Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Så kom det plötsligt en dag då jag verkligen ville gå in i en anställning igen. Min nya arbetsgivare är 7C Group (Seven Sea…) som jag arbetat med i uppdrag det senaste året. Samtal kring närmare samarbete har pågått ett tag, så jag har också haft möjligheten att vänja mig vid tanken att “bli anställd” igen. Och samtidigt är det för mig ett faktum att det är nästan lika läskigt att bli anställd igen som det var att starta eget för drygt tio år sen…

Det kännsSailing to the sunrise bra!
Man vet ju vad man har, men inte vad man får, så att säga. Å andra sidan så köper jag ju inte precis grisen i säcken, som sagt, utan har haft tid på mig att samarbeta och “pröva” mina numera nära kollegor. Jag uppskattar dem mycket, både för att jag “får vara jag”, jag får bidra med det jag är bra på, det jag tycker är roligt och – inte minst – mer eller mindre förväntas att hela tiden utveckla mig själv både som coach, som konsult och i affärsförståelse. Jag vet att jag bidrar med bra saker, att jag har en spännande profil som kompletterar mina övriga kollegors och att jag i och med det också bidrar med andra perspektiv och ett spännande nätverk.

Även jag är ett flockdjur
Det som också tilltalar mig mycket är förstås den samlade kompetens som mina kollegor sitter på. En stor källa till lärande och andra kloka perspektiv. Det är viktigt för mig att ha kollegor som jag kan “samskapa” med och som jag får utvecklas med och av. Både för min högst personliga del, men jag ser också förutsättningarna för att skapa riktigt gott värde med våra kunder och klienter. Den kompetens som jag (och mina kunder) nu får tillgång till gör mig både stolt och förväntansfull! Det har också, det senaste året, blivit tydligt för mig att det är så viktigt för mig med kollegor, sammanhang och att få vara kreativ tillsammans. Jag kryper helt enkelt till korset och konstaterar att det nedärvda behovet av “flock” även gäller för mig – både i hemmiljö och i arbetsmiljö.

Nätverka igen?
Var det ett tag sen vi sågs? Kanske är det hög tid att vi ses för lunch och du får berätta var du är just nu, och jag på lite mer djuplodande sätt kan berätta om hur jag jobbar vidare med mina önskningar numera som “Head of Training” – även det blir en resa – på 7C Group.

Så, nu blir jag den där Pippi på de sju haven i alla fall!

Med sol,

Karin

Autentiskt ledarskap. Ja. På riktigt.

Ett globalt ledarskap, som behöver helt andra saker än det vi är vana vid. Det behövs en äkthet, en autenticitet. Om du ska kunna bli en bra ledare nu och framåt, behöver du koncentrera dig på kvaliteten i dina relationer.

Hur får man kvalitet i sina relationer, då?
Genom medvetenhet om sig själv, så att man kan vara närvarande, mentalt, för någon annans räkning. Att kunna släppa sina egna behov för sina medarbetare, att lyssna med empati och medkänsla och helt utan dömanden. Nyfikenheten kring hur någon annan förhåller sig, utan att för den skull lägga sina egna värderingar på dennes perspektiv är avgörande. Att vara i kontakt med sitt ”djupare jag”, att ta sig tid och reflektera. Kort sagt att ”koppla ihop” sig med sin medarbetare, att ”bry sig” och att vilja dennes bästa – det är enda sättet att kunna bidra både till den enskildes väl och ve, till organisationens framgång och till en bättre värld. Och det finns inga genvägar, ingen ”quick-fix”. Å andra sidan är det väl värt insatsen, för det leder till något mer hållbart och bestående.

GlobalLeaderships film med Otto Scharmer från MIT beskriver det så bra, och det också med koppling till innovation och utveckling. Klicka vidare in till Vimeo. Det är värt det extra klicket!

Otto Scharmer: Leading From the Emerging Future from GlobalLeadership.TV on Vimeo.

Soliga,

Karin

Tågresan – reflektionernas tid

150601_tågresaHar sen några veckor tillbaka uppdrag en bit ut i landet, så jag lämnar Stockholm för att uppleva lite annat. Träffa andra än huvudstadsinvånare. Roligt, nyttigt, utvecklande. Och innebär en hel del resande. Fördelarna är verkligen att jag hinner “jobba undan” mycket administrativt, och att jag hinner lyssna igenom våra inspelade samtal till Ledarkanalen. Samt filosofera lite mer än vad jag kanske hinner annars. Just i dag fick jag en timmes extra filosoferande, eftersom det i det blåsiga vädret hade ramlat träd på rälsen.

