Känd från radio…

Känd från radio…

IMG_2872I förra veckan var jag med i Metropol 93,8 på morgonen och pratade feedback med Bentan, Gurgin och Lisa. Det var en rolig och spännande upplevelse. Självklart blir det lite surrealistiskt, eftersom det sitter sisådär 25 000 personer och lyssnar, medan vi i studion “bara” är fem personer.

Hursomhelst, när jag  fick frågan via mail blev jag förstås först smickrad och glad. Roligt att jag “brutit” igenom någon slags brus! I nästa sekund; hjälp! Vad ska jag säga? Nu är det “upp till bevis”, nu kan jag inte bara “snacka” längre, utan nu behöver jag plötsligt försöka “leva som jag lär”… Att få möjligheten att prata i radio är ju förstås alldeles lysande för den som verkligen genuint tror på det hon gör…! Tänk att få möjlighet att sprida den “goda feedbacken”, den som leder till utveckling, bättre samarbete och bättre relationer. Underbart! Jag hoppas att det lyste igenom i sändningen. Här är länken till den; http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/381577?programid=2842,
och mitt medverkande startar ca 1 timme in i sändningen.

Feedback
Jag ska väl försöka leva som jag lär, d v s ge programledarna lite feedback, så “here goes”:

1) Ni, Bentan, Gurgin, Lisa och Nic – gemensamt – fick mig att känna mig så välkommen. Bemötande är något som långt ifrån alla behärskar, så stor eloge till er för det. Jag tror att när ni får era gäster att känna sig så bekväma, blir det ett mycket bättre samtal än det skulle bli annars! 🙂

2) Ni blandar humor, allvar och bra musik på ett skönt sätt, och eftersom jag är mycket för att “leka till lärande”, så tror jag mycket på er mix…!

3) Det ÄR modigt att vara så transparenta som ni är i ert program, och särskilt kopplat till det ämnet vi pratade om. Långt ifrån alla lyssnare (bevisligen!) är bekväma med det, men det ger en äkthet och autenticitet till programmet som mitt i allt “skratt och bus” gör att ni inspirerar många.

Som jag också nämnde i programmet, tror jag att vi kan jobba mycket på vår förmåga att TA EMOT feedback. Det är där de ”stora landvinningarna” finns, och det gör det också mycket mer möjligt att ta ett stort ansvar för vår egen utveckling. Det är MITT ansvar att JAG utvecklas, på samma sätt som det är DITT ansvar att DU utvecklas. Genom att ta det initiativet och själv BE OM feedback när vi känner behov av den och när vi känner att vi orkar, får vi också en större möjlighet att påverka vår egen utveckling och att vi är så mottagliga vi kan vara.

Så, tack igen för att jag fick möjlighet att sprida mina tankar kring feedback!

Med sol!
/Karin

Lyssna så slipper du konflikter

Lyssna så slipper du konflikter

SvD_lyssna_konfliktI söndagens SvD/Karriär (23 mars) som handlar om att det blivit vanligare med konflikter på våra arbetsplatser i dag läser jag nedanstående.

“För att bli en bra konfliktlösare är det viktigt att satsa på en grundläggande färdighet – att lyssna.
– Där syndar nog svenska chefer ofta i onödan. Det ställer till så mycket skada att inte låta folk ge sin bild av situationen. Det kan absolut finnas grund för att genomföra saker mot medarbetarnas vilja, men det är lättare att driva igenom beslut om du först låtit människor uttrycka sin åsikt.” 

Vi behöver alla bli hörda
Konfliktforskaren Thomas Jordan pekar på något jag länge med en dåres envishet har hävdat, d v s att vi som respekterade individer kan ta att beslut fattas som går emot det vi själva tycker, förutsatt att vi har fått möjlighet att ge vår syn på saken. Vi har som människor ett grundläggande behov av att vara sedda, uppskattade och respekterade. Det finns ingen självklarhet i att vi alltid ska få vår vilja fram, men det är oerhört viktigt att vi verkligen blir hörda – att vi får chansen att, som Thomas citeras ovan; “…uttrycka vår åsikt.”

Det (svenska) demokratiska ledarskapet
Enligt min uppfattning är detta något som det svenska, demokratiska ledarskapet står för. Jag hör många som säger att svenska chefer är rädda för att fatta beslut. Så klart att det finns chefer som är rädda, det gör det överallt på jordklotet. Det är inte det ledarskapet jag åsyftar, och inte det ledarskap jag heller har mött. Visst finns det “fega” chefer, men det finns också modiga och trygga chefer. Det ledarskap jag åsyftar, är det schyssa svenska ledarskapet. En ledare som har en bra självinsikt med förståelsen att jag som enskild individ omöjligt kan ha alla pusselbitar för att fatta ett bra beslut. Jag behöver få input och information från andra, för att bättre kunna fatta ett bra och välgrundat beslut. Det beslutet kan sen innebära att vissa medarbetares input kommer att väga olika tungt, men likväl har jag lyssnat in. När jag sen – om inte alla är med och fattar ett konsensusbeslut – fattar ett beslut, kan jag också med mycket tyngre argumentering berätta varför jag valt att besluta på just det sättet, och varför jag valt att låta vissa infallsvinklar och perspektiv vara och bli viktigare än andra.

