Journalister ska ju berätta en historia, och det är därför som de letar upp klantskallarna och de som misslyckas med sina uppdrag. Vi har sett det när det gäller jobbcoacherna som man kan fundera över om det är jobbcoaching de ägnar sig åt. Vi har sett det när det gäller säljchefer på The Phonehouse. Vi har sett det i otaliga sammanhang som media har rapporterat om. Det måste ju ha ett “nyhetsvärde”. De som levererar bra tjänster när det gäller jobbcoaching, eller de chefer på The Phonehouse som gör ett bra jobb, har ju inget nyhetsvärde. Eller??

Personligen är jag trött på att läsa om alla klantskallar hela tiden. Ja, det är viktigt att identifiera problemen och klantskallarna och försöka “eliminera” dem, men om vi inte får se hur det goda exemplet ser ut, d v s motsatsen, är det också lätt att tro att det inte finns några som gör ett gott jobb parallellt. Realistiskt sett borde det ju vara en och annan jobbcoach som gör ett mycket bra jobb, och realistiskt sett borde det finnas en och annan bra chef och förebild även på The Phonehouse.

Jag efterlyser de journalister som istället vinnlägger sig om att hitta de riktigt goda exemplen, för att skapa en intressant motpol till eländet. Det finns så många chefer som gör ett fantastiskt jobb “bakom gallerierna”, och jag har många superduktiga kollegor som seriöst tar sig an arbetslösa och hjälper dem med såväl inställning och attityd som med sina konkreta handlingar (i digitalt- och pappersformat…). När får jag läsa i tidningarna eller se bra inslag på TV4-nyheterna om dem?

Vi kommer dessvärre förmodligen alltid att ha alldeles för fullt av klantskallar i alla delar av samhället, i yrken och – gud förbjude – i ledande positioner för länder, men det blir så ensidigt och trist att bara läsa om dem och inte få chansen att läsa om förebilderna och de med seriös inställning till sina medmänniskor och viljan att ta ansvar för sig själva och sin omgivning. Skulle inte någon nätversion av medierna kunna ta sig an att “bara” rapportera om förebilderna och goda exemplen – som ett intressant alternativ till eländet och idioterna…?

En naiv önskan så här på söndagen innan sportlovet “bryter ut”…!
/Karin

Jag kom att tänka på hur vissa människor påverkar oss på olika sätt i vårt liv. En person som påverkat mig mycket, är min nära väninna Maja. Hon lärde mig att ta emot beröm.
För ungefär 20 år sen, gav hon mig beröm för något (minns tyvärr inte för vad…). Min förmåga att ta emot berömmet var inte speciellt välutvecklad, så hennes återkoppling på min reaktion gav mig mycket att tänka på – att jag inte bara ska avfärda det som människor ger av kärlek och omtanke. Sen dess har jag alltid tackat för det beröm jag fått, och om jag tyckt att det varit otydligt på något sätt, har jag bett att få det utvecklat och lite mer konstruktivt. Det här har visat sig vara en stor lärdom jag har mycket nytta av i mitt liv – självklart både i det professionella såväl som det privata.
Så, tack, Maja, för att du är en sån bra och ärlig nära vän!
Med sol,
Karin

Var det någon mer än jag som tyckte att Aftonbladets löpsedel igår var smaklös? “Så blir du en vinnare på Grek-krisen”. Allvarligt talat, att se Grekland som ett bra semesteralternativ för att ens pengar förhoppningsvis blir något mer värda är en sak, eftersom det bidrar till en win/win-situation, men att uttryckligen försöka vinna på och dra fördel av någon annans olycka känns som att det är under vår värdighet!

Jag har också för mig att Aftonbladet är en blaska med hyggligt socialdemokratisk inriktning. Är inte solidaritet och “hjälpa varandra” honnörsord inom socialdemokratin? Jag hoppas verkligen att lösnummerförsäljningen inte påverkades i positiv riktning av den löpsedeln, för annars tror jag att det blivit alltför många egoistiska idioter som gör vad de kan för att sko sig på andra människors olycka i det här landet. Usch!

