Podden med Leif Sunesson på Ledarkanalen

Podden med Leif Sunesson på Ledarkanalen

Leif_Ninni_mindre_ver2Jösses, vad tiden går fort! Det är redan första juli, semestern hägrar och jag vill ”puffa för” podden med Leif Sunesson igen. Jag och Leif är f d arbetskamrater från Statoil. Båda slutade där kring millennieskiftet, och Leif har sedan dess arbetat (och arbetar) på Microsoft med försäljning, f n som Sales Director.

Vid ett flertal tillfällen har jag och Leif hamnat i viktiga samtal kring ledarskap. Det är ju hela tanken med Ledarkanalen, att samtala kring ledarskap, så att passa på att samtala med Leif blev liksom naturligt. I just den här podden samtalar vi kring digitaliseringen och vad som händer när företagens infrastruktur läggs ”i molnet”, och – inte minst – hur det påverkar ledarskapet.

Lyssna gärna in via länken ovan!
/Karin

Påsk

150408_påskDetta är verkligen en helg i kontemplationens tecken. Jag har umgåtts med vänner, släkt och några dagar i enbart närmaste familjens sällskap. God mat, god dryck, träning och mycket tid till eftertanke. Skönt.

Just nu befinner jag mig i ett gynnsamt sammanhang. Jag har flera bra, och några alldeles nya samarbetspartners. Mitt nätverk har det senaste året berikats med riktigt bra personer – både på ett privat/personligt plan och professionellt plan. En viktig byggsten i form av #Ledarkanalen håller också på att ta form tillsammans med min kollega, Ninni Udén, där vi samtalar med spännande personer utifrån deras perspektiv på ledarskap. Det är lustfyllt, roligt och engagerande!

Mina kollegor på Vision Takeoff och jag har äntligen kommit igång med våra samarbeten. Deras professionalitet, humor och mod sporrar mig. Våra gemensamma områden kring kultur och feedback är så roliga att djupdyka i när det får nytt liv och nya injektioner och bidrar till nya perspektiv. Ytterligare spännande samarbeten som handlar om förändringsledning passar mig som hand i handske och jag inser vilken ynnest det är att få samarbeta med “fullblodsproffs” inom vars och ens respektive specialområde.

Tacksam!

Ha’ en fin vårvecka!

/Karin

Attityd har blivit viktigare än CV…

Attityd har blivit viktigare än CV…

150402_hänga_ihopI lördags var jag Toastmaster på en väns 50-årsfest. Håhåjaja, 50 år. Jaja, det är bara siffror… Hursomhelst, det är inte första gången jag är toastmaster, så det tycker jag är roligt, utmanande och dessutom ger det mig möjlighet att både förbereda och “inte”, eftersom det handlar jättemycket om “nuet”. Dessutom ville festföremålet själv dra igång sångerna, så jag fick ansvar för att fördela talen – som jag inte heller visste hur många eller långa de var.

Det passar mig som hand i handsken att i närvaron och upplevelsen både genomföra planerade saker såväl som att hitta de där spontana sakerna som sätter “knorren”. Det handlar om ett för mig spännande ledarskap där jag också kan nyttja mig av min musikaliska förmåga. Så var det även i lördags, och 60-talstemat inspirerade både mig och övriga gäster rejält.

Mycket bekräftelse och beröm
Jag fick efter min insats mycket bekräftelse och beröm för mitt “toastmasteri”, vilket var så roligt! Av dessa erkännanden var det en grej som “stod ut”, nämligen en av övriga festdeltagare som frågade om inte jag skulle vilja börja jobba för honom i hans team. Självklart lite av stundens ingivelse och också extra positivt inställd p g a inmundigande av diverse ädla drycker, men ändå. För en stund blev jag mållös (vilket inte händer så ofta), sen nyfiken. Jag visste ju inte vad han jobbade med (det var nämligen en sån där skön fest där man inte direkt börjar fråga “vad jobbar du med?”), och vice versa. Istället ser man människan, vem hen är, vilket i hans fall förmodligen innebar att han tydligare noterade några av mina bättre kvalitéer. “Jaha, vad jobbar du med och var, då?” blev så min motfråga. “Jag jobbar på X-företaget som tillverkar tekniskt avancerad laboratorieutrustning.” “Okej, visserligen är jag gymnasieingenjör, men det var ju en hel livstid sen, så mina tekniska kunskaper är minst sagt ringrostiga…”, “Ja, men du har rätt inställning, och den är helt avgörande.”

