Lite extra fylld av kärlek…

Lite extra fylld av kärlek…

heart_2I dag firar jag min och min mans bröllopsdag. För tolfte gången. Hoppsan, vad hände med alla åren? Ett dussin, liksom, det är ju märkligt hur fort åren går. Den här helgen går till handlingarna som en av de absolut skönaste och mysigaste på så många sätt.

I fredags hade vi glöggmingel på ”mitt” nya kontor. Skaffa kontorsplats är inte svårt; de finns överallt. Men att få en kontorsplats där man verkligen känner värme och omtänksamhet så fort man kliver innanför dörren, det tillhör inte vanligheterna. DET kan bara de som sitter där skapa. Att ha en kontorsplats på ett kontorshotell är praktiskt, servicefyllt och – förlåt – ganska tråkigt. Jag vet. Jag har prövat. Att sitta tillsammans med dem man är samarbetspartners/underkonsult till är superkul. MEN det är en nivåskillnad till att aktivt välja att sitta tillsammans med människor som bara sprider energi kring sig.  Jag vet att jag är en energileverantör av rang (släng er i väggen, Fortum och Vattenfall…;-), men man behöver tanka samtidigt. Det gör jag där jag sitter nu. Boka gärna ett möte/fika med mig där på Sibyllegatan, så får ni uppleva inte bara mig, utan även känna den välkomnande värmen! 🙂

Efter fredagens underbara mingel och musiknjutning var det dags att på lördagen låta min äldsta fira sin 10-årsdag med kalas för kompisarna. Efter kalaset kommer fina grannar över och bara ta ett glas vin. Genuin närvaro, viktiga och omtänksamma samtal avrundade lördagskvällen. Njutning på så många nivåer!

Vacances 2005 Beldi TurquieSå, i dag, min och min mans bröllopsdag. Champagne till pilgrimsmusslorna som avnjöts till en lite försenad lunch. Och nu ser jag fram emot en riktigt god middag tillsammans med våra finingar hemma. Lycka och tacksamhet. Inser hur lyckligt lottad jag är och försöker efter bästa förmåga att ta tillvara stunderna. Jag hoppas att du kommer ihåg att påminna dig om allt du har att vara tacksam över!

Med värme!

/Karin

Törs du bli en ledare man lyssnar på?

Så var jag där igen. Fantastiskt spännande och läskigt på samma gång. Lilla jag ska vara med på en ledarkonferens. Där ska jag prata om mitt favoritämne – feedback. Lilla jag är inte ensam, vi är flera inspiratörer inom olika områden som du får tillgång till, alldeles gratis.

”Ledarskap, jaha, men det är ju inte för mig, för jag är ju inte chef.” Fel, fel, fel! som Brasse brukade säga. För det första utövar vi alla ett ledarskap – med oss själva som ”ledda”, för det andra behöver världen fler engagerade ledare, så du som när en önskan om att få axla ett större ansvar får inte missa det här tillfället. Låt nyfikenheten driva dig, så att du kan lära mer för att sen bli ännu bättre på att hjälpa andra att lyckas.

Dåså, då var hindren undanröjda för att vara med på den här konferensen!

Gå in via länken och läs mer, och anmäl dig. Du har allt att vinna, och inget att förlora! 🙂

Törs du bli en ledare man lyssnar på?

Med sol!
/Karin

Jag fegade ur

Jag fegade ur

pizzaI samband med en ytterst otrevlig restaurangupplevelse, ”fegade jag ur”. Visst brukar jag säga ifrån när jag inte tycker att något är okej, särskilt när det gäller mellanmänskliga relationer och när jag ska samarbeta med någon. Men i det här fallet fegade jag ur!

Under vår Europa-semester var vi på tillbakavägen i Köpenhamn. En av kvällarna där var vi på en restaurang, vi kan kalla den Mama Rosa (eftersom den heter det…;-). Där beställde vi – jag och min man – varsin köttbit. Till våra barn beställde vi en pizza att dela på. Som alltid, frågar servitrisen hur vi vill ha köttet stekt; medium och medium-rare blir våra svar – som de varit hela denna semester. I vår enfald, trodde vi bl a att pizzan skulle komma in först. Så icke. Våra köttbitar kommer in först. ”Köttbitar” var för övrigt en bra beskrivning, eftersom de båda snarare var riktigt ”well-done” med en ljusrosa antydning på en millimeter i mitten och i övrigt gråbrunt. Min man skickar tillbaka och kräver att få en ny. Servitrisen börjar direkt att urskulda sig att det inte är hon som lagat maten (eh, nej, det hoppas vi…!). När maten till våra barn 20 minuter senare fortfarande inte har kommit (då hade vi väntat nästan en timme), säger min man till servitrisen igen. Igen kommer en massa ursäkter. Jag passar på att skicka ut min mat (som inte bara var felstekt utan också seg och dålig) och begär att få en pizza istället. Och min man fortsätter att, med lite mer volym, förklara att våra barn är hungriga och har väntat i en timme på en pizza och det är sent på kvällen.