Solen skiner – härligt!
Trevlig helg!
/Karin

Jag har passerat 40-strecket, och har under några år (sen jag var 35, kanske…?) tonat mitt hår i en härlig chokladbrun färg. Den främsta anledningen till det har varit att jag velat få en djupare och mörkare färg. Åtminstone inledningsvis… Med åren har dock ett antal (växande till antalet) grå hårstrån infunnit sig. Det skulle man ju kunna hantera, om de var tunna och timida – som resten av mitt hår.

Ytterligare intressanta iakttagelser är att de definitivt inte är lika spikraka som mitt hår är i övrigt. Alltså, tjocka och krulliga och silvergrå. Skulle ju kunna bli hur läckert som helst, men det känns som om det kommer att dröja tills det där läckra gråspräckliga håret har infunnit sig. Jag har då alltså tills för några månader sen tonat håret för att slippa de där krulliga grå som liksom bara bidrar till att håret ser torrt och tråkigt ut.

Så var jag på ett föredrag med Jean-Pierra Barda, han den där frisören, ni vet, som var med i Army of Lovers när det begav sig. Han uttryckte det som att det är viktigt att lära sig att älska de förändringar som sker med kroppen i takt med att man får fler år på nacken. Jojo. Dessutom ser det (ofta) ganska onaturligt ut att färga håret för mycket, eftersom att det inte bara är håret som ändrar färg. Även huden ändrar färg.  Det innebär att om du färgar håret för mycket, så “lirar” det inte med hudfärgen.

Puh! Som om det inte vore tillräckligt irriterande att inte elasticiteten är densamma, och att tyngdkraften gör sitt för att dra ner det mesta till knähöjd, så kan man inte ens färga/tona håret utan att man ser äldre ut! Ska jag lugnt luta mig tillbaka och se silvertaglet i maklig takt ta över håret och hoppas att jag när jag fyllt 60 har den där coola, läckra silver-looken, eller ska jag fortsätta att tona mig i en färg så att jag ser ut som 60 redan nu?

Hm, snacka om dagens i-landsproblem! Jag får helt enkelt omfamna mina silverstrån och hoppas att de blir fler å det snaraste!

Med grått…;-)
/Karin

Gång på gång får jag argument för att jag är rätt ute vad gäller min humor. Vikten av att ha roligt och tillåta sig ha roligt är förlösande. Det är inte minst viktigt i den stressade värld vi lever i. Skrattet (och humorn…) hjälper oss att släppa på spänningar såväl som att ge distans till våra problem och därmed hitta nya perspektiv. Dessa nya perspektiv, och infallsvinklar, kan sen hjälpa oss att finna nya lösningar på problemen.
Jag tror att alla skulle må bättre om de inte tog sig själva på så stort allvar. Vad är det som bidrar till att det blir så? För mig är min humor en hjälp att många gånger hantera djupa problem – att inte ta det så gravallvarligt, att hitta ett sätt att få energi att faktisk hantera våra ibland smärtsamma situationer, problem eller sorger.

Kanske försöker jag ibland intala mig en massa saker med hjälp av min humor, och att jag ibland framstår som att jag tar lättvindigt på saker. Så är det absolut inte, men jag är av den klara uppfattningen att om jag låter mig nedslås eller att jag gräver ner mig under/av alla problem, hur mycket energi finns det då kvar till att lösa dem?

Jag är övertygad om att jag många gånger nästan framstått som flåshurtig och kanske t o  m oseriös, men det tänker jag inte ta på mig. Är det något jag inte är, så är det det. Bakom min humor vilar ett djupt allvar, och för mig är det så det behöver vara. Att skoja kring saker som inte betyder något, är för mig samma sak som att kasta bort min tid. Att däremot skoja om saker som är viktiga, är samma sak som att aktivt jobba på och leka med lösningen. Eftersom skrattet bidrar till att vi stressar ner och spänner av, är vi mer öppna för att hitta (nya) lösningar. Vi är dessutom mer i kontakt med vår naturliga och kreativa förmåga, som är en bra och viktig komponent i att finna de nya lösningarna.