Inställningen och förmågan till lärande avgörande
Jag har även i andra samtal noterat att det skett ett paradigmskifte när det gäller hur viktigt det är att människor har rätt attityd, och att det är viktigare än erfarenheten och utbildningsbakgrunden. Så klart att jag inte räknar med att kunna bli läkare eller hjärnforskare baserat enkom på min attityd, men när en chef så tydligt kan se vad en person skulle kunna bidra med i sitt team, trots att bakgrunden är helt annan än övriga teamets, då tror jag att detta skifte har skett på mer bred front. Min f d kollega på Statoil noterade också detta skifte för några år sen.

Som Jim Collins skrev om i “From Good to Great”, att det handlar om “First Who, Then What”. Undra på det – det är lättare att förändra och lägga till i en CV genom att utbilda och byta jobb än att ändra människors attityd.

Ja, jag ska boka en lunch med denna trevliga festdeltagare! Det är alltid roligt att bli uppmärksammad för det vi är bra på och det som är våra styrkor. Det är ju något som ligger oss varmt om hjärtat, som vi har naturlig fallenhet för och som förmodligen gör att vi också uppfattas som autentiska.

Så, gör det du älskar, för att DU älskar det, så kommer andra att se värdet, älska det och – kanske – älska dig…!

Ha’ en fin påsk!

/Karin

“Ja, men man måste ju ge något utvecklande också…”

change_2För något år sen berättade en kund till mig hur hen i en tidigare anställning haft en chef som i ett samtal de hade skulle ge hen feedback. I samtalet hade chefen lovordat hens insatser och verkligen speglat det som chefen tyckte att hen gjort bra. Därefter hade hen “krystat” fram något som skulle kunna anses som “korrigerande” feedback. Just den delen av feedbacken hade varit ganska ytlig, hafsigt levererad och – när det väl kom till kritan varit utan substans. Och förklaringen hade varit: “Ja, men man måste ju ge något utvecklande också…”

Anledningen till att jag kom att tänka på det, var att jag själv fick frågan häromdagen från en till mig ny samarbetspartner, om vad hen hade kunnat göra bättre i det arbete vi hade utfört under dagen. Jag tog mig en lång funderare. Min uppfattning var att det var ett väl utfört arbete, hen hade nått fram, utmanat och “hållit i handen” i de delar där det behövdes. Det var bra, kort och gott. Igen, varför leta efter “felen” när man istället kan fokusera på “rätten”?

Det finns inget självändamål med att jobba med korrigerande feedback
Alltså: Det finns inget självändamål i att “leta efter” saker som kan bli bättre. Ibland är det helt enkelt så att det arbete som är utfört är “top notch” (…) – såvitt vi kan se och uppfatta så här långt. Att då försöka “krysta fram” något som ska vara utvecklande, som verkligen bara är konstlat, kan istället få motsatt effekt. OM man som chef agerar så, kan det snarare komma att uppfattas som att man bara försöker “passa in i mallen som en chef som verkligen jobbar på att utveckla sina medarbetare”, än att man verkligen gör det, på riktigt.

Oroas icke, med stor sannolikhet kommer det att komma tillfällen när det finns anledning att ge korrigerande feedback…! Men “var sak har sin tid”. ”Hitta inte på” korrigerande feedback som inte har någon substans, då blir relationen till din mottagare bara sämre. Och det till ingen som helst nytta.

Med sol!
/Karin

Samarbete som saboteras av avundsjuka

commitment2Läser igen Susan Wheelans bok “Att skapa effektiva team” om att för att nå riktigt framgångsrika team, finns det ett antal områden man bör arbeta medvetet och aktivt med. Ett av dem är att vi behöver belöna teamets prestationer och arbete framför de individuella prestationerna. Hon tydliggör också att den typen av belöningar måste utarbetas mycket noggrant, eftersom det finns risk för att belöning av ett team i en organisation kan skapa avundsjuka och rivalitet mellan olika team. Då kommer prestationerna i det “belönade” teamet att hämmas, eftersom ett team ofta är beroende av samarbete med andra team.

