Förra helgen var jag iväg med mina gymnasiebästisar på en härlig och avkopplande vistelse i Sandhamn. Det är häftigt med vänner man lärt känna tidigt, eller ganska tidigt, i livet. De känner ens goda och mindre goda sidor, och har ändå valt att fortsätta vara ens vänner.
Många gånger går det alldeles för lång tid mellan att vi träffas, men oftast gör inte det så mycket. Vi tar liksom vid där vi slutade. jag känner en djup tillit till att de alltid vill mitt bästa, fastän vi ibland har helt olika infallsvinklar på saker och situationer. Relationerna till dessa vänner är ju dessutom mycket längre än de relationer vi har vill våra äkta hälfter…
Jag kan känna äkta glädje, frustration, förväntan, nyfikenhet, ilska, besvikelse eller sorg tillsammans med dem. En otrolig befrielse!
Emellanåt finns det väl tendenser att vi kanske försöker "facka in" varandra (vi är ju trots allt mänskliga) i de gamla rollerna vi hade typ -88, men det härliga med det är att vi antingen snabbt kommer på det själva eller att vi påminner varandra. Det handlar nog om en djup och ömsesidig respekt och en självrespekt som vuxit med åren. Jag inbillar mig också att våra prestationskrav på oss själva har minskat med åren, varför det är lättare att både hjälpa varandra såväl som att be om hjälp av varandra.
Våren är absolut i antågande!
/Karin