När drog du på smilbanden senast? Vad var det som bidrog till det? När skrattade du så gott att du fick träningsvärk både i ansikte och mage? Vad/vem får dig att skratta? Hur kan du se till att få mer av det?

Kom ihåg: ett gott skratt förlänger inte bara munnen, utan även livet!

/Karin

Oj, det var länge sedan jag lade ut en tankeövning här…
För närvarande pratas det mycket om det närmaste året. Vi vet ännu inte vilka effekter finanskrisen kommer att få. Domedagsprofeterna avlöser varandra med den ena mer ödesmättade informationen efter den andra. Det är också många som redan surt fått erfara hur lågkonjunkturen har slagit till hårt och skoningslöst. På samma gång kan jag inte hjälpa att jag tänker ”sluta gnäll”. Det är tufft att befinna sig högt upp – som vi faktiskt gör generellt i västvärlden – för fallet ner blir långt.

Mina tankar till dem som plötsligt ställs inför helt andra, och betydligt mer existentiella frågor. Kriget i Gaza exempelvis – oskyldiga barn som lever i dödsskräck för att de när som helst kan bli ihjälskjutna eller deras hus bli bombat. Ställt i paritet med det, ter sig våra problem futtiga. Likaså tänker jag på dem vars nära anhöriga oväntat råkar ut för olyckor som leder till döden, eller diagnosticeras med en mycket allvarlig/dödlig sjukdom. I ett nafs rasar hela deras värld samman, pengar blir på något vis sekundära.

Missförstå mig rätt, jag försöker inte förringa de problem många ställs inför som blir av med sitt jobb och/eller blir tvungna att sälja sina hem. Jag vill bara att vi försöker sansa oss och emellanåt sätta saker i perspektiv. Hur kan vi använda alla dessa erfarenheter vi nu erhåller? Hur kan vi bli bättre på att både hjälpa andra, såväl som att bli bättre på att be andra om hjälp? Kanske alla dessa saker vi går igenom nu och kommande år, faktiskt kan hjälpa oss att på ett lite mer eftertänksamt sätt ta tillvara nuet och också vara mer tacksamma över det vi har att vara tacksamma över?
 
Självhjälpsböcker är inte bara av ondo, trots alla förlöjliganden av dem. Visst är det lämpligt med lite kritiskt tänkande, men låt oss fokusera på det vi har att vara tacksamma och/eller vara stolta över, för det kan – om så enbart för en kort stund – hjälpa oss och ge en ljusglimt och lite energi för att orka ta itu med allt elände vi tycks befinna oss i. För mig är det dessutom obegripligt hur vissa människor bara grottar ner sig i sin egen olycka. Javisst, jag är också inne i ”tycka-synd-om-mig-själv”-träsket ibland, men att ständigt klampa omkring i den sörjan är för kletigt och tungt.
 
Mitt val är därför att betrakta livet med en optimistisk livssyn, och jag hjälper gärna andra att också göra så. Det är ganska lätt för mig att säga så, men inte för att jag som egen företagare tjänar grova pengar, för det gör jag inte. Det är för att jag har valt detta själv – jag (och min familj…) får stå för mina val och konsekvenserna av dem. Jag kommer inte att bli uppsagd, för det finns ingen som kan säga upp mig. Det är ingen annans beslut kring utbetalningar av bonusar eller aktieutdelning som påverkar mig och mitt företags framtid, utan enbart mina egna. Jag tror att vi befinner oss i ett paradigmskifte där det finns en möjlighet att faktiskt ta tag i sitt eget liv, börja köra bilen själv – så att säga. Jag hoppas bara att rädslan inte sätter käppar i hjulet för dem som ”får chansen” att börja om och testa på något annat. Vad vinner du på att bli uppsagd?
 