När avundsjukan vill att andra misslyckas
Ett team jag arbetade med för ett några år sedan råkade ut för precis detta. De hade lyckats skapa ett mycket bra samarbete/teamarbete sinsemellan, och var fullt redo att arbeta vidare ut i organisationen och aktivt “bjuda in”, se hur de kunde bidra – allt för att HELA organisationen skulle bli bättre fungerande. De var fullt medvetens om att deras framgång inte var så mycket värd om inte HELA organisationen aktivt arbetade för ett bättre och mer givande samarbete. De fick inga specifika “TEAM-belöningar” för sitt goda samarbete, men p g a att de kände att de verkligen bidrog och att deras gemensamma insatser gjorde skillnad, mådde de bra och var genuint engagerade. Det var inte populärt i den övriga organisationen. Avundsjuka och missunnsamhet från andra grupper och kollegor gjorde deras “mission” näst intill omöjlig. Det var som om alla runtomkring ville att de skulle misslyckas.

Och hur agerade ledningen, då?
Att vara inne och arbeta i en sådan organisation, med mitt “utifrån”-perspektiv är förstås frustrerande. Dels att engagerade medarbetare aktivt motarbetas av sina kollegor från andra avdelningar är tillräckligt oroande, men att också notera att högsta ledning tycks vara i total avsaknad av förmåga att kunna peka ut en riktning och förväntan kring “samarbets-beteenden” är i sig än mer skrämmande. Det här framgångsrika teamet hade nog egentligen aldrig någon chans, eftersom även högsta ledning ägnade sig åt skuldbeläggande och revirpinkeri. Hur var det där med att “föregå med gott exempel”? Varför ska organisationen i övrigt samarbeta, när ledning visar så tydligt på beteenden som snarare underminerar samarbete?

Hur kan det vara okej att en ledningsgrupp beter sig så? Min erfarenhet, dessvärre eller tack och lov, är att organisationer i stort lyckas samarbeta relativt bra ändå, oavsett ledning kan “lead by example” eller inte. Tur att det finns så många  “motvalls-kärringar” trots sandlådenivå på ledningsgrupp.

Med sol!

/Karin

Vill du få ännu mer effekt av din bekräftande feedback?

150311_mer_effekt_bekr_feedbackDet är få saker som är så energigivande som bekräftande feedback. Den ger energi, den visar på vad och eventuellt hur du lyckats, och den visar att det du gör får positiva konsekvenser för dig och andra.

Men, hur stärkande den än är, för stunden, så kan den få ännu mer effekt. Både på kort och på lång sikt. Den riktigt stärkande feedbacken är nämligen den vi ger till oss själva, men p g a Jante och annat “du ska inte tro att du är något/-n” gör att vi är ganska dåliga på att ge oss själva en klapp på axeln – en på djupet menad sådan. Vi prioriterar “nästa steg” alltför snabbt och i alltför stor utsträckning.

Hur ska man göra då?
Genom att erbjuda din kollega/medarbetare/chef en relativt neutral feedback först; vad som hänt och vad det har fått för konsekvenser och sen ställer en följdfråga som “Hur upplevde du det här?” eller “Vad är din tanke kopplat till det här?”, skapar du en möjlighet för din mottagare att först reflektera kring det som genomförts/skett. Ännu bättre är det om du i samband med det din mottagare berättar, också stärker ytterligare med: “Vad gjorde du som bidrog till det goda resultatet?”, “Vad är du mest stolt över?” och “Hur kan du använda det här ännu mer framöver?” Allt handlar om att hjälpa din mottagare att bli varse eller påminnas om sina goda sidor och förmågor, och hur hen kan använda dem ännu mer.

Därefter kan du gå in och ge din mer uppskattande (och värderande) spegling och stärka ännu mer. Kanske bekräfta det som hen redan noterat hos sig själv, och lägga till saker du noterat men som hen inte sett utifrån sitt perspektiv.

DÅ skapar du en bekräftande feedback som tydligt leder framåt, som stärker och som också bygger självkänsla hos din mottagare. Beröm i all ära, och visst är det otroligt roligt och bekräftande att få veta att andra tycker att man gjort ett bra jobb, men ska man bygga sig själv långsiktigt är det också av yttersta vikt att man själv funderar och reflekterar över sina goda bidrag. Om du kan se det behovet, varför inte hjälpa andra med motsvarande?

Hur brukar du göra med bekräftande feedback?

Nu skingras molnen – även på himlen…!
/Karin