Uppläxad
Efter en stund kommer bartendern och läxar upp min man för att han har ”skrikit” åt bartenderns kollega som nu sitter ute i köket och gråter. Han låter inte min man ge sin syn på saken, utan vänder bara på klacken och går därifrån. Förvisso har de övriga svenska (som det visar sig) familjerna, som satt i samma del av restaurangen, tystnat, eftersom det är svårt att undgå att märka när andra gäster blir upprörda, men låt oss säga så här; de har inte hört oss skrika, för då skulle hela Strøget ha hört det… Visst är det intressant hur man kan bli behandlad när man ifrågasätter mat och servicen? Jag blev verkligen alldeles häpen. Vi reser oss upp för att gå, men då kommer ”chefen” och ”hanterar” det. Precis i samma ögonblick kommer pizzorna, äntligen, och våra hungriga barn bönar och ber oss att stanna så att de kan få äta. Blir vi kompenserade sen? Ja, jo, lite glass får barnen som ”plåster på såren”. Notan innehåller – istället för pizzan jag beställde – fortfarande den sega köttbiten jag aldrig åt. Servitrisen hade tur att det var jag som betalade. Jag orkade inte en till ”scen”, utan bara betalade så att vi kunde gå. Min man hade aldrig accepterat att betala för den rätt jag skickade ut.

Min konflikträdsla
Nåväl, det jag skulle komma till var att jag helt enkelt tyckte att det var jobbigt. Ville bara komma därifrån. Här är väl beviset på min konflikträdsla. Den som så många tror att jag inte har, baserat på att jag arbetar med feedback. Hm. Jag fegade ur, tyckte synd om servitrisen. En sån här usel restaurang har stora problem i sin ledning, och kanske att jag fegar ur för att jag så väl förstår att hon bara är ”the messenger boy”, d v s hon råkar bara vara en kugge i ett hjul där själva navet är ruttet eller kanske helt enkelt inte existerar. Varför skulle hon annars behöva skylla ifrån sig? Hade det varit en välfungerande restaurang med en ledning som får sin personal att må bra, hade hon – trots att det inte var hennes fel – kunnat hantera kundklagomålen och vända det till något positivt. Å andra sidan, då hade vi nog inte haft något att klaga på heller…

Jag vill inte hantera konflikter i ett rum fyllt av ”åskådare”. Det är inte värdigt. En konflikt ska hanteras mellan dem det gäller i min värld, vilket jag inser blir svårt på en restaurang. Intressant i alla fall att konstatera att jag bara ville ”fly”, jag som normalt sett brukar vara ganska rak i min kommunikation. Allt handlar om relationer. En ytterligare ursäkt, eller förklaring, till mitt beteende är kanske också att jag inte kände att det var värt att ödsla tid på den här konflikten. Jag skulle inte i framtiden ha någon relation med dessa människor, och därför kändes det lite som slöseri med tid. Nåväl, igen, en intressant iakttagelse av mitt eget beteende, en lärdom och också ett bra exempel där jag i mina feedback-träningar och -workshops har bra exempel på min konflikträdsla och försvarsmekanism. Alltså, en erfarenhet att använda och låta andra ta del av för att lättare kunna titta på sig själva under lupp…

Jaja, en dålig erfarenhet att ställa mot alla fantastiska restaurangupplevelser vi haft under vår semester ger ju ganska många övervägande fördelar… Ibland måste man uppleva det dåliga för att verkligen förstå och uppskatta det goda, eller hur var det…? 😉

Med sol!
/Karin

YES!

YES!

Key Solutionslight_bulb har man fattat! Det behövs tydlig och konstruktiv feedback och möjligheten att få hjälp med sin personliga utveckling för att nå framgång i företaget, för att organisationen ska få medarbetare som trivs och vill bidra på bästa sätt till verksamheten. De satsar på sina medarbetare – de hjälper till att ständigt göra dem så ”anställningsbara” som det bara går. Som motprestation förväntar de sig att du som medarbetare är helt på det klara med vilka förväntningar du har på din arbetsgivare. Ju bättre koll du har på det, desto enklare blir det för dig att se om du är där du vill vara, om du trivs, om du har rätt förutsättningar. Läs mer via länken här!

