Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Vargkask ger sig ut på de sju haven…

Så kom det plötsligt en dag då jag verkligen ville gå in i en anställning igen. Min nya arbetsgivare är 7C Group (Seven Sea…) som jag arbetat med i uppdrag det senaste året. Samtal kring närmare samarbete har pågått ett tag, så jag har också haft möjligheten att vänja mig vid tanken att “bli anställd” igen. Och samtidigt är det för mig ett faktum att det är nästan lika läskigt att bli anställd igen som det var att starta eget för drygt tio år sen…

Det kännsSailing to the sunrise bra!
Man vet ju vad man har, men inte vad man får, så att säga. Å andra sidan så köper jag ju inte precis grisen i säcken, som sagt, utan har haft tid på mig att samarbeta och “pröva” mina numera nära kollegor. Jag uppskattar dem mycket, både för att jag “får vara jag”, jag får bidra med det jag är bra på, det jag tycker är roligt och – inte minst – mer eller mindre förväntas att hela tiden utveckla mig själv både som coach, som konsult och i affärsförståelse. Jag vet att jag bidrar med bra saker, att jag har en spännande profil som kompletterar mina övriga kollegors och att jag i och med det också bidrar med andra perspektiv och ett spännande nätverk.

Även jag är ett flockdjur
Det som också tilltalar mig mycket är förstås den samlade kompetens som mina kollegor sitter på. En stor källa till lärande och andra kloka perspektiv. Det är viktigt för mig att ha kollegor som jag kan “samskapa” med och som jag får utvecklas med och av. Både för min högst personliga del, men jag ser också förutsättningarna för att skapa riktigt gott värde med våra kunder och klienter. Den kompetens som jag (och mina kunder) nu får tillgång till gör mig både stolt och förväntansfull! Det har också, det senaste året, blivit tydligt för mig att det är så viktigt för mig med kollegor, sammanhang och att få vara kreativ tillsammans. Jag kryper helt enkelt till korset och konstaterar att det nedärvda behovet av “flock” även gäller för mig – både i hemmiljö och i arbetsmiljö.

Nätverka igen?
Var det ett tag sen vi sågs? Kanske är det hög tid att vi ses för lunch och du får berätta var du är just nu, och jag på lite mer djuplodande sätt kan berätta om hur jag jobbar vidare med mina önskningar numera som “Head of Training” – även det blir en resa – på 7C Group.

Så, nu blir jag den där Pippi på de sju haven i alla fall!

Med sol,

Karin

Mina klienter vill inte ha coaching

CoachingEller låt oss säga så här, det är väldigt sällan mina klienter vill ha den renodlade coachingen. De vill ha chefsstöd, eller på coachingspråk; coachande handledning. Under de drygt 10 år jag arbetat med coaching, kan jag räkna på ena handens fingrar klienter som vill ha den ”rena” coachingen.

Addera en hjärna ytterligare till sin egen
Jag förstår att det är så. Många gånger är vi i villrådighetens land, eller ”jag vet inte”-landet. Det där mycket vanliga svaret som kommer på de öppna frågorna. Först. Jag vet att klienten vet, innerst inne. Men det är inte varje gång det gynnar klienten att invänta hens eget ”svar”, och ibland är det inte läge att utmana heller. Klienten kan behöva att jag ”håller i handen” istället för att ”putta utför stupet”. 😉 Många gånger vinner de på att vara lite publik, få möjlighet att se andras perspektiv, lösningar eller förhållningssätt. Det ger en möjlighet till exemplifiering, att visa en alternativ väg framåt. Därmed inte sagt att just den vägen är den väg som klienten vill, ska eller kommer att välja, men den öppnar upp och visar på en alternativ väg framåt. Enkelt, och lite kul, uttryckt adderar vi en hjärna ytterligare med unika synapser, vindlingar och erfarenheter. Dubbel ”brain power” så att säga.

