Att företag ständigt behöver förändras, råder ingen oenighet kring. Men när de stora förändringarna kommer en gång per år, hinner organisationen inte landa, och de viktiga kontaktvägarna och rutinerna hinner inte återetableras. En organisation behöver ha ett visst lugn för att komma på bana igen. Om de stora förändringarna avlöser varandra, ägnar sig dessutom företaget i för stor utsträckning åt navelskådning istället för det viktigaste: ATT SKAFFA NYA KUNDER, ATT VERKLIGEN FOKUSERA PÅ ATT GE GOD KUNDSERVICE och SKAPA MERFÖRSÄLJNING.
Hur många ekonomer, som är fokuserade på att hela tiden skära kostnader, har förmågan att se på hur man skulle kunna öka intäkterna? Och har de i så fall förmågan att se att en investering som är något dyrare än en annan, på sikt kan vara lönsammare än en billigare för att den 1) håller längre, 2) är mer tidlös och/eller 3) kort sagt har en bättre kvalitet?
Nej, det är inte ALLA ekonomers fel. Jag känner många fiffiga ekonomutbildade personer med 1) ett bra helhetstänk, 2) långsiktighet och 3) ett gott ledarskap. Det handlar nog i väldigt stor utsträckning om läggning - och om vad som belönas…
Förvisso handlar det också i viss mån om att vi övriga "vanliga dödliga" behöver lära oss språket "ekonomiska", men mest av allt handlar det om en grundläggande respekt för allas kompetens och olika infallsvinklar. Vi kompletterar ju varandra, så vad är det som hindrar att låta allas kompetens komma organisationen tillgodo? Aha, det fanns ekonomiska (!) intressen i bakgrunden?! Är de i bakgrunden möjligen ekonomer också, eller såna som blivit duperade (…) av ekonomer?
Kanske är det så att de företag som väljer att inte börsnoteras inte har fullt så många inskränkta ekonomer på maktpositioner...
Hur löser vi det här?
/Karin