Ju hårdare jag dömer…

Ju hårdare jag dömer…

141013_dömaNågra gånger den senaste tiden har jag som som åskådare kunnat se hur hårt vissa personer dömer sin omgivning. Vilka otroliga och – ibland, förstås – för höga förväntningar de har på andra. Jag tror attt det är, för det mesta, av godo – att ha höga förväntningar på människor både i vår absoluta närhet och lite mer perifera personer. Jag tro att vi kan bli lite bättre på alla vis, och att det hjälper när människor i vår närhet har höga förväntningar på oss. Anledningen till att jag väljer just ordet ”förväntning” istället för ”krav”, är att det i ordet förväntning också inryms en slags tilltro. I krav är det bara ”klara det här, annars…”

Förväntning och dömande
Det som blir galet, är när vi tillsammans med förväntningen kopplar på ett dömande: När någon inte når våra förväntningar och vi blir dömande. Om vi filar bort det där med att vi har förväntningar på andra och kommer till nästa lager, då handlar det om vilka förväntningar vi har på oss själva och hur vi dömer oss själva när vi inte når upp till dessa förväntningar.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot mina förväntningar på mig själv, men om jag – vid ändå relativt få tillfällen – inte når upp till dem, behöver jag kunna förlåta mig själv. Annars blir både nästa förväntan på mig själv ännu högre och jag lär mig en bakvänd ”sanning” om mig själv. Vi har alla dåliga dagar, men för det mesta är vi ganska bra och når ofta betydligt högra än vi förväntar oss. Så dömandet fyller ingen annan funktion än att förminska oss själva och andra.

Istället för att klanka ner, jubla…?
Vad skulle hända om vi, istället för att klanka ner på oss själva när vi inte når upp till våra egna förväntningar, skriker av lycka och firar när vi överträffar dem? Vad händer då med våra förväntningar på andra?

Solen finns där bakom molnen!
/Karin

När betydelsefulla människor plötsligt lämnar oss…

När betydelsefulla människor plötsligt lämnar oss…

hjärtaI morse möttes jag av nyheten att Robin Williams är död. Jag pausar ordentligt vid tangenterna. Kan inte få fram precis det jag känner. Det är märkligt. Jag kan ju verkligen inte säga att jag kände Robin Williams, och ändå är jag så otroligt ledsen. Tårarna vill inte sluta rinna. Visst beror det på att han funnits med nästan så länge jag kan minnas, att han liksom varit en slags del av mitt liv och påverkat mig mycket med sina rolltolkningar och sin stå-upp, men också för att han hade något mer. Något som är få förunnat. En förmåga att med sin fina humor, sitt intellekt och “tajming” kunna gestalta djupt allvar och dråpligheter på samma gång. Hans spännvidd var verkligen något alldeles extra.

Ibland känner jag att den saknad jag känner för någon som jag egentligen inte kände blir märklig. Nästan som om jag inte “har rätt” att känna så. Å andra sidan, en person som så aktivt påverkat både mig (och väldigt många andra!) och mitt liv, behöver jag få känna sorg och saknad kring, fastän jag inte kände honom personligen.

Mitt i all ledsnad, så påminns jag också om hur viktigt det är att ta vara på de fina ögonblicken. Att försöka njuta nu, av dina nära och kära. Det finns inga garantier. Visst är det jobbigt att påminnas på ett sånt här sätt, men att inte låta sig påminnas vore också en smula respektlöst.

Jag vill tacka dig, Robin, för alla upplevelser du gett mig och jag hoppas att du, där du är, kan fortsätta att sprida goda saker omkring dig! Vila i frid.
/Karin

Tjafs!

Tjafs!

tjafsVar på ett spännande möte häromdagen med riktigt sköna coachkollegor. En av dem uttryckte då sin intolerans för “tjafs”. Mycket av den insikten kring sin egen intolerans hen upplevde kunde jag verkligen relatera till och känna igen mig i. I det här fallet hade min kollega själv råkat ut för en – inte livshotande, men allvarlig – olycka. Inom loppet av en sekund hade hela hens liv bytt skepnad. Det som hade varit så viktigt precis innan, blev liksom helt oviktigt.

Min igenkänning i det är stor! Jag är ju förstås “full av mig själv” och “full av mina egna problem” precis som alla runtomkring mig, men när något livsavgörande händer, som att jag själv eller någon nära anhörig till mig blir sjuk, råkar ut för en olycka el dyl, ter sig alla “vardagsproblem” som futtiga, och – förstås – helt oviktiga. Den energi vi lägger på tjafs emellan oss är liksom inte värd vare sig den (energin) eller tiden.