Mina klienter är smarta och kloka!
De förstår att deras situation skiljer sig från det jag berättar eller exemplifierar. Det som alltid blir viktigt i sammanhangen är förstås att inte pådyvla eventuella tankar eller lösningar på klienten, och likaså verkligen skapa utrymme för reflektion och idéer kopplat till perspektiven. Det vill säga att arbeta med hur ”inputen” landar, vad som kan vara användbart och hur, och vilka andra spännande kopplingar eller associationer klienterna kan inspireras till.

De förväntar sig snarare att få perspektiven
En klient som jag ska starta upp med igen (för ett nytt coachingprogram) var väldigt tydlig med att vilja ha mina perspektiv, tankar och input för att på sätt och vis kunna ”spegla sig” med hjälp av någon annan. Det är ju fullt möjligt att fortfarande helt coacha, eftersom jag neutralt erbjuder perspektiven, men många gånger är det egentligen coachande handledning jag jobbar med. Jag tror i ärlighetens namn inte att de flesta av mina klienter är med på skillnaden, och även om de är det, så är de mer intresserade av att få ett chefsstöd än ren och skär coaching.

Vad upplever och tänker du kring mina rader? Vilka reflektioner väcker ovan hos dig?

En liten söndagsreflektion så där i all enkelhet.
/Karin

Tågresan – reflektionernas tid

150601_tågresaHar sen några veckor tillbaka uppdrag en bit ut i landet, så jag lämnar Stockholm för att uppleva lite annat. Träffa andra än huvudstadsinvånare. Roligt, nyttigt, utvecklande. Och innebär en hel del resande. Fördelarna är verkligen att jag hinner “jobba undan” mycket administrativt, och att jag hinner lyssna igenom våra inspelade samtal till Ledarkanalen. Samt filosofera lite mer än vad jag kanske hinner annars. Just i dag fick jag en timmes extra filosoferande, eftersom det i det blåsiga vädret hade ramlat träd på rälsen.

Lyssnar på mig själv…
De samtal vi spelat in för Ledarkanalen och som vi klippt ska vi lyssna igenom, skriva lite presentation om, hitta citat och notera ned. Det är otroligt lärorikt att lyssna på samtalen, både för att man får höra en gång till och får njuta av gästens kunnighet och också för att höra våra – mina och Ninnis – emellanåt klokheter. Däremot, och det är det lite knepigare, är det lite jobbigare att höra sig själv prata så där “osminkat”. Jag hör klart och tydligt (!) vilka språkliga egenheter eller “tics” jag har. Jag hör hur jag ibland ivrigt känner något slags behov att spegla det jag hör, för att förtydliga eller för att säkerställa att jag förstått. På det stora hela tror jag att jag bidrar till en förståelse, men den viktiga lärdomen som alltid kommer tillbaka när jag hör mig själv prata är en stor ödmjukhet. Eftertänksamheten blir en ännu bättre vän på vägen. Hm, det kanske egentligen har mer med åldern att göra, än att jag faktiskt hör mig själv samtala. Jag vet inte. Oavsett är påminnelsen nyttig!

Så, ödmjukhet kan man träna genom att spela in sig själv i olika samtal, lyssna på dem efteråt och reflektera. Jag både förundras över det fantastiska som kommer ut genom munnen och känner också att det är både skönt och klokt att vara tyst med jämna mellanrum. 😉

Med sol!

/Karin

Ledarkanalen – en podd om ledarskap

Rive of DunaDen 8 maj lanserade jag och min kollega, Ninni Udén, Ledarkanalen – en podd om ledarskap. Det är lite av en milstolpe för mig eftersom jag började nära denna idé för nästan fem år sen. Insikten om att själva lanseringen bara är ett första litet steg på denna resa är både roligt och mycket (!) utmanande.

En “kanal för ledare” och blivande ledare
Så, för fem år sedan började jag alltså tänka i banorna av att skapa en “kanal för ledare”, eller ett sätt att sprida kloka ord från inspirerande och duktiga ledare som jag “snubblat” över i mitt arbete som team- och ledarutvecklare. Jag ser (och såg) att ledarskap är både komplext, spännande och viktigt, och att det finns nästan lika många sätt och infallsvinklar på att leda som det finns människor. Min övertygelse är också att det finns så många bra ledare och chefer i vårt avlånga land som utför ett många gånger krävande och viktigt arbete och kanske inte alltid får den erkänsla de borde få. Likaså lever jag i tron att det inte nödvändigtvis är de som står i strålkastarljuset som chefer som verkligen är de som gör det verkliga ledararbetet. Kanske en fördom, men jag tillåter mig ha den.