Framtiden ligger framför oss och vi, vi ”rockar fett”!
/Karin

Just nu känns det som om alla går och väntar. Bättre eller mer ingående än så kan jag inte beskriva det. Det är som att vi går och väntar på att något konstigt, läskigt eller oväntat ska inträffa. Det är ju lätt att koppla ihop det med finanskris (Åh, va’ trött jag är på det ordet – och det har jag blivit på mindre än två månader!), lågkonjunktur och framöver varsel och uppsägningar.
 
Min ”knäppa” hjärna kan inte hjälpa att den gör associationer til Emil i Lönneberga och till när de börjar tala om Kometen. Där dras det olika paralleller till att domedagen är nära. Lina svimmar och Krösa-Maja har jag för mig ojar sig – som alltid… Emil leker med borgmästarens son Gottfrid – och blir sedermera Kometen. Borgmästaren och Borgmästarinnan har en stor middag och fest. Nästan i en nivå av att ”det är lika bra att festa fullt ut, i morgon kan det vara för sent eller rentav över”.
 
Är det något i det svenska kynnet som gör att vi får dessa ”katastrof-tankar” eller vad handlar det om? Om det nu skulle vara så att ”avgrunden är nära”, så verkar det ju vara lite slöseri med tid att bara vänta in eländet. Varför inte då passa på att njuta lite under vägs gång – à la borgmästaren och borgmästarinnan… – och ladda upp batterierna inför hanteringen av avgrunden? Å andra sidan, om det nu skulle vara så att ”avgrunden INTE är nära” men vi gått omkring och trott det och slösat onödig energi på att oroa oss för det, så har vi ju verkligen inte levt ”klimatsmart”! Det är som Tomas Danielsson, stressdoktorn, säger: ”Vi betalar ränta på ett lån innan vi ens tagit lånet.”
 
Trots detta, slås jag naturligtvis av både min egen (fastän den i mitt fall kanske snarare handlar om att jag begränsar mig själv mer än nödvändigt), men framför allt min omgivnings totala handlingsförlamning. Vad behövs i vårt upplysta samhälle för att vi i ett sånt här sammanhang skall tro på en framtid? Behövs det så lite som svarta rubriker – som för övrigt var precis tvärtom för ett år sedan – för att så många bara ska ge upp? Världen har bevisligen klarat sig igenom såna här utmaningar tidigare. Kan vi inte våga tro på möjligheterna och istället försöka skapa oss bilden av det häftiga, det vi ännu inte kan se? Jag gör det, men det är både tråkigt och energidränerande att känna sig så ensam… Vill du vara med? Vad väntar du på?
 
Trevlig helg!
/Karin

Jag har läst ett antal krönikörers krönikor den senaste veckan, och kan bara konstatera att de liksom jag duktigt tröttnat på de svarta rubrikerna om finanskrisen. Jag kan inte förneka att dessa rubriker påverkar mig, men jag känner också hur de suger ur mig all energi och skapar rädsla hos både mig såväl som alla runtomkring mig. Den energin behöver jag till att hantera lågkonjunkturen som är här, och jag inbillar mig att jag inte är helt ensam om det behovet…
 
 Jag försöker att läsa Pontus Schultz’ krönikor både i VA såväl som i City. Han är så bra! Inspirerad av dessa krönikor, skulle jag vilja att vi tvingar oss själva att se det positiva med finanskrisen, eller kanske lågkonjunkturen – som blir fördjupad p g a finanskrisen. Det uppenbara som bl a Pontus skrev om, är att vi släpper ut mindre bilavgaser, eftersom vi i större utsträckning låter bilen stå. Världen kan bevisligen lägga meningsskiljaktigheter och religion åt sidan för att samarbeta. Det blir enormt tydligt hur beroende vi är av varandra, vilket naturligtvis kan vara skrämmande, men jag tycker att det är spännande. Hur kan vi låta denna erfarenhet bli vägledande och styrande när det gäller frågor som klimathot, svält och mänskliga rättigheter?
 
