge oss själva beröm) att vi tycker att vi är bra på något och stolta över det. Alltså snarare rädslan för vad andra ska tycka. Vi ska inte göra oss märkvärdiga och göra oss förmer än andra. Som om det vore det man gör när man visar uppskattning gentemot sig själv. Det här har i min värld också med skillnaden mellan självkänsla och självförtroende att göra också, och det får jag utveckla i en annan blog-flektion vid ett senare tillfälle.
Jag ser det som att det viktigaste vi kan göra både mot oss själva, såväl som andra, är att faktiskt ge oss själva positiv uppmärksamhet och visa att vi är stolta över vilka vi är och vad vi åstadkommer. Dessutom, handen på hjärtat, så är väl det egentligen den enda bekräftelsen vi kan räkna med, den vi ger oss själva? Vad vi då också gör, är att vi tränar på att bli bättre på att uppmärksamma andra och ge andra bekräftelse i samband med det. Två flugor "på smällen", helt enkelt.
När gav du dig själv en klapp på axeln senast? Hur länge sen är det du låg och "dög" på soffan (Tack Bob Hansson för att man kan ligga och duga på soffan!)? Vad är du stolt över hos dig själv? Vad är du riktigt nöjd med för närvarande?
Själv är jag nöjd med att jag har skrivit det här blog-inlägget, och att det ska bli SOL i helgen och att jag ska få träffa mina härliga gymnasiekompisar en hel helg!
I and you rock!
/Karin