Utöver att vi hade väldigt trevligt på fikarasterna och lärde känna varandra lite mer på djupet, var det också ett ypperligt tillfälle att utbyta information kring vad som var på G. Jag kan fortfarande med saknad tänka på hur bra vi samarbetade, och det över avdelningsgränserna. Högt i tak, roligt och en otroligt teamkänsla. Vi var duktiga på att ge varandra bekräftelse och stötta varandra. Inte rädda för att ta upp saker vi irriterade oss på. Jag har faktiskt inte upplevt ett så bra samarbete som anställd efter det.

Det roliga är att nu finns det forskning som stöder “känslan” att det är bra att fika tillsammans. Läs artikeln från Harvard Business Review här. Alla som under de senaste åren har ifrågasatt kafferasterna och gett “onda ögat” till de som “fikat för mycket”, kanske ska tänka om. Under fikarasterna skapar vi “kittet” som håller personerna samman.

I effektiviseringsivern har man alltså tagit bort en av de grundpelare man använder för att bygga en effektiv organisation. Intressant, eller hur?! Dags att återinföra den, och kanske t o m schemalägga den?

Ha’ en fin vecka, och du – kom ihåg att ta en kaffe då och då!

/Karin

För att kunna föra dialoger/diskussioner kring magkänsla, kanske vi behöver utröna lite närmare vad det faktiskt är, så att vi inte har olika definitioner. Då är det ju lätt att tala förbi varandra. I min (och Wikipedias) värld är magkänsla och intuition ungefär samma sak. Enligt Wikipedia har intuition följande beskrivning;

“Intuition kommer från latinets intueri, som betyder åskåda, se på eller betrakta. Intuition är förmågan att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omedelbar bedömning utan att (medvetet) ha tillgång till alla fakta, och ställs ofta i motsats till att resonera och förstå logiskt.”

Intuition/magkänsla – uppbyggnad

Intuitionen är något vi bygger på redan i fosterstadiet, från våra första år och framåt i livet. Det är en slags erfarenhetsbank som vi kan ställa frågor till. Det är inte alltid vi har all tid i världen att analysera och söka mer information för att kunna fatta välgrundade “logiska” beslut, utan vi måste ibland fatta ett snabbt beslut. Då är magkänslan en bra kompass, en indikator. I ytterligare andra sammanhang har vi en “gnagande känsla” av att det är något som inte stämmer, magen gör sig påmind…

När jag fattat beslut i strid med min magkänsla

Vid samtliga tillfällen jag fattat beslut EMOT min magkänsla, där jag istället resonerat mig fram med logik, har jag – efter att beslutet är fattat – i slutänden alltid landat in i beviset för att min magkänsla hade rätt! Faktum är att min magkänsla förmodligen har bättre kontakt med min djupaste värderingar, min “känsla”, än mitt logiska intellekt har. Dessutom har jag ju inte alla erfarenheter i färskt (medvetet) minne, men någonstans finns minnet/erfarenheten att ta hjälp av. Sedan dessa tillfällen där jag gått emot min första spontana magkänsla, som jag lärt mig massvis av, har jag nu bestämt mig för att alltid “lyssna på magen”. Det betyder att jag väljer att ta fram känslan i ljuset, bolla tankarna kring den, både med mig själv och med andra. I rekryteringssammanhang låter jag ALLTID någon (minst en!) komma in med en “second opinion”. Allt för att försöka utröna VARFÖR det känns så rätt, eller VARFÖR det känns så fel, och – dessutom – fylla på min erfarenhetsbank ytterligare, om jag kan.

En chef som anställer någon MOT sin magkänsla skaffar sig problem!

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att om man som chef anställer någon tvärtemot vad ens magkänsla säger, då skaffar man sig problem!

Tänk dig följande scenario:

Hela rekryteringsprocessen “by the book”;

- bra och genomarbetad kravprofil som är kopplad till företagets behov både nu och framåt

- kompetensbaserade intervjuer med bra och fördjupande frågor, och självklart med så många konkreta exempel det bara går…

- man gör sin priolista utifrån vem man helst vill ha i fallande ordning

- man tar referenser på 1:an och 2:an (och kanske även 3:an??)