Vad finns det mer för fördelar? Man brukar ju säga att ”Nöden är uppfinningarnas moder”, så – fördelar?
-       Om man blir av med jobbet, så har man mer tid över för sin familj… (Hm, vet att det inte är en tröst när räkningarna ska betalas!)
-       Vi tvingas att se det goda i vardagen, för det festliga (=dyra) kommer att i viss mån lysa med sin frånvaro…
-       Konsumtionssamhället med ”köp-slit-och-släng” som ledstjärna kan förändras till något bättre… Se villket uppsving det varit på Tradera och Blocket (sajter som med andra ord tjänar på finanskriser och lågkonjunkturer?)
-       Vi hittar andra betalformer än pengar, eftersom pengarna tycks ha gått upp i rök…
-       Man kan bli av med det jobb man ändå inte trivs med
-       Floran av reklam från bankerna som kommer i brevlådan minskar, eftersom de blir tvungna att minska sina kostnader…
-       Färre träd får stryka på foten p g a ovanstående…
-       Vi kanske är lurade… Det kanske i själva verket inte är en finanskris, utan en ”finansgris” – ni vet en sån där stinn spargris…
 
Inget är heligt, man måste få skoja om saker – det är bästa sättet att överleva allehanda utmaningar!
 
God natt!
/Karin

Var på en inspirerande nätverksfestlighet i lördags. Utan att nedvärdera arrangörsgruppens (som jag själv för övrigt tillhörde) insats, så blir dessa träffar i stort sett alltid lyckade. Kloka, kreativa och spännande kvinnor med mycket skiftande bakgrunder som träffas ett antal gånger varje år för att utbyta tankar, erfarenheter och hjälpa varandra. Åh, energigivande!
 
Vid middagen satt jag bredvid en av mina kära kollegor som jag inte träffat på länge. Vi kom in på ett ämne som handlar om hur det kommer sig att kvinnor i vår ålder (medelåldern i nätverket ligger kring 40) tröttnar på sin yrkesmässiga situation och väljer att sluta. Min kollega har själv hoppat av ekorrhjulet och helt bytt bana. Själv valde jag att lämna en trygg anställning och pengar på kontot varje månad för att testa mina vingar. Vi är inte ensamma om detta. Många i vårt gemensamma nätverk, men också många i våra respektive personliga nätverk har valt att ”hoppa av”. Vad beror detta på?
 
Bland de vanliga svaren, finns: tröttnat på glastaket, gillar inte ekorrhjulet, total avsaknad av balans. Den självklara slutledningen (?), är att vi kvinnor än en gång blivit orättvist behandlade och att vi tröttnat på att hela tiden kämpa i motvind. Jag är övertygad om att det är många saker som ÄR orättvisa och som handlar om att vi av omvärlden behandlas på ett visst sätt för att vi är kvinnor. Dessa betraktelser bygger på att vi ”har köpt” bedömningen att det är att ”göra karriär” som är mest värt. Min härliga kollega ”vände på steken” i en spännande tankeövning. Vem är det som har bestämt att det är mer värt att göra karriär enligt den vanliga definitionen än allting annat? Vem har bestämt att det är mer värt att satsa på sitt arbete än på sig själv och sin familj och vänner? Är det inte dags att tänka alldeles annorlunda?
 
För några år sedan hade vi en HR-direktör från ett stort svenskt bolag på besök på ett av våra möten. Han ville uppmuntra oss att våga ta oss an utmaningar i form av spännande chefstjänster, strunta i deltidsarbete (eller snarare – inte gå ner på deltid, men ändå gå vid 15-tiden, för så gör män…) och hitta en slags 80/20-nivå på uppgifter (gör rätt saker och strunta i rätt saker, trots att allt finns med i måldokumentet…). Allt för att lättare ”komma in i matchen”. Jag gillar i o f s hans inställning om att prioritera och att inte ta allt så bokstavligt, men vem är det som har bestämt vad som är rätt och fel? Varför ska vi (såväl kvinnor som män) anpassa oss in i en form eller ett system som tar alldeles för mycket energi? Återigen, vem är det som bestämmer hur det ska vara? I de nya organisationsformerna ställs andra krav på den enskildes ansvarstagande och förmåga att driva sitt arbete framåt och samarbeta.
 
