Med jämna mellanrum slås jag av vilket stort ansvar man har som vuxen. Att hela tiden försöka vara en förebild för sina barn, sina vänner, sina medarbetare, sina kollegor… Ja, listan kan göras lång!
Å andra sidan kan det ansvaret vara ganska roligt, eftersom det innebär en ständig utveckling mot det/-n man själv ser som förebild och att man därmed har något att sträva efter. Man blir liksom aldrig klar. Det ger också nyfikenheten konstant bränsle.
Att i varje sekund tänka på hur man ska vara en förebild blir möjligen en aning tröttsamt. Istället får man helt enkelt lita till sin egen värderingskompass och kombinera det med återkommande reflektioner kring hur man har varit en förebild "sen sist".
Hur ser din förebild ut? Vilka är dina viktigaste styrkor som förebild?
Före- och efterbild, det kanske vore något?! ;-D
Livet har mycket härligt att erbjuda!
/Karin