Oj, det var länge sedan jag lade ut en tankeövning här…
För närvarande pratas det mycket om det närmaste året. Vi vet ännu inte vilka effekter finanskrisen kommer att få. Domedagsprofeterna avlöser varandra med den ena mer ödesmättade informationen efter den andra. Det är också många som redan surt fått erfara hur lågkonjunkturen har slagit till hårt och skoningslöst. På samma gång kan jag inte hjälpa att jag tänker ”sluta gnäll”. Det är tufft att befinna sig högt upp – som vi faktiskt gör generellt i västvärlden – för fallet ner blir långt.

Mina tankar till dem som plötsligt ställs inför helt andra, och betydligt mer existentiella frågor. Kriget i Gaza exempelvis – oskyldiga barn som lever i dödsskräck för att de när som helst kan bli ihjälskjutna eller deras hus bli bombat. Ställt i paritet med det, ter sig våra problem futtiga. Likaså tänker jag på dem vars nära anhöriga oväntat råkar ut för olyckor som leder till döden, eller diagnosticeras med en mycket allvarlig/dödlig sjukdom. I ett nafs rasar hela deras värld samman, pengar blir på något vis sekundära.

Missförstå mig rätt, jag försöker inte förringa de problem många ställs inför som blir av med sitt jobb och/eller blir tvungna att sälja sina hem. Jag vill bara att vi försöker sansa oss och emellanåt sätta saker i perspektiv. Hur kan vi använda alla dessa erfarenheter vi nu erhåller? Hur kan vi bli bättre på att både hjälpa andra, såväl som att bli bättre på att be andra om hjälp? Kanske alla dessa saker vi går igenom nu och kommande år, faktiskt kan hjälpa oss att på ett lite mer eftertänksamt sätt ta tillvara nuet och också vara mer tacksamma över det vi har att vara tacksamma över?
 
Självhjälpsböcker är inte bara av ondo, trots alla förlöjliganden av dem. Visst är det lämpligt med lite kritiskt tänkande, men låt oss fokusera på det vi har att vara tacksamma och/eller vara stolta över, för det kan – om så enbart för en kort stund – hjälpa oss och ge en ljusglimt och lite energi för att orka ta itu med allt elände vi tycks befinna oss i. För mig är det dessutom obegripligt hur vissa människor bara grottar ner sig i sin egen olycka. Javisst, jag är också inne i ”tycka-synd-om-mig-själv”-träsket ibland, men att ständigt klampa omkring i den sörjan är för kletigt och tungt.
 
Mitt val är därför att betrakta livet med en optimistisk livssyn, och jag hjälper gärna andra att också göra så. Det är ganska lätt för mig att säga så, men inte för att jag som egen företagare tjänar grova pengar, för det gör jag inte. Det är för att jag har valt detta själv – jag (och min familj…) får stå för mina val och konsekvenserna av dem. Jag kommer inte att bli uppsagd, för det finns ingen som kan säga upp mig. Det är ingen annans beslut kring utbetalningar av bonusar eller aktieutdelning som påverkar mig och mitt företags framtid, utan enbart mina egna. Jag tror att vi befinner oss i ett paradigmskifte där det finns en möjlighet att faktiskt ta tag i sitt eget liv, börja köra bilen själv – så att säga. Jag hoppas bara att rädslan inte sätter käppar i hjulet för dem som ”får chansen” att börja om och testa på något annat. Vad vinner du på att bli uppsagd?
 
Framtiden ligger framför oss och vi, vi ”rockar fett”!
/Karin

Share This