- man kanske t o m skaffar sig ännu mer input via ett personlighetstest (där man får en ursäkt att föra uppföljningsintervjun till ett ytterligare djup) innan referenserna…

…och längs hela vägen har man en gnagande känsla av att det är “något som inte stämmer”. Jag vet att det finns referenspersoner som inte tycks ha några skrupler och “ljuga rakt ut”, så det är inte säkert att referenserna ger den input som man skulle behöva i det läget. Att då inte försöka vidare utröna vad det handlar om, kanske t o m ställa frågan rakt ut till kandidaten, är att göra sig själv och sin organisation en björntjänst. Och allt det för att man “inte ska gå på sin magkänsla” när man rekryterar…! OBS! Jag tycker inte att man ska göra “antingen eller”, jag lever med en uppfattning om att man kan göra “både och”. Eftersom jag vet att det är så många som är just rädda för “magkänslo”-beslut, så vore jag ju korkad om jag “bara” använde magkänslan. Det är lite svårare bevisläge att enbart använda den…!

När någon anställs “mot bättre vetande”, då…

Om man nu, mot förmodan, anställer någon “mot bättre vetande” (läs “magkänsla”), så kommer man, vare sig man vill eller inte, att “omedvetet leta efter” att få bekräftelse på det som man haft “på känn”. Det betyder i sin tur att om det är en “klok, bra och intuitiv (!) chef med god självkännedom”, så finns risk att en h*n anställer en “strulputte”. Om det istället är en chef som har dålig självkännedom och agerar med rädsla och manipulation, och h*n blir övertygad att gå emot sin “magkänsla”, så kommer den nya medarbetaren kanske både känna sig lurad och heller inte varken kunna eller vilja bidra med det som denne anställts för.

Alltså, att lyssna på sin magkänsla, att ta den på allvar, och också låta den ha sin plats i rekryteringsprocessen är smart. Låt den vara ytterligare en input, för ju fler infallsvinklar du har på kandidaten, desto bättre!

Lev väl så är magkänslan du får; “gött”!

/Karin

Vad behöver du för att kunna arbeta med människors utveckling?

Enkelt! Du behöver GILLA människor, kanske rentav ÄLSKA dem. Som chef har du inget existensberättigande annars, eftersom du inte vill eller kommer att orka ha med dem att göra. HR (Human Resources) som är – eller ska vara… – experter på människor, och också chefers stöd, behöver också gilla eller t o m älska människor. Om man inte gör det, men ändå ska hantera “resursen”, så kommer man inte att göra det med tillbörlig respekt.

Det är helt enkelt en fråga om etik och integritet, d v s om du inte gillar människor, ska du nog – för allas skull – hålla dig långt ifrån både chefspositioner och HR…!

Lev väl!

/Karin

Hur ska du ta reda på vad DU vill då? Oj, det finns tusen och åter tusen självhjälpsböcker med det ena “godare” tipset än det andra, som kan både hjälpa dig eller stjälpa dig på din resa… Du behöver hitta DITT sätt (och veta att du har förmågan att avgöra vilket sätt som är rätt för dig) att ta reda på vad du vill. Det finns inga quick-fix. Löpsedlar som handlar om att gå ner 10 kg på två veckor funkar liksom inte – i alla fall inte långsiktigt. Samma med det här. Alla de “snabba” försök du gör, kommer att generera mer arbete längre fram. Börja med små steg, låt det ta tid. Blir det fel, gör om. Du fattar inte ett beslut för all framtid. Du kan välja, du kan välja om. Tricket, enligt min erfarenhet, är att våga ställa de jobbiga frågorna, eller ta hjälp av någon som kan göra det. Någon du har förtroende för och som du vet vill ditt bästa!

Lycka till!

/Karin

/Karin

Kanske är det det som är haken? Om vi öppnar upp och tillåter oss att bli ifrågasatta (av människor som vi har förtroende för och tillit till), och vi finner att vissa saker stämmer och andra inte, är ju bara ett sätt för oss att bli tydligare för både oss själva och vår omgivning. Kanske ger det oss också större anledning att lita till oss själva då? Vem litar inte mer på någon som faktisk erkänt att h*n misstagit sig?

Alternativet; att stå fast vid något bara för att jag tror att jag annars skulle “tappa ansiktet”, är för mig lika med ren och skär dumhet, och där vill i alla fall jag inte befinna mig!

Hm, lite filosofiska tankar så här på lördagkvällen! Vad tänker du för tankar?

/Karin

“Den andra bilen kolliderade med min, utan att förvarna mig om dess avsikter.”

“Den här fotgängaren visste inte åt vilket håll han skulle springa så jag körde på honom.”

“Den indirekta orsaken till olyckan var liten man i en liten bil med en stor käft.”

“En lyktstolpe for mot min bil och skadade den på två ställen.”

“En osynlig bil uppenbarade sig från ingenstans, körde på min bil och försvann.”

“Enligt hustrun har hans personlighet förändrats och impotensen medför förutom nervösa besvär för hustrun själv även ökade ekonomiska utgifter genom behov att leja hjälp.”