Måste riktigt jobbiga händelser drabba oss för att vi ska kunna lära oss att fokusera energin på “rätt” saker? Hur kan vi bli bättre varse kring vårt eget “geggande” och släppa taget när vi behöver göra det? Och istället engagera oss och lägga energin på det som verkligen betyder något? Vi har begränsad tid i vår nuvarande form på det här jordklotet (om vi inte är övertygade om att vi kommer att reinkarneras eller transcendera på ett eller annat sätt…). Vi behöver vara energisparare och energianvändare på det sätt som är smartast och mest “ekonomiskt”. Tjafset borde inte få ha någon plats i våra liv. Det kostar oss för mycket, och utgör ett energidränage som vi “måste” (vill!) täppa till.

Hur kan vi i större utsträckning hjälpa oss själva i det? Kanske med några “sanity check”-frågor:
Är det här viktigt för mig? Om ja… Kan jag göra något åt det? Om ja, vad kan jag göra åt det? Om nej, vad kan jag göra för att släppa det?

Eller har du några bra idéer eller tips på hur vi bättre kan fokusera och nyttja vår energi till det som är viktigt?

Med sol (äntligen!)!
/Karin

 

 

 

Lite extra fylld av kärlek…

Lite extra fylld av kärlek…

heart_2I dag firar jag min och min mans bröllopsdag. För tolfte gången. Hoppsan, vad hände med alla åren? Ett dussin, liksom, det är ju märkligt hur fort åren går. Den här helgen går till handlingarna som en av de absolut skönaste och mysigaste på så många sätt.

I fredags hade vi glöggmingel på ”mitt” nya kontor. Skaffa kontorsplats är inte svårt; de finns överallt. Men att få en kontorsplats där man verkligen känner värme och omtänksamhet så fort man kliver innanför dörren, det tillhör inte vanligheterna. DET kan bara de som sitter där skapa. Att ha en kontorsplats på ett kontorshotell är praktiskt, servicefyllt och – förlåt – ganska tråkigt. Jag vet. Jag har prövat. Att sitta tillsammans med dem man är samarbetspartners/underkonsult till är superkul. MEN det är en nivåskillnad till att aktivt välja att sitta tillsammans med människor som bara sprider energi kring sig.  Jag vet att jag är en energileverantör av rang (släng er i väggen, Fortum och Vattenfall…;-), men man behöver tanka samtidigt. Det gör jag där jag sitter nu. Boka gärna ett möte/fika med mig där på Sibyllegatan, så får ni uppleva inte bara mig, utan även känna den välkomnande värmen! 🙂

Efter fredagens underbara mingel och musiknjutning var det dags att på lördagen låta min äldsta fira sin 10-årsdag med kalas för kompisarna. Efter kalaset kommer fina grannar över och bara ta ett glas vin. Genuin närvaro, viktiga och omtänksamma samtal avrundade lördagskvällen. Njutning på så många nivåer!

Vacances 2005 Beldi TurquieSå, i dag, min och min mans bröllopsdag. Champagne till pilgrimsmusslorna som avnjöts till en lite försenad lunch. Och nu ser jag fram emot en riktigt god middag tillsammans med våra finingar hemma. Lycka och tacksamhet. Inser hur lyckligt lottad jag är och försöker efter bästa förmåga att ta tillvara stunderna. Jag hoppas att du kommer ihåg att påminna dig om allt du har att vara tacksam över!

Med värme!

/Karin

Utveckla sig själv och andra

Utveckla sig själv och andra

otydligJag la häromveckan ut en uppdatering på Facebook om det här med att vi ”drogar” våra barn. Jag, som jobbar med kommunikation och vet hur lätt det är att både missförstå och missförstås, uttryckte mig otydligt. Se där! Skönt att kunna bidra med min mänsklighet…! 😉

Hursomhelst, jag hade en uppfattning som jag ville ge uttryck för, och jag uttryckte mig otydligt. Det var naturligtvis dumt och ogenomtänkt. I affekt, fastän jag inte var fullständigt uppslukad av min känsla, så var det absolut en känslomässig uppdatering.

Jag har många kloka människor  runt mig. Dessa gav mig direkt andra perspektiv och infallsvinklar. Kloka sådana. Men även flera av dessa i affekt, förstås. Affekt möts ofta med affekt. Våra känslor tar överhanden. Är det därför dåligt? Ja, ibland. Ibland inte.

Än en gång vill jag uttrycka min stora tacksamhet över de som omger mig både på Facebook och i övriga sociala medier. Kloka, inkännande och omtänksamma människor som inte direkt avfärdar mig för att jag uttrycker mig olyckligt. Mitt ansvar är naturligtvis stort när det gäller hur jag uttrycker mig – att det är möjligt att ta emot på det sätt som jag avser. Och då jobbar jag med sånt, kommunikation. Samtidigt är det lätt – när man är engagerad i något – att ”dras med” av sitt hjärta. Det är inte alltid att hjärtat bidrar med den godaste av kommunikationsförmåga, i alla fall inte så att det landar alldeles hos mottagaren av budskapet som jag avsett. Mottagaren har ju också en massa ”bagage i sin ryggsäck” och ”sina filter”, så en massa tolkningar sker ju även där.