Varför skulle vi inte kunna ”slänga upp allt i luften” och plocka ned det vi vill ha och ändra på det vi inte vill ha? Hitta lämpliga sätt att arbeta som funkar med livet i stort, som gör det möjligt att få fram det bästa i var och en av oss? Kanske är det dags att verkligen våga pröva nya tillvägagångssätt? Delat ledarskap, deltidsanställningar i större företag (mycket intressant för egna företagare – en liten trygghet som skapar möjligheter för denna entreprenör att fortsätta utvecklingen av sitt företag, vilket i sin tur bidrar till personlig utveckling och vilket i sin tur ger utveckling som gagnar företaget där deltidsanställningen innehas… o s v), istället för att chefen delar ut arbetsuppgifter och mål, ber chefen sin medarbetare om en ”offert” på det arbete medarbetaren har för avsikt att utföra? Med mera…
 
Ovanstående är ju inte nå’t nytt, flera företag har redan börjat tänka och arbeta i dessa banor, men jag tror att vi behöver göra det i än större utsträckning. Nu är vi inne i en lågkonjunktur, och redan innan denna har många företag ”leanat” så mycket att det inte finns så mycket utrymme kvar att ”leana” ytterligare. Det betyder i min enkla värld att man får “skära bort ett ben” helt och hållet om man skall fortsätta i samma spår. Alternativet till det är att helt börja tänka annorlunda. Som Albert Einstein en gång sagt: ”Man kan inte lösa problem på samma nivå av tanke som man skapade dem”. När börjar vi tänka annorlunda? Det är ju ”världsklass att tänka annorlunda” – om man ska tro Kjell Enhager. Jag väljer att tro honom, för jag slås varje gång jag ser honom hur bra han är.
 
Alltså: låt oss tänka annorlunda, tvärtom och våga ifrågasätta det vi tror är givet – vi gör det för att ta nästa steg, inte för att säga att vi gjort fel tidigare. Jag är på G, är du?
 
/Karin

Med hänvisning till Anders Lindblads artikel ”Perspektiv/Friidrott” i SvD i dag (22 augusti 2008) och om Carolina Klüfts byte av gren under våren, måste jag reflektera lite grann. Anders skriver om att utan lust och glädje finns ingen drivkraft, och att tvinga någon ”…när det handlar om idrott – ’bara’ för att chansen till ett svenskt OS-guld är stor – är ju hur dumt som helst”. Jag håller naturligtvis odelat med Anders om detta, och kan bara konstatera att detta gäller i precis alla sammanhang.
 
Hur ofta försöker vi inte tvinga både oss själva och andra att göra saker? Allrahelst när det är något som inte blivit så bra eller som inte har fungerat. Med rätta, men tänk om vi kunde vädja till den andres lust och glädje istället? Få henne/honom att hitta sitt eget sätt att genomföra något, inte pådyvla våra egna ”förträffliga” sätt? Carolina Klüft är ett lysande exempel på just detta, tycker jag. Hon behöver inte bevisa sig rent idrottsmässigt mer, hon har redan tagit alla guld i sin f d gren som går. Det är liksom ingen morot längre. Istället behöver hon hitta det som kan motivera henne. På så vis kan hon sätta upp nya långsiktiga mål, ha otroligt kul på vägen och dra nytta av sin enorma mentala styrka. You go, girl!
 
”Det var bättre förr” – känner ni igen det? ”Det var bättre förr när Carolina Klüft tävlade i 7-kamp”. Håhåjaja, jag skulle vilja säga: ”Bra att du bytt gren, Carolina, ju förr dess bättre”, får då blir det ju ”bättre förr”…;-) Det finns helt enkelt de som inte riktigt klarar av att du byter gren: “hur kan man lämna något som man är så bra på”? Tja, kanske för att få en möjlighet att upptäcka vilka andra saker som man är riktigt bra på också, och kunna bli stolt över. Har man aldrig provat, vet man ju inte. För mig är och förblir du en inspiration med din avspända inställning parat med en fantastisk fokusering och mentala styrka. Wow!
 
Lycka till på längdhoppsfinalen!
/Karin