“För att undvika att träffa kofångaren på bilen framför, körde jag på fotgängaren.”

“För att undvika kollision körde jag på den andra bilen.”

“Hade kört bil i 40 år när jag råkade somna vid ratten.”

“Han gick mot bilen, efteråt fick jag veta att han inte var riktigt klok.”

“Jag föll i vägbanan, min man fortsatte med mopeden och körde i diket. Om jag fick hjälp eller reste mig själv, minns jag inte. Men när min man kom tillbaka och fick se att jag överlevt, blev chocken så svår att han svimmade.”

“Jag girade för att undvika en motorcykel, men körde icke desto mindre på den, varför jag för att ej åstadkomma mer skadegörelse körde omkull en lyktstolpe mot en husvägg.”

“Jag hörde en varningssignal och träffades plötsligt bakifrån. En dam sökte uppenbarligen köra om mig.”

“Jag kastades ur bilen när den lämnade vägen. Jag blev senare funnen i ett dike av några fritt strövande kor.”

“Jag kolliderade med en stillastående lastbil som kom från andra hållet.”

“Jag körde på en karl, han erkände att felet var hans, för han hade blivit överkörd förut.”

“Jag körde på en lyktstolpe som jag inte blivit varse om, eftersom den skymdes av några människor.”

“Jag körde ut på vägen, tog en titt på min svärmor, och körde över vägrenen.”

“Jag sa till polisen att jag var oskadd, men när jag tog av mig hatten upptäckte jag att jag hade en sprucken skalle.”

“Jag sammanstötte med ett stationärt träd.”

“Jag somnade vid ratten och vaknade upp på sjukhuset.”

“Jag såg en saktfärdig, ledsen äldre man när han studsade av min motorhuv.”

“Jag talade om för den andra idioten vad han gick för och fortsatte.”

“Jag trodde bilrutan var nedfälld, men när jag stack ut huvudet genom den, upptäckte jag att det var den inte.”

“Jag tutade med bilhornet men det gick inte, för det hade blivit stulet.”

“Jag var säker på att den gamle mannen inte skulle hinna till andra sidan vägen när jag körde på honom.”

“Jag vet inte vems felet var och vi båda fumlade, tvekade och kolliderade.”

“Jag återvände hem men tog fel på hus och törnade emot ett träd, som inte finns på min tomt.”

“Killen befann sig över hela vägen. Jag var tvungen att väja ett antal gånger innan jag träffade honom.”

“Lastvagnen stoppade och jag stoppade, lastvagnen startade och jag startade men så stoppade lastvagnen utan att jag stoppade och då träffades den bakifrån.”

“Min man mådde illa, så det gällde att få tag i en annan man.”

“Min passagerare uppförde sig storartat. Han varken grep tag i mig eller yttrade ett ljud och förebyggde därigenom en större olyckshändelse.”

“Mitt enda vittne är den som körde på mig och hans historia stämmer inte med min.”

“Motparten körde på min bakdel så min fru fick ont i halsen.”

“När jag försökte döda en fluga så körde jag på en telefonstolpe.”

“Olyckshändelsen orsakades av att vägen krökte.”

Det kan inte hjälpas – det här tycker jag är vansinnigt roligt, och det är inte första gången jag läser dem! Tack, Johanna, för påminnelsen!

Ha’ en fin fredagskväll!

Det stora företaget med gigantiska vinster, men som inte “har budget” 

Nåväl, min vinkling är en annan, och jag blev påmind av en av mina nätverkskompisar om en grej jag själv råkade ut för för ett par år sen. Min nätverkskompis hade fått förfrågan om inte h*n kunde komma till det stora bolaget på kvällstid och “berätta lite om sociala media”, och h*n skulle få äran att göra det gratis. Wow, tack! Just det här företaget är STORT, och gjorde förra året en vinst på sisådär X antal miljarder. Min nätverkskompis är egenföretagare och har en – låt oss säga betydligt lägre OMSÄTTNING än en 100-del av deras VINST… Allvarligt, hur kan det stora företaget vara så j-la fräcka? “Vi har ingen budget för den här typen av föreläsningar…” Nähä, synd för er. Då kanske ni får klara er utan bra föreläsningar också!