När vi inte är korrekta, finns det då större möjligheter till utveckling?
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra; skulle verkligen dialogen och lärandet få samma möjlighet att äga rum om vi ”lägger band” på oss, och alltid uttrycker oss korrekt? Kanske är det så att min uppdatering på Facebook gjorde det möjligt för både mig och även för andra att få andra och nya perspektiv? Om jag hade uttryckt mig alldeles korrekt, hade kanske inte så många reagerat? Vad skulle hända om vi hade lite större tolerans för hur människor uttrycker sina tankar och infallsvinklar utan att direkt gå till attack? Skulle vi skapa utrymme för ett större lärande då? Det tror jag.

Så jag fortsätter att bidra med mina ibland inte helt genomtänkta tankar, och hoppas att mina kloka vänner, kontakter och bekanta kan se bortom min klantighet och istället välja att utveckla mig (och andra!).

 

Med sol,

Karin

Status

Status

status_131027För några år sedan när jag gick grundkurs på Stockholms improvisationsteater, så hade vi övningar när det gäller begreppet status och hur vi skulle gestalta den. Vad är låg status respektive hög status? Instinktivt gestaltade alla hög status utifrån att det var någon som var lite högfärdig, lite förmer än alla andra. På samma sätt gestaltades låg status som att vi nästan bad om ursäkt för vår existens. Vi fick också testa på att under en och samma gestaltning höja och sänka vår status för att se hur det påverkade oss och publiken.

Dessutom resonerade vi oss igenom vad som förknippas med en person som har hög respektive låg status. Här var det flera som förknippade status med just yttre attribut. Hög status har vi när vi har mycket pengar, vi har bostad på ”rätt” ställe, vi har ”rätt” kläder, vi har en fin bil (det är ju en statussymbol som heter duga). Kort sagt, vi har alla de där ”framgångsprylarna” så att andra kan se hur framgångsrika vi är. Så status är något relativt, något som är relativt andra och vi håller på med det evinnerliga jämförandet.

Efter det djupdök vi ytterligare i begreppet. Hur ser vi på en person som t ex Dalai Lama? Har han hög eller låg status? Han omger sig ju inte precis med statusprylar… Dessutom kom vi på att vi inte tyckte speciellt mycket om oss själva när vi skulle gestalta den höga statusen. Så låg status, då, det är att nästan gömma sig för andra, att inte ens finnas med på arenan på nå’t vis, att utplåna sig själv. Men om nu hög status är så förknippat med pengar, vad händer då med en person som p g a stora personliga ekonomiska förluster plötsligt förlorar sin ekonomiska status? Försvinner hens höga status då? Får hen automatiskt låg status då? Vem bestämmer hens status?

Mindre och mindre viktigt, kanske rentav oviktigt
För mig har nog egentligen status blivit mindre och mindre viktigt. Särskilt efter kursen i improvisationsteater. Jag fick syn på hur jag själv förhåller mig, och hur fullständigt oviktigt det är för mig. Jag imponeras inte av yttre statusattribut. Det är neutralt för mig. Min upplevelse och tolkning är istället att de som har behov av att jämföra sig och ha en massa statusprylar tycks vara i behov av det som surrogat för något annat. Det varierar säkert från person till person varför man vill skaffa sig statusprylar, men för egen del tycker jag inte att det är viktigt. Jag tycker visserligen om snygga, ganska klassiska kläder (estetiska skäl) och i den mån jag kan, köper jag hellre hög kvalitet. De är hållbarare, inbillar jag mig…

Jag är mycket mer nyfiken på människan ”bortom” kläderna och statussymbolerna. Just därför kan faktiskt de som är mest inriktade på sin status vara helt ointressanta för mig. De har inte jobbat med det som finns inuti, dem som de faktiskt är och de livserfarenheter de har. Å andra sidan, är det samtidigt spännande att få vara där och göra dem uppmärksamma på att jag inte imponeras av det som är förknippat med status, d v s att jag är intresserad av dem för vilka de är och hur de betraktar världen. Människor som kan dela med sig av sig själva på olika sätt är intressanta, jag kan lära mig av dem, jag kan inspireras av dem – för det skapar värde, på riktigt. Hos dem själva och hos andra. Statusprylar är förgängliga och, just, prylar.

Så där, en liten höstlovsreflektion. Vad tänker du om status?

Med sol,
Karin