Förstår du? Jag borde nog egentligen jobba på Key Solutions, eftersom jag jobbar precis med de här grejerna… Feedback – mitt hjärteämne, och coaching – en av förutsättningarna för att jobba med utveckling, på riktigt. Hm, jag kanske skulle söka mig dit…? 😉

Jag vill se fler såna här bra exempel!
/Karin

Jag har gjort fel.

Jag har gjort fel.

Yikes!Jag avskyr verkligen att göra fel. Det är inte roligt någonstans, särskilt inte när andra drabbas. Just i det här specifika fallet har jag ursäkten att jag stod upp för mitt barn. Jag visste att det jag gjorde skulle kunna bli jobbigt att ta emot, och givet den information (eller åtminstone tolkning av den) jag hade vid tillfället, skulle mitt agerande helt kunna betraktas som att jag agerar som engagerad förälder.

Så här i reflektionen i efterhand, när jag fått mer information, ser jag självklart att det hade varit bättre att få hela bilden klar för mig. Enkelt? Nej, inte alls. Jag befann mig i affekt och helt i uppfattningen om att jag måste agera för mitt barns bästa. Dessutom fick jag inte, trots att jag försökte, all information och ”hela bilden” vid tillfället.

Så klart är det jobbigt att konstatera att jag missuppfattat och att jag reagerat så kraftigt att jag inte kunde tygla mina känslor. Det är inte roligt att kanske skaffa sig ovänner baserat på att jag bara hade en del av ”sanningen”; det jag så ivrigt predikar i mina utbildningar och träning av feedback att man ska försöka se ”hela sanningen” – om det går. Det jag också får konstatera är att när det handlar om mina barn, är det svårt att vara neutral och att jag skulle ”gå genom eld och vatten” för deras skull. Jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag försöker göra världen till en bättre plats för alla, framförallt när det gäller mina barn! MEN jag lär mig här, igen, att jag behöver stanna upp och istället för att dra förhastade slutsatser, verkligen göra (lite mer!) det jag annars är bra på, d v s att verkligen välja att se det goda hos människor. Ett sätt att göra det, är att be om kärleksfulla perspektiv från modiga ”sanningssägare” i min närhet, INNAN jag agerar… Tack för att du finns, Elina, vårt samtal hjälpte! <3

Nu kommer träningspasset kring att förlåta mig själv. Igen. Tänk att det ska sitta så djupt inne…! Att förlåta andra kan vara knivigt och utmanande, men att förlåta sig själv är bland det svåraste jag upplevt (och fortfarande upplever)!

Nu skingras molen där ute!

/Karin

Värst vad du var känslig…

Värst vad du var känslig…

tårI samband med Margaret Thatchers begravning har det debatterats i brittisk media (länk till en av artiklarna här) om det är okej som ledare att visa känslor, eller om man ska hålla dem lite mer för sig själv. En fördomsfull åsikt är ju att britter är konservativa och därmed håller tillbaka sina känslor, och kanske särskilt de som har en ”stiff upper lip”, i olika känslosamma sammanhang. Brittisk media noterar flertalet tårar som torkats bort under begravningsceremonin. Ja, tänk! Varför är det inte är okej att gråta på en begravning? Oavsett vilken relation de närvarande hade till fru Thatcher, är väl deras reaktioner deras. Eller?

Så om vi tittar närmare på om det är okej för en ledare att visa känslor eller inte, så tänker jag att ”det beror på”. Själva bedömningen kring om det är okej att visa eller inte, hänger på vem det är som ”bedömer”, d v s vad har hen själv för preferenser. Är det en person med ytterst hög integritet som sällan visar känslor, eller är det en ytterst expressiv person som gör bedömningen, kommer behovet eller önskan att se olika ut.

Det måste hänga ihop
Det absolut viktigaste, enligt min uppfattning, är att det ”hänger ihop” med den personen som visar känslorna eller inte. Det måste finnas en autenticitet, en äkthet. Om det handlar om en expressiv person och att denne plötsligt agerar ”stone face”, känns det påklistrat, som om hen agerar så för att hen tror att man måste agera så. På samma sätt som om en person med hög integritet plötsligt i det offentliga rummet visar starka känslor. Det hänger inte heller ihop. Allt börjar helt enkelt med en självkännedom och en stolthet över att ”vara den man är”. Där kan vi väl konstatera att det finns en del att göra, för att var och en ska ”hänga ihop”…!

Det är jag bra på; att hjälpa andra att hitta sin äkthet och ”hänga ihop”. Du vet var du når mig…;-)

Med sol och Tårar…! 😉