Tillit och förtroende. Livsviktiga grejer.

Tillit och förtroende. Livsviktiga grejer.

2Prefrontal cortex – det är där som tillit och förtroende “bor” i hjärnan. Det är också den del som kallas den “exekutiva delen” av hjärnan. Det är liksom den som “leder” övriga hjärnan. På ett förenklat sätt skulle man alltså kunna säga att det är där ledarskapet bor, både det i förhållande till oss själva, men också i förhållande till andra människor. Det är genom vår förmåga att skapa förtroende och tillit som vi “tillåts” leda andra människor.

Jag minns att jag för ungefär 20-25 år sen – som vän – ställde mig lite tveksam till an av mina vänners  dåvarande partner. Jag speglade det i förhållande till hen. Anledningen var helt enkelt att jag upplevde denne partner bete sig som en sk-tstövel, särskilt mot min vän. Jag förstår ju i dag att jag skulle adresserat det annorlunda, erbjudit speglingen och varit mer neutral. Men då hade jag inte riktigt lärt mig att hantera mina känsloreaktioner på samma sätt. Dessutom var jag ju engagerad i min vän, och blev förbannad när jag upplevde att hen blev illa behandlad, särskilt av sin partner.

“Ja, hen gör sig inte till för någon”
Nåväl, svaret jag fick på mitt ifrågasättande var: “Ja, hen gör sig inte till för någon, och det tar tid att få hens förtroende.” Men det handlar väl inte om att “göra sig till”, det handlar om hyggligt folkvett, och att man behöver utgå ifrån att bete sig schysst, anständigt. Det finns liksom ingen anledning att börja i andra änden.

I dag ser jag kanske att det också finns ännu fler argument för detta, bl a det som handlar om ledarskap. Hur bra är en person med en sån inställning på att leda sig själv? Hur bra är hen på att leda andra? Vilka förmågor att ”samutvecklas” med andra har du? Som ledare måste du utgå ifrån ett tillitsfullt förhållningssätt för att få förtroende från dina medarbetare. Förtroendet, medkänslan, integriteten – allt det hanteras i prefrontal cortex.

Andra beteenden, d v s misstro och misstänksamhet, kommer från en betydligt mer primitiv del i vår hjärna – amygdalan… Rädslans boning. Kanske hade det inte varit mer “neutralt” att spegla denne partners beteenden utifrån hjärnans exekutiva del respektive primitiva, men jag tror möjligen att mina argument hade varit tyngre och inte enbart utgått ifrån en “känsla”.

Så, en bit av min historia och en reflektion i all enkelhet.

Önskar dig fina helger!
/Karin

Tågresan – reflektionernas tid

150601_tågresaHar sen några veckor tillbaka uppdrag en bit ut i landet, så jag lämnar Stockholm för att uppleva lite annat. Träffa andra än huvudstadsinvånare. Roligt, nyttigt, utvecklande. Och innebär en hel del resande. Fördelarna är verkligen att jag hinner “jobba undan” mycket administrativt, och att jag hinner lyssna igenom våra inspelade samtal till Ledarkanalen. Samt filosofera lite mer än vad jag kanske hinner annars. Just i dag fick jag en timmes extra filosoferande, eftersom det i det blåsiga vädret hade ramlat träd på rälsen.

Lyssnar på mig själv…
De samtal vi spelat in för Ledarkanalen och som vi klippt ska vi lyssna igenom, skriva lite presentation om, hitta citat och notera ned. Det är otroligt lärorikt att lyssna på samtalen, både för att man får höra en gång till och får njuta av gästens kunnighet och också för att höra våra – mina och Ninnis – emellanåt klokheter. Däremot, och det är det lite knepigare, är det lite jobbigare att höra sig själv prata så där “osminkat”. Jag hör klart och tydligt (!) vilka språkliga egenheter eller “tics” jag har. Jag hör hur jag ibland ivrigt känner något slags behov att spegla det jag hör, för att förtydliga eller för att säkerställa att jag förstått. På det stora hela tror jag att jag bidrar till en förståelse, men den viktiga lärdomen som alltid kommer tillbaka när jag hör mig själv prata är en stor ödmjukhet. Eftertänksamheten blir en ännu bättre vän på vägen. Hm, det kanske egentligen har mer med åldern att göra, än att jag faktiskt hör mig själv samtala. Jag vet inte. Oavsett är påminnelsen nyttig!

Så, ödmjukhet kan man träna genom att spela in sig själv i olika samtal, lyssna på dem efteråt och reflektera. Jag både förundras över det fantastiska som kommer ut genom munnen och känner också att det är både skönt och klokt att vara tyst med jämna mellanrum. 😉

Med sol!