Ett möte som skulle förändra mycket…
För tre år sen möttes så jag och Ninni, min “partner in crime” i Ledarkanalen. Ganska snabbt såg jag vilken pärla Ninni var (och är), och redan då ställde jag frågan om hon ville vara med på den här resan med Ledarkanalen. Ninni har många års erfarenhet att arbeta som programledare i radion, bl a SR, i direktsändning. Den tryggheten hennes erfarenhet medför i våra samtal går nästan inte beskriva. Att hon dessutom råkar vara “klok som en bok” med ett djup och ett bidragande av perspektiv gör ju inte saken värre!

Då befann sig Ninni i ett annat skede i livet, och var inte helt redo att “hänga på” resan. Då tänkte jag att “då kör jag själv”. Sagt och gjort, ett antal intervjuer bokades med spännande och intressanta personer via Skype, och de spelades också in. När jag lyssnade igenom dem, insåg jag dels att jag inte hade tillräcklig koll på tekniken, dels att jag var alldeles för intresserad av att vara med i samtalet själv att det inte direkt blev någon intervju, och dels att det fanns mer jag behövde lära mig för att dessa samtal skulle bli intressanta att lyssna på. Hm.

Nya tag!
Så, sommaren 2014, tog ”samtalen om samtalen” med Ninni ny fart och nu passade det mycket bättre för henne att pröva och börja genomföra dessa samtal med mig. Underbart! Så i september började vi spela in några stycken, men kom ganska snart till insikt om att de ljudmässigt inte blev tillräckligt bra. Eller rättare sagt, det gjorde Ninni. Jag i egenskap av den “relativa nybörjaren” tyckte att det var “helt ok ljud” – tills jag lyssnade på dem ordentligt, med bättre högtalare… Nåväl, allt har en mening, och via sin nya arbetsgivare fick Ninni (och jag) från februari möjlighet att spela in dessa samtal som en del i sin anställning och dessutom disponera ett rum för ändamålet. Fantastiskt.

Lärandet är vår röda tråd
Jag känner att mitt lärande är konstant på topp. Visserligen tillför jag ju min nyfikenhet och min ganska trevliga röst (hehe…), men att Ninni besitter en ocean av kunskap när det gäller att samtala i radio är både en trygghet och skapar också en lockelse för mig. Jag är inte någon reporter, jag är kanske inte så källkritisk som jag borde vara, och jag är med all sannolikhet mycket partisk i många sammanhang, men jag känner att det är viktigt att jag tillåter mig att vara jag med alla för- och nackdelar det innebär. Därmed försätter jag mig verkligen i ett lärande tillstånd. Vi har ju bestämt oss för att hela tiden ha “learning by doing” som en slags ledstjärna i arbetet. Vi kommer att göra misstag, vi kommer att lära hela vägen och – framförallt – vi kommer att ha otroligt roligt! Förhoppningsvis kan vi genom att vi gör detta för att det är roligt och spännande också inspirera dig och några till.

Tack så här långt, Ninni! Nu kör vi!

/Karin

Kom ihåg när du får feedback…

heart…att genuin feedback verkligen är en gåva. Den ges till dig för att givaren bryr sig om dig, vill dig väl och ser din potential att utvecklas. Givaren har tagit sig tid att fundera igenom och reflektera över dig och din personliga utveckling. Du får en spegling av ett beteende som antingen kan stärkas eller förändras så att du ska kunna göra ännu bättre ifrån dig. Ärlig feedback ges som en möjlighet till utveckling. Du behöver inte ta emot den. I vissa sammanhang behöver du kanske fundera över vad det får för konsekvenser för dig om du väljer att inte ta emot den, men du har alltid ett fritt val.

Önskar dig en feedback-fylld dag!
/Karin