När vi INTE tar in alla perspektiv riskerar vi både att fatta beslut på en alltför begränsad bild, och att dessutom skapa konflikter både med och mellan våra medarbetare just för att vi inte lyssnat in alla. Precis det som dagens artikel i SvD förstärker.

En genväg som blir en senväg?
Jag inser att det ibland kan vara tidsbrist som gör att man som chef inte alltid hinner (eller upplever sig hinna) ta in alla perspektiv. Det i sig kan innebära att man fattar fel beslut, vilket då betyder att det är viktigt att snabbt fatta ett nytt beslut – att “ombestämma” sig. Det kan, som sagt, också innebära att man skapar onödiga konflikter som man måste hantera efter beslutet. Som med allt, är det förstås en balansgång.

Jag kan bara önska att man ibland gör som en klok ny bekantskap till mig uttryckte sig; “Stanna – Tänk – Agera”. Det var för övrigt med samma kontakt som jag senast hade diskussionen kring svenska chefers förmåga att fatta beslut vs “gömma sig bakom” konsensusbeslut. Jag ser inte att man som chef gömmer sig bakom ett konsensusbeslut… Ett konsensusbeslut är, enligt sin riktiga definition, ett bra och välgrundat beslut där alla ”är med på båten”, men kanske att man inte alltid har tid att nå fram dit?

Sådär, en reflektion i all enkelhet på söndagsförmiddagen.

/Karin

För dig som inte vill ta (ha?) någon korrigerande feedback…

För dig som inte vill ta (ha?) någon korrigerande feedback…

 perspektiv_1Jag vill påminna dig, du måste inte ta emot den, om du inte vill. Du har ett val. Du kanske inte håller med om feedbacken. Helt ok. Det i sin tur kan förstås få konsekvenser. Som givare (och mottagare) ska man alltid sträva efter dialog när det gäller feedback, så att som mottagare få ge sitt perspektiv är många gånger en förutsättning för att man ska vara beredd på att ta feedbacken alls. Bortsett från det, har du som sagt ett val.

Att VÄLJA att ta emot feedback, åtminstone lyssna in den, är att välja att se sig själv i andra perspektiv än de man själv har. Att inse att vi kan bli betraktade i olika ljus, och att vårt agerande ibland får konsekvenser som vi möjligen inte förutsåg när vi ”agerade” är en förutsättning för att kontinuerligt förbättra sin samarbetsförmåga och att utvecklas som människa. Att lyssna in feedback behöver inte per definition betyda att du ”måste” förändra dig, men det betyder att du är villig att konstatera att du påverkar andra med ditt sätt att vara och bete dig. Det i sig ger dig möjligheter att utvecklas, och förändras där så är nödvändigt.

Jag vill inte!
Jag möter ibland en total ovilja att ta emot feedback; ”jag behöver minsann inte ta emot någon feedback”. Nej, eller hur?! Det finns ingen som tvingar dig – du bestämmer själv hur du vill förhålla dig. Du bestämmer själv om du vill välja att se att det i feedbacken finns potential till utveckling – oavsett vem feedbacken kommer ifrån och i vilket sammanhang. Att rakt av tacka nej till feedback är möjligen att tillse att du i framtiden inte kommer att få någon feedback alls, trots att du i vissa situationer så väl kommer att behöva den.

Träna på att ta till dig den, att inte göra det är att göra dig själv en björntjänst!
/Karin

Perspektiv – vårt ansvar som vuxna

Perspektiv – vårt ansvar som vuxna

perspektivJag har skrivit det förr, jag skriver det igen. Vi kan inte beklaga oss över skolan och att lärarna inte lyckas med sin uppgift att lära våra barn kunskaper i språk och matematik, om inte vi har förmågan att lära dem grundläggande saker såsom tålamod, respekt och ansvar.

Läste denna artikel från Helsingborgs dagblad ”Lite föräldraansvar om jag får be”. Delade den direkt på Facebook. Där fick jag en bra påminnelse från en av mina Facebook-vänner, som ofta ger mig bra perspektiv. Möjligen, om jag ser mig själv ur ett positivt perspektiv, hade jag sett det perspektivet själv, men var – som allt emellanåt – lite för snabb på tangenterna, så jag köpte det som artikelförfattaren hade skrivit med hull och hår. Artikeln handlar, kort och gott, om att vi föräldrar har ett väldigt stort ansvar för hur våra barn lyckas och hur de hjälper eller stjälper för andra barn (och vuxna) i lärsituationerna på skolan. Jag håller med artikelförfattaren i sak – vi har ett enormt ansvar för att lära våra barn vissa saker, och det ligger i vårt uppfostringsansvar. Men, som min kloke vän påpekade, att den som skriker högst ofta visar på ett ”peka finger”-sätt som kanske inte alltid är det bästa. Tolkningen kan nästan bli ”hur duktig är du på att själv vara denna förebild”?

