Det här kommer att bli en spännande resa, mitt och framförallt styrelsens arbete för att sprida den goda coachingen. Gillar ICF:s pay-off också: “Ställ krav på din coach – det gör vi!”

Som i allt föreningsliv, har vi som medlemmar ett eget ansvar. Detta är också en grundbult i coaching; att våra klienter är kreativa och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Den inställningen ska genomsyra styrelsens och föreningens arbete. All information finns tillgänglig. En förening har som uppdrag att driva och utveckla föreningens verksamhet och, i det här fallet, att sprida budskapet om vad BRA coaching handlar om. Det borde egentligen ALLA coacher, eller personer som på ett eller annat sätt arbetar med coachingen som metodik, vara intresserade av att både stödja, aktivt ta del av och aktivt deltaga i.

Nå, i förlängningen innebär ju detta att jag, i egenskap av att vara medlem i ICF, har ett eget ansvar att ta reda på vad som gäller, vilka regler jag har att förhålla mig till, kort sagt bli en ambassadör för andra i och utanför föreningen. Ingen kommer att ringa upp mig och berätta allt detta. Trots det har jag, liksom – tror jag – många med mig gått i den fällan, att tro att någon ska “informera mig om” det. Nix, kommer inte att hända. Jag får vackert ta mig igenom informationen – som finns tillgänglig på ICF:s hemsida (http://www.icfsverige.se/) – alldeles själv. Det är upp till mig. Så, nu har jag erkänt mina “icke tagna initiativ”. Hm, “sent ska syndaren vakna”, eller hur var det?! På samma gång som det är jobbigt att erkänna att jag inte “gjort läxan”, befriar det också – det är jag som har en möjlighet att påverka här!

Så, du som på ett eller annat sätt arbetar med coaching, som inser att ICF på många fronter bidrar med bra grejer, och som vill vara med och bidra till ett kollektivt lärande (man slutar aldrig att lära sig – hjärnan är plastisk – om man vill lära sig) – gå med i dag, bli lite mer aktiv… Jag har kommit upp ur diket – gör det du också, snabbare än jag gjorde.

Med sol!
/Karin

Så om vi tittar närmare på om det är okej för en ledare att visa känslor eller inte, så tänker jag att “det beror på”. Själva bedömningen kring om det är okej att visa eller inte, hänger på vem det är som “bedömer”, d v s vad har hen själv för preferenser. Är det en person med ytterst hög integritet som sällan visar känslor, eller är det en ytterst expressiv person som gör bedömningen, kommer behovet eller önskan att se olika ut.

Det måste hänga ihop
Det absolut viktigaste, enligt min uppfattning, är att det “hänger ihop” med den personen som visar känslorna eller inte. Det måste finnas en autenticitet, en äkthet. Om det handlar om en expressiv person och att denne plötsligt agerar “stone face”, känns det påklistrat, som om hen agerar så för att hen tror att man måste agera så. På samma sätt som om en person med hög integritet plötsligt i det offentliga rummet visar starka känslor. Det hänger inte heller ihop. Allt börjar helt enkelt med en självkännedom och en stolthet över att “vara den man är”. Där kan vi väl konstatera att det finns en del att göra, för att var och en ska “hänga ihop”…!

Det är jag bra på; att hjälpa andra att hitta sin äkthet och “hänga ihop”. Du vet var du når mig…;-)

Med sol och Tårar…!

Precis som Erik beskriver i sin bloggpost, har även jag – länge – argumenterat för ett bättre samarbete mellan olika stabsfunktioner. Första gången jag pratade om Employer Branding (men inte i så tjusiga ordalag, förstås…;-) och att det måste ske i samarbete mellan HR och kommunikationsavdelning (då kallade jag det för “PIM” – Personal, Information och Marknad…) var flera år innan vi gick in i nytt millennium. Vi hade redan då och sen dess blivit mer och mer specialiserade i våra egna “ben”, men att få dessa ben att samverka och se till att vi faktiskt nyttjar musklerna smartare, DET har vi inte blivit bättre på. Kanske tvärtom. Mjölksyra och utmattning tycks istället drabba oss – att vi t o m ibland motverkar varandra.