Själv pitchade jag på ett stort företag för ett antal år sen. Jag fick möjlighet att lämna en offert på ett upplägg, och det var väl självklart att de skulle få gå på ett kvällsseminarium jag höll i gratis? Självklart. Det hade ju varit okej om jag sen hade fått möjlighet att följa upp offerten och gå igenom den “lajv” med kunden (efter seminiariet), men det fick jag inte. Många – inklusive jag själv – konstaterade att det var “läropengar” jag fick betala. Jag kände mig dum som “gick på det”, men jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle bli bemött med anständighet (läs blogpost om det angränsande området här). Idag tycker jag dessutom inte att jag ska behöva räkna med att bli lurad eller utnyttjad på det sättet. Jag föredrar helt enkelt att vara “naiv” och ha tilltro till dem jag väljer att göra affärer med.

Jag har förstås valt att inte kontakta det här stora företaget igen, och de lider ju inte av det, eftersom de inte vet mitt ställningstagande. Det man inte vet, lider man som bekant inte av. Men låt mig säga så här; jag har ju inte direkt “hållit tand för tunga” när jag berättat historien för mina vänner och samarbetspartners…

“What goes around comes around”

Därför är min ambition att vara så transparent som bara går i alla sammanhang, så att jag är lika schysst inköpare som säljare och/eller samarbetspartner. Inte köra med något fult spel, eller hålla saker hemliga. Ja, jag blir förmodligen lurad ibland, men jag kan åtminstone leva med mig själv och mitt sätt att agera. Jag drar mig till minnes ett citat från någon cool och framgångsrik snubbe (som jag naturligtvis just nu inte kommer ihåg vem…) som sa: “I only do business with people I like.” Det ligger något i det, eller hur?!!

Med SOL!

/Karin

feedback

Tänker på det här med bekräftelse och beröm. Jag tror att när vi öser och slösar med det, berömmet och bekräftelsen, så kommer det enbart bidra till att bygga mottagaren. Det kommer också att göra det lättare för bekräftelse-mottagaren att i nästa stund göra detsamma mot någon annan. Vi behöver alla bli bekräftade, känna att vi tillhör, att vi är accepterade. Bekräftelse och beröm visar just det. När vi själva får för lite beröm, blir det svårare för oss att ge det i nästa steg. Då kan vi bli arroganta och överlägsna, nästan som att vi låtsas att vi inte behöver den – att vi liksom “står över” det mänskliga behovet att bli sedd. Medan vi innerst inne bara längtar efter att någon ska visa att de ser och uppskattar oss.

Häromdagen gav jag en till mig närstående person en rejäl bekräftelse. Det var lekande lätt! I det här fallet förtjänade h*n det stenhårt, och h*n tog emot det alldeles ypperligt. Många har svårt att ta emot beröm och bekräftelse – de har nog helt enkelt tränat för lite på det… Men det är enkelt! Genuint beröm är enkelt att ta emot; låt bara leendet sprida sig i hela dig, så ska du se att både du och givaren kommer att känna stor förnöjdsamhet!

/Karin

Jag jobbar för närvarande med min mentorcoach kring mitt sätt att coacha. Förutom att vi har roligt i samtalen, så är de – förstås – en viktig källa till feedback. Feedback, som ni kanske förstått i och med tidigare bloggposter och böcker (…), ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag ser den som en outsinlig källa till växt. Ju mer medveten jag blir om mina styrkor, svagheter, later, ordval m m, desto mer kan jag bidra med till andra människor. Alltså är den feedback jag får av min mentorcoach ovärderlig för mig – både den positiva och den negativa. Jag VILL förbättra mig och det som är förknippat med min kontinuerliga utveckling och växande. Det ger mig fantastiskt mycket. Jobbigt? JA! Tufft? Absolut! Får sig självförtroendet en knäck? Ibland, men långt ifrån alltid. Det är oftast så att de saker vi behöver jobba med, är sånt vi redan är “smärtsamt” medvetna om.

Tilliten är grunden
Grunden för att feedback ska kunna landa är att det finns tillit och förtroende mellan feedbackgivare och -mottagare. Finns grunden där, finns förutsättningar för att du ska känna att feedbacken verkligen är den gåva som är avsedd. För det är en gåva, om det kommer från någon du känner förtroende för. En sån person vill dig ju inget illa, snarare tvärtom!

Ja, självklart, kan du behöva “gå hem och slicka såren”, men när du har gjort det – försök att se nyktert på den input du fått. Ditt ansvar är alltså att lära dig ta emot feedbacken på ett bra sätt. Om du inte gör det, så kommer du att få mindre och mindre feedback och det är svårt att genomföra förbättringar och växa som människa om man inte får feedback. Det värsta som kan hända är då att ingen berättar för dig när du gör något galet, eftersom ingen vill ge dig den gåvan som du ändå inte kan eller vill ta emot…!

Börja träna NU, det är aldrig för sent att förbättra sin förmåga!
/Karin