Nästa tanke som infinner sig är också att det finns ett bekymmer med att om den/de som artikeln vänder sig till inte själva ser att de (vi…!) har dessa problem, kommer ju inte budskapet att gå fram. Det fyller liksom inte någon funktion att skrika för döva öron. Kanske om vi alla tar åt oss av ”skulden”  – inklusive artikelförfattaren själv – så att vi kan hjälpa varandra att bli bättre förebilder? Om vi törs erkänna att vi alla gör dem, ”felen”, så kan vi både visa att vi ibland gör fel, och också hur vi går från det till att rätta till saker – att ta ansvar och visa respekt (den varma och genuina!) för varandra.

Tack Fredrik, för att du påminde mig om detta. Hm, är jag en sån som bara pådyvlar alla andra min förträfflighet? Hu, det måste jag göra något åt i så fall.

 

Lev väl!

Det egna ansvaret

Det egna ansvaret

ansvar– mitt första möte med ICF:s styrelse

Det här kommer att bli en spännande resa, mitt och framförallt styrelsens arbete för att sprida den goda coachingen. Gillar ICF:s pay-off också: ”Ställ krav på din coach – det gör vi!”

Som i allt föreningsliv, har vi som medlemmar ett eget ansvar. Detta är också en grundbult i coaching; att våra klienter är kreativa och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Den inställningen ska genomsyra styrelsens och föreningens arbete. All information finns tillgänglig. En förening har som uppdrag att driva och utveckla föreningens verksamhet och, i det här fallet, att sprida budskapet om vad BRA coaching handlar om. Det borde egentligen ALLA coacher, eller personer som på ett eller annat sätt arbetar med coachingen som metodik, vara intresserade av att både stödja, aktivt ta del av och aktivt deltaga i.

Nå, i förlängningen innebär ju detta att jag, i egenskap av att vara medlem i ICF, har ett eget ansvar att ta reda på vad som gäller, vilka regler jag har att förhålla mig till, kort sagt bli en ambassadör för andra i och utanför föreningen. Ingen kommer att ringa upp mig och berätta allt detta. Trots det har jag, liksom – tror jag – många med mig gått i den fällan, att tro att någon ska ”informera mig om” det. Nix, kommer inte att hända. Jag får vackert ta mig igenom informationen – som finns tillgänglig på ICF:s hemsida (http://www.icfsverige.se/) – alldeles själv. Det är upp till mig. Så, nu har jag erkänt mina ”icke tagna initiativ”. Hm, ”sent ska syndaren vakna”, eller hur var det?! 😉 På samma gång som det är jobbigt att erkänna att jag inte ”gjort läxan”, befriar det också – det är jag som har en möjlighet att påverka här!

Så, du som på ett eller annat sätt arbetar med coaching, som inser att ICF på många fronter bidrar med bra grejer, och som vill vara med och bidra till ett kollektivt lärande (man slutar aldrig att lära sig – hjärnan är plastisk – om man vill lära sig) – gå med i dag, bli lite mer aktiv… Jag har kommit upp ur diket – gör det du också, snabbare än jag gjorde. 🙂

 

Med sol!
/Karin

Kuggad?

Kuggad?

Ibland blir jag så där glad. När jag inser vilka fantastiska människor jag möter längs vägen. Erik Fors-Andrée är en av dem, med sin briljanta analysförmåga och mod att ifrågasätta och ”slänga in en fackla”. Här är hans reflektion efter en dags medverkan på #HR Unconf 2013.

kugghjulPrecis som Erik beskriver i sin bloggpost, har även jag – länge – argumenterat för ett bättre samarbete mellan olika stabsfunktioner. Första gången jag pratade om Employer Branding (men inte i så tjusiga ordalag, förstås…;-) och att det måste ske i samarbete mellan HR och kommunikationsavdelning (då kallade jag det för ”PIM” – Personal, Information och Marknad…) var flera år innan vi gick in i nytt millennium. Vi hade redan då och sen dess blivit mer och mer specialiserade i våra egna ”ben”, men att få dessa ben att samverka och se till att vi faktiskt nyttjar musklerna smartare, DET har vi inte blivit bättre på. Kanske tvärtom. Mjölksyra och utmattning tycks istället drabba oss – att vi t o m ibland motverkar varandra.

Nästa steg är alltså att samarbeta smartare, vilket då innebär att samarbetet behöver ske både i ledningsgrupp och mellan respektive avdelning. I slutänden handlar det alltså om relationer. Igen. Hur kan du skapa bättre relationer med dina kollegor på andra avdelningar, så att samarbetet verkligen får era muskler att arbeta för ett bättre energinyttjande och ett undvikande av mjölksyra?