Nästa steg är alltså att samarbeta smartare, vilket då innebär att samarbetet behöver ske både i ledningsgrupp och mellan respektive avdelning. I slutänden handlar det alltså om relationer. Igen. Hur kan du skapa bättre relationer med dina kollegor på andra avdelningar, så att samarbetet verkligen får era muskler att arbeta för ett bättre energinyttjande och ett undvikande av mjölksyra?

Visst är det bra?

=D

/Karin

Här en intervju med Jack Welch om att “Create Candor in the Workplace”. Japp, jag var tvungen att slå upp ordet “candor”. Det tillhör inte mitt ryggmärgsordförråd på engelska… Candor betyder frispråkighet, förmågan att visa ärlighet, uppriktighet. Jack pratar om ärlighet i företag, både vad gäller ärlig feedback som kräver “högt i tak”, och att denna öppenhet är viktig i alla delar och riktningar; för att ge människor möjlighet att veta hur de “ligger till” (feedback från chef/ledare till medarbetare), och för att den ska vara möjlig att ta emot – att förtroendet finns till att feedbacken ges för att utveckla. Dessutom är uppriktigheten livsviktig för att “rätt” information ska komma fram till företagsledningen från medarbetarna. Det finns dessvärre en del exempel på när detta inte tycks varit fallet, i bl a Vattenfall (Artikel i SvD “Nuonvarningar nådde aldrig styrelsen“)…

Skillnad mellan ifrågasättare och “rättshaverister”…
Precis som Jack Welch så tydligt beskriver i videon, kan jag bara instämma. Ifrågasättarna, som är just ifrågasättare för att de är engagerade, vill bidra till att hela tiden förbättra verksamheten och produkter/tjänster som säljs, är helt enkelt livsviktiga för ett vitalt och utvecklingsinriktat företag! Många gånger uppfattar “svaga” ledningar dessa s k “whistle blowers” som personer som bara “sätter käppar i hjulet”. De är rädda för att dessa ifrågasättare ifrågasätter auktoriteter, organisationsstruktur m m. Japp, det är precis det de gör – för ett “högre syfte”. Detta “högre syfte” handlar om att de vill bidra till något som ska bli bättre, som ska utveckla organisationen, eller varna för beslut som inte är tillräckligt underbyggda. Därför kommer en organisation att behöva ha starka ledare, som klarar av att “ha fel”, som välkomnar ifrågasättandet och ser det som självklart för att organisationen ska klara framtida utmaningar och konkurrens. Så klart att det finns “rättshaverister” i organisationer också, men de är betydligt färre än vad en feg och konflikträdd VD/ledning möjligen vill göra gällande.

Så, att omge sig med modiga och engagerade människor, är ett bra recept för den företagskock som vill skapa en vinnande anrättning, eller framgångsrik organisation. Så tänker jag. Och Jack Welch.

Är du en ifrågasättare? Hur behandlas eller har du blivit behandlad?

/Karin

Trevlig läsning…!

Det känns tråkigt att det är ett helt år tills nästa, men jag är helt på det klara med att fortsätta nätverka med mina sen tidigare kontakter, och flertalet nya. Det är spännande att så mycket samlad kompetens träffas under två dagar och generöst delar med sig av sina erfarenheter och läranden, allt för att skapa ett bättre arbetsliv och bättre samhälle. Du som vill vara med och påverka och dela med dig av dina klokheter, måste ju dyka upp på nästa. Läs mer här.

Tack, hela HR Unconference styrelse för ett – igen – bra möte!

/Karin

- “Lyssna om du vill bli hörd” – John Wooden

- “De flesta lyssnar inte med avsikt att förstå, de lyssnar med avsikt att svara.” – Stephen Covey

- “Många hör, men få lyssnar.” – Harvey MacKay

Det finns många kloka citat om lyssnande. Vissa är kanske en smula uttjatade eller floskelbetonade, men faktum är att de har en viktig poäng. De handlar om det Søren Kierkegaard pratade om. Om du ska kunna hjälpa en människa att utvecklas, behöver du börja precis där där hon är. Hur får man reda på det? Jo, genom att lyssna – utan förutfattade meningar, fördomsfritt och utan dina egna tolkningar av det hon säger och dina projektioner.

Vad behövs för att bli bra på att lyssna?
Till att börja med en fullständig närvaro. Ett genuint intresse och en nyfikenhet kring att vilja förstå. Jag minns att jag när jag gick igenom ett testbatteri i samband med ett talangprogram för många år sen, fick en återkoppling om att jag hade ett extremt behov av att förstå varför, ett behov av att förstå syftet med saker och ting. Det som jag då upplevde framställdes som något av en svaghet, väljer jag att i dag betrakta som en styrka. På vilket sätt då?