/Karin

Likheterna mellan föräldraskap och ledarskap

Det här är en riktigt intressant intervju med Simon Sinek som jag varmt rekommenderar dig att titta på.
Han beskriver företaget som den nya ”stammen”. Stammen och familjen är ”grupperingar” som har funnits betydligt mycket längre än företag eller andra organisationer. Den nya familjen är gruppen/avdelningen i företaget. Föräldrarna är ledarna. Ja, det finns väldigt många paralleller mellan ledarskap och föräldraskap. En god ledare bryr sig om sina medarbetare, hen betraktar dem nästan som sina barn. Vill dem väl, vill hjälpa dem att utvecklas. Pausar sina egna behov, för att tillgodose sina barns behov. Jag skrev för ett antal år sen en blogg om att om man jobbar som chef (eller med HR) måste man GILLA sina medarbetare, kanske t o m älska dem… Jag tror att det är helt nödvändigt. Simon tycks hålla med.

Mycket av det som gjorts sen slutet i 80-talet i många organisationer, är fullständigt förkastligt för människor. Stora omorganisationer och neddragningar har använts för att företagen ska kunna tjäna ännu mer pengar, och det som belönats är alltså snarare det ”anorektiska” än att faktiskt skaffa fler kunder, eller att gemensamt klara ”sämre tider”. Människor har blivit helt utbytbara, som ”köp-slit-och-släng”-prylar. Att vi dessutom fullständigt kör slut på människor, så att de ”springer in i kaklet” gör ju också våra familjer än mer dysfunktionella. Om vi fortsätter på den inslagna vägen, blir organisationerna till slut så underbemannade att ingen kan göra det jobb som faktiskt bidrar till det kunderna vill köpa. Det är ju verkligen helt bakvänt!

Jag gillar exemplet som Simon drar och som verkligen visar hur absurt det är i många organisationer. Nedan gör jag en helt egen tolkning av den historia han berättar:
”Familjen har haft det lite tufft det senaste året, och eftersom vi vill behålla vår Mercedes, så har vi beslutat att vi måste göra oss av med ett av barnen. Vi har bestämt att det är du, Petter, som ska lämna oss, eftersom du är minst effektiv i familjen och presterar ganska dåligt.” Hur sannolikt är det att det är så vi vill bete oss? Vad är det som gör att det beteendet är ”ok” i organisationer?

Och för att citera en gammal pjäs:
”There is something rotten in the state of Denmark.”

Tack, Vision Takeoff, för att ni tipsat om klippet. Det är lysande!
/Karin

Apropå det här med dialog i feedback…

Cheerful business people working on a laptop during a meetingDet är precis som Stephen R. Covey skrev i sin numera legendariska ledarbok “7 Habits of Highly Effective People”, att man behöver först förstå och sen bli förstådd. Genom att använda öronen i mycket större utsträckning kommer vi långt. Att arbeta med feedback på ett genuint sätt, d v s att verkligen vilja väl med den feedback man ger och att inte förutsätta att man som givare har hela bilden, kräver också att man arbetar mycket mer och bättre med lyssnandet och att ställa nyfikna följdfrågor.

Att ge oss möjlighet till lärande
När vi arbetar med feedback i dialog, ger vi också oss själva möjlighet att se saker i andra ljus, få andra infallsvinklar och att lära oss nya saker. Vilket förstås innebär att vi behöver vara nyfikna, inte förutsätta att vårt perspektiv är det enda “sanna”, utan istället välja att försöka förstå den andra. Den andras “varför” i sammanhanget. Våra utmaningar är att vi uppfattar våra egna paradigm som med den objektiva sanningen överensstämmande, och inser inte att vi är påverkade av våra erfarenheter och upplevelser samt våra tolkningar av dessa och tar dem för “sanningar”. Om vi väljer en större nyfikenhet inför varandra och en ödmjukhet kring att mitt perspektiv är just MITT perspektiv, och att min “mottagares” perspektiv är just HENS perspektiv, ger det oss en möjlighet till att se MER, att få en större helhet. Jag citerar en historia från Stephen Covey’s bok:

”Två slagskepp som tilldelats utbildningseskadern hade varit till sjöss på manöver i hårt väder i flera dagar. Jag tjänstgjorde på det första slagskeppet och hade vakten på kommandobryggan när det skymde. Sikten var dålig med spridd dimma, varför fartygschefen stannade kvar på kommandobryggan för att hålla ett öga på alla aktiviteter.

