Jag jobbar ibland med rekryteringar, där jag - förstås - avslutningsvis tar referenser. I samband med att jag ringer på dessa, slås jag
av hur näst intill indoktrinerade vi är på att leta efter fel och brister. Vi
ser till att den betygsättning vi gör inte blir ”för hög”, utan speglar en
slags normalfördelning. Så här lät en av referenterna: ”Ja, jag skulle vilja
sätta en 4:a på vederbörande här också, men det går ju inte”. Går inte? Min
reflektion: ”Om du tycker att kandidaten ska ha en 4:a på det området också, så
litar jag på att du ärligt tycker det”.
Hur kommer det sig att ingen kan vara så bra,
att han/hon har 4:or och 5:or rakt igenom? Är det Jante som spökar? Eller är
det så att vi är så inriktade på att identifiera det vi är dåliga på (och att
vi försöker förbättra det), att vi tror att det måste existera i alla
situationer? Tänk om det faktiskt är så att den kandidat jag tog referenser på,
hade haft både tur och skicklighet att hitta arbeten som verkligen passade och
som utvecklade personen till att lyckas?
Min (naiva?) tro är att det finns något som
passar alla, och att vi alla har en uppsättning talanger, förmågor och
kunskaper som kan förfinas och förädlas näst intill det oändliga. En talang
måste tränas och utvecklas, och vi behöver naturligtvis också bli medvetna om
vad vi är mindre bra på för att inte lägga tid och energi på fel saker.
”Don’t try to put in what was left out. Try to
draw out what was left in”
För att åstadkomma detta, måste vi få hjälp,
att bli speglade och reflektera över vad vi lyckats med, vad vi är stolta över
och var vi kanske inte i riktigt lika stor utsträckning briljerar. Med
lyssnande och lyhörda vänner, bollplank, kollegor, chefer och, tja, coacher,
kan man få fantastisk hjälp på den resan.
Är du redo?
I dag har det varit ljust länge – vi går mot
ljusare tider!
/Karin