Lyssnar på mig själv…
De samtal vi spelat in för Ledarkanalen och som vi klippt ska vi lyssna igenom, skriva lite presentation om, hitta citat och notera ned. Det är otroligt lärorikt att lyssna på samtalen, både för att man får höra en gång till och får njuta av gästens kunnighet och också för att höra våra – mina och Ninnis – emellanåt klokheter. Däremot, och det är det lite knepigare, är det lite jobbigare att höra sig själv prata så där “osminkat”. Jag hör klart och tydligt (!) vilka språkliga egenheter eller “tics” jag har. Jag hör hur jag ibland ivrigt känner något slags behov att spegla det jag hör, för att förtydliga eller för att säkerställa att jag förstått. På det stora hela tror jag att jag bidrar till en förståelse, men den viktiga lärdomen som alltid kommer tillbaka när jag hör mig själv prata är en stor ödmjukhet. Eftertänksamheten blir en ännu bättre vän på vägen. Hm, det kanske egentligen har mer med åldern att göra, än att jag faktiskt hör mig själv samtala. Jag vet inte. Oavsett är påminnelsen nyttig!

Så, ödmjukhet kan man träna genom att spela in sig själv i olika samtal, lyssna på dem efteråt och reflektera. Jag både förundras över det fantastiska som kommer ut genom munnen och känner också att det är både skönt och klokt att vara tyst med jämna mellanrum. 😉

Med sol!

/Karin

Ledarkanalen – en podd om ledarskap

Rive of DunaDen 8 maj lanserade jag och min kollega, Ninni Udén, Ledarkanalen – en podd om ledarskap. Det är lite av en milstolpe för mig eftersom jag började nära denna idé för nästan fem år sen. Insikten om att själva lanseringen bara är ett första litet steg på denna resa är både roligt och mycket (!) utmanande.

En “kanal för ledare” och blivande ledare
Så, för fem år sedan började jag alltså tänka i banorna av att skapa en “kanal för ledare”, eller ett sätt att sprida kloka ord från inspirerande och duktiga ledare som jag “snubblat” över i mitt arbete som team- och ledarutvecklare. Jag ser (och såg) att ledarskap är både komplext, spännande och viktigt, och att det finns nästan lika många sätt och infallsvinklar på att leda som det finns människor. Min övertygelse är också att det finns så många bra ledare och chefer i vårt avlånga land som utför ett många gånger krävande och viktigt arbete och kanske inte alltid får den erkänsla de borde få. Likaså lever jag i tron att det inte nödvändigtvis är de som står i strålkastarljuset som chefer som verkligen är de som gör det verkliga ledararbetet. Kanske en fördom, men jag tillåter mig ha den.

Ett möte som skulle förändra mycket…
För tre år sen möttes så jag och Ninni, min “partner in crime” i Ledarkanalen. Ganska snabbt såg jag vilken pärla Ninni var (och är), och redan då ställde jag frågan om hon ville vara med på den här resan med Ledarkanalen. Ninni har många års erfarenhet att arbeta som programledare i radion, bl a SR, i direktsändning. Den tryggheten hennes erfarenhet medför i våra samtal går nästan inte beskriva. Att hon dessutom råkar vara “klok som en bok” med ett djup och ett bidragande av perspektiv gör ju inte saken värre!

Då befann sig Ninni i ett annat skede i livet, och var inte helt redo att “hänga på” resan. Då tänkte jag att “då kör jag själv”. Sagt och gjort, ett antal intervjuer bokades med spännande och intressanta personer via Skype, och de spelades också in. När jag lyssnade igenom dem, insåg jag dels att jag inte hade tillräcklig koll på tekniken, dels att jag var alldeles för intresserad av att vara med i samtalet själv att det inte direkt blev någon intervju, och dels att det fanns mer jag behövde lära mig för att dessa samtal skulle bli intressanta att lyssna på. Hm.

Nya tag!
Så, sommaren 2014, tog ”samtalen om samtalen” med Ninni ny fart och nu passade det mycket bättre för henne att pröva och börja genomföra dessa samtal med mig. Underbart! Så i september började vi spela in några stycken, men kom ganska snart till insikt om att de ljudmässigt inte blev tillräckligt bra. Eller rättare sagt, det gjorde Ninni. Jag i egenskap av den “relativa nybörjaren” tyckte att det var “helt ok ljud” – tills jag lyssnade på dem ordentligt, med bättre högtalare… Nåväl, allt har en mening, och via sin nya arbetsgivare fick Ninni (och jag) från februari möjlighet att spela in dessa samtal som en del i sin anställning och dessutom disponera ett rum för ändamålet. Fantastiskt.

Lärandet är vår röda tråd
Jag känner att mitt lärande är konstant på topp. Visserligen tillför jag ju min nyfikenhet och min ganska trevliga röst (hehe…), men att Ninni besitter en ocean av kunskap när det gäller att samtala i radio är både en trygghet och skapar också en lockelse för mig. Jag är inte någon reporter, jag är kanske inte så källkritisk som jag borde vara, och jag är med all sannolikhet mycket partisk i många sammanhang, men jag känner att det är viktigt att jag tillåter mig att vara jag med alla för- och nackdelar det innebär. Därmed försätter jag mig verkligen i ett lärande tillstånd. Vi har ju bestämt oss för att hela tiden ha “learning by doing” som en slags ledstjärna i arbetet. Vi kommer att göra misstag, vi kommer att lära hela vägen och – framförallt – vi kommer att ha otroligt roligt! Förhoppningsvis kan vi genom att vi gör detta för att det är roligt och spännande också inspirera dig och några till.