1) Att se ett syfte med saker och ting, innebär för egen del att jag inte jobbar i onödan med grejer. Jag har ett stort behov av att se hur just den här arbetsuppgiften eller projektet hänger ihop med något större, något viktigare. Om jag inte ser det tydligt, lägger jag inte särskilt mycket tid i onödan på det. Mitt behov av att förstå varför, gör att jag också nyfiket närmar mig nästan allt. Det finns alltid något att lära, det finns alltid något som gör den här människan jag aldrig träffat förut unik.

2) Jag väljer i det att också alltid försöka se och vädja till det goda hos personen. Jag har hittills inte stött på någon som upplevt min nyfikenhet “påträngande” eller negativ. Min inställning är också att de som inte vill berätta, kommer jag inte att döma. Man berättar det man vill och lägger fram det man vill, om man inte vill berätta något, har jag full respekt för det. Alla känner inte heller fullständig tillit från ruta ett, och det behöver man verkligen ha respekt för. Vi är alla unika och har alla olika erfarenheter utifrån vilka vi betraktar den verklighet vi befinner oss i.

3) Nyfikenheten och behovet att förstå samt se saker i större sammanhang, ger mig en naturlig fallenhet för att ställa frågor och uppföljningsfrågor, djuplodande frågor, borrande frågor m m. Om jag inte skulle para det med att vara duktig på att lyssna, skulle konversationen till slut bli ytterligt tråkig – eftersom svaren skulle bli så begränsade, och att frågorna verkligen skulle upplevas som att jag inte lyssnat på svaren på de tidigare frågorna.

Så fram för lite mer STORA, nyfikna öron…!
Att bli lyssnad på är fantastiskt! Ofta när man pratar med någon, berättar något för någon annan, och den lyssnar, infinner sig ett lugn. Dessutom är det som om den som pratar, plötsligt kan “höra vad hen säger” och göra det i ett helt annat ljus än när tankarna bara “farit omkring” inne i huvudet. Hen kan höra hur “tokigt” det låter, eller det hen berättar för någon annan “blir plötsligt sant”. Jag i egenskap av coach/lyssnare blir den som gör att du/klienten kan prata högt med sig själv utan att framstå som galen… Självklart bidrar din lyssnares frågor, speglingar och sammanfattningar till att ge dig nya perspektiv på dina tankar och upplevelser också. Men att bara få låna någons öron i en kvart eller så, kan vara det som gör den stora skillnaden!

Med ljud…!
/Karin

Jag skulle vilja uttrycka mig som den kloke Stefan Gunnarsson:

“Se mig

Jag vill öka min självkännedom, därför vill jag ha feedback på hur jag uppfattas av andra.

Jag vill utvecklas i min yrkesroll, därför vill jag har feedback på hur jag utför mitt arbete.

Jag vill ha goda relationer därför vill jag ha feedback på hur mitt beteende påverkar andra.

Jag vill bli sedd och bekräftad därför vill jag få feedback för att känna mig intressant och viktig.”

Det finns många anledningar. Att sträva efter kontinuerlig förbättring, är att emellanåt se och “erkänna” sina fel, för att därefter göra något åt dem. Alternativet, att varken se dem, erkänna dem och därför inte heller kunna göra något åt dem – kan det vara en slags definition på dumhet? En gång är ingen gång, liksom, men två gånger är en gong-gong.

Börja nu!

/Karin

Att få genuint bry sig om andra människors väl och ve är upplyftande, viktigt och så givande. Läser senaste artikeln, “Vi blir friskare om vi bryr oss om varandra” i Idag-sidans serie. Här finns det mycket för dagens samhälle och organisationer att ta till sig av.

“Medkännande personer är mer optimistiska, har bättre vänner och starkare relationer. Där anställda blir bemötta med medkänsla har de en mer positiv bild av sig själva, sina kolleger och sin arbetsplats, de är gladare och mer tillfredsställda och mer engagerade i sina jobb.”

Så, det finns liksom inga argument för motsatsen längre, eller hur?!!

Med sol och värme, trots tafatta försök från Kung Bore att stanna…!
/Karin