“Kort efter mörkrets inbrott anmälde utkiken på kommandobryggan: “Ljus förut.”
“Ligger det stilla eller rör det sig?” ropade fartygschefen.
Utkiken svarade: “Stilla, kommendörkapten.”, vilket innebar att bi befann oss på kollisionskurs med det andra fartyget.
Fartygschefen ropade då till signalisten: “Signalera till det där fartyget: Vi befinner oss på kollisionskurs. Ni bör lägga om kursen 20 grader.”
Till svar kom signalen: “Det är ni som bör lägga om kursen 20 grader.”
Fartygschefen ropade då till signalisten: “Sänd: Jag är kommendörkapten. Lägg om kursen 20 grader.”
“Jag är sjöman av andra graden”, kom det till svar. “Det är bäst att ni lägger om kursen 20 grader.”
Nu var fartygschefen rasande. Han röt: “Sänd: Jag är ett slagskepp. Lägg om kursen 20 grader.”
Till svar blinkade det: “Jag är en fyr.”

Vi lade om kursen.”

Vad händer med en öppnare och mer neutral attityd?
Nej, historien är inte ett feedback-samtal. Men jag tycker att det visar på det intressanta med både vad som händer när vi arrogant hävdar vår linje där den andres input är helt avgörande för att nå lite längre, och vad som skulle ha hänt om vi redan inledningsvis varit medvetna om att vi inte har hela bilden och därmed varit mer öppna för information – som leder till bättre beslut?

Så, in med mer öppna feedback-dialoger i ditt liv nu! 🙂

/Karin

Ju hårdare jag dömer…

Ju hårdare jag dömer…

141013_dömaNågra gånger den senaste tiden har jag som som åskådare kunnat se hur hårt vissa personer dömer sin omgivning. Vilka otroliga och – ibland, förstås – för höga förväntningar de har på andra. Jag tror attt det är, för det mesta, av godo – att ha höga förväntningar på människor både i vår absoluta närhet och lite mer perifera personer. Jag tro att vi kan bli lite bättre på alla vis, och att det hjälper när människor i vår närhet har höga förväntningar på oss. Anledningen till att jag väljer just ordet ”förväntning” istället för ”krav”, är att det i ordet förväntning också inryms en slags tilltro. I krav är det bara ”klara det här, annars…”

Förväntning och dömande
Det som blir galet, är när vi tillsammans med förväntningen kopplar på ett dömande: När någon inte når våra förväntningar och vi blir dömande. Om vi filar bort det där med att vi har förväntningar på andra och kommer till nästa lager, då handlar det om vilka förväntningar vi har på oss själva och hur vi dömer oss själva när vi inte når upp till dessa förväntningar.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot mina förväntningar på mig själv, men om jag – vid ändå relativt få tillfällen – inte når upp till dem, behöver jag kunna förlåta mig själv. Annars blir både nästa förväntan på mig själv ännu högre och jag lär mig en bakvänd ”sanning” om mig själv. Vi har alla dåliga dagar, men för det mesta är vi ganska bra och når ofta betydligt högra än vi förväntar oss. Så dömandet fyller ingen annan funktion än att förminska oss själva och andra.

Istället för att klanka ner, jubla…?
Vad skulle hända om vi, istället för att klanka ner på oss själva när vi inte når upp till våra egna förväntningar, skriker av lycka och firar när vi överträffar dem? Vad händer då med våra förväntningar på andra?

Solen finns där bakom molnen!
/Karin

När betydelsefulla människor plötsligt lämnar oss…

När betydelsefulla människor plötsligt lämnar oss…

hjärtaI morse möttes jag av nyheten att Robin Williams är död. Jag pausar ordentligt vid tangenterna. Kan inte få fram precis det jag känner. Det är märkligt. Jag kan ju verkligen inte säga att jag kände Robin Williams, och ändå är jag så otroligt ledsen. Tårarna vill inte sluta rinna. Visst beror det på att han funnits med nästan så länge jag kan minnas, att han liksom varit en slags del av mitt liv och påverkat mig mycket med sina rolltolkningar och sin stå-upp, men också för att han hade något mer. Något som är få förunnat. En förmåga att med sin fina humor, sitt intellekt och “tajming” kunna gestalta djupt allvar och dråpligheter på samma gång. Hans spännvidd var verkligen något alldeles extra.

Ibland känner jag att den saknad jag känner för någon som jag egentligen inte kände blir märklig. Nästan som om jag inte “har rätt” att känna så. Å andra sidan, en person som så aktivt påverkat både mig (och väldigt många andra!) och mitt liv, behöver jag få känna sorg och saknad kring, fastän jag inte kände honom personligen.

Mitt i all ledsnad, så påminns jag också om hur viktigt det är att ta vara på de fina ögonblicken. Att försöka njuta nu, av dina nära och kära. Det finns inga garantier. Visst är det jobbigt att påminnas på ett sånt här sätt, men att inte låta sig påminnas vore också en smula respektlöst.

Jag vill tacka dig, Robin, för alla upplevelser du gett mig och jag hoppas att du, där du är, kan fortsätta att sprida goda saker omkring dig! Vila i frid.
/Karin