Tack så här långt, Ninni! Nu kör vi!

/Karin

Parallella feedbackspår

130402_dittbästaframgångsreceptJag har en “feedback-bibel” som jag går tillbaka till och läser mycket i. Det är Douglas Stones och Sheila Heens bok “Thanks for the Feedback – the science and art of recieving feedback well”. Där finns mycket matnyttigt och insiktsfulla saker att ta del av. Jag tror att det är fullständigt avgörande att bli bra på att ta emot feedback, om vi är genuint intresserade av att utvecklas och lära. Jag tror inte att vi kan klara oss utan feedback då.

Flera forskare tycker att vi ska sluta ge feedback, för att de uppfattar den som skadlig. En som tycker det är Avi Kluger (Professor i organisationspsykologi på Hebrew University i Jerusalem). Han hävdar istället att vi ska bli bättre på att lyssna, och att vi ska arbeta med feedforward. Hans definition av det begreppet är att den ska vara framåtriktad och enbart positiv, och att det görs utifrån ett slags Appreciative Inquiry-perspektiv. Jag tolkar det som att det han vänder sig mot är den dömande och värderande feedbacken. Men feedback är i sig ett neutralt begrepp. Med risk för att vara tjatig, feedback betyder i rak översättning “föda åter”, när vi ”föder åter”, “gödslar vi för framtiden”, och att det i hela begreppet då finns en framåtriktning. Hm.

Vi behöver andras hjälp, så enkelt är det
Det här är intressant. Jag tolkar dessa tankar om att sluta ge feedback och istället ge feedforward, som att vi har olika definitioner på feedback, och vi har olika förhållningssätt till den. Likaså hävdar jag med en dåres envishet att feedback ALLTID måste ske i DIALOG, och i en dialog är lyssnandet helt avgörande. Att utgå ifrån “rätt och fel”-tänk, och att en (initial) givare per definition är den som har rätt och mottagaren är den som har fel, leder inte till någon dialog. Men om vi slutar ge feedback blir det direkt kontraproduktivt. Vi påverkar och påverkas av andra. Vi har s k “blind spots” som innebär att vi inte alltid vet hur vi påverkar andra med vårt beteende – vi är “hemmablinda” såtillvida, och behöver därför få andras spegling på det. Däremot är det av yttersta vikt att vi blir erbjudna den speglingen på ett så neutralt (och välvilligt) sätt det går, så att vi i mottagandet kan välja att FÖRST förstå, för att sen VÄLJA om vi vill ta emot och AGERA på den feedback vi fått. Jag har därför svårt att “köpa” andras argument kring att “sluta ge feedback”.

tågspårEtablera flera feedbackspår parallellt
Nåväl, tillbaka till denna “bibel”, så finns ett tips kring att skapa en bättre feedbackkultur. Egentligen finns det förstås flera, men det som jag just nu fastnade för och ville dela med mig av, är det som handlar om att skapa “parallell” feedback, flera feedbackspår samtidigt. Det handlar dels om den 1)“systematiska” feedback, d v s de system som finns i organisationen som stöder utveckling; utvärdering och träning, t ex performance management-system, träningsprogram etc, och 2) dels om den andra feedback som sker mer informellt/spontant; mellan kollegor, vänner och ledare/mentorer/coacher; där vi berättar om våra framgångar och våra misstag, diskussioner som handlar om “best practice” och förmågor som varit till hjälp eller “stjälp” – och kanske t o m det som handlar om utbytet av tips om bra böcker…

Att faktiskt aktivt värdesätta både det formella feedback-systemet, och det informella är ett sätt att komma vidare i och träna i mottagandet på mer “hemtam” mark. Träning behövs. Feedback-muskeln behöver tränas, den sitter i hjärnan och hjärnan är en plastisk pryl som kan utvecklas!

En viktig poäng här, är förstås att omge dig med personer; kollegor/vänner/mentorer som inte alltid håller med dig eller stryker dig medhårs, utan att de istället emellanåt kärleksfullt erbjuder dig andra infallsvinklar på dig och dina upplevelser/erfarenheter… De kan både ge dig stöd när du behöver, och också hjälpa dig till nya insikter när du behöver det.

Så, vem/vilka skulle du kunna ha den typen av konversationer med aktivt? När börjar du? Du vet väl att det är DU som har ansvar för din utveckling och dina framsteg, ingen annan…?!

Önskar dig en fin vårvecka!

/Karin