I samband med att jag arbetar med en av mina kunder kring att etablera en feedback-kultur, har djupdykningen kring försvarsmekanismer varit extra intressant. När vi får korrigerande feedback, brukar vi precis i ”mottagsögonblicket” gå in i en försvarsmekanism. Ofta har vi en favoritförsvarsmekanism, och det är i grunden våra rädslor som ”slår på” försvarsmekanismerna när vi blir ”angripna”.

Ju mer medveten du är om vilken det är du själv har som ”favorit”, desto lättare är det att upptäcka när den ”slår till” och desto lättare är det förstås också att ”mota den i grind”. Det är extra bra att ha koll på den när du ska ge korrigerande feedback till någon, eftersom när mottagaren går i försvar, trycker h*n omedvetet på din försvarsmekanism. Om du då också går i försvar, kommer enbart dina och mottagarens försvarsmekanismer att ”kriga” istället för att ni löser det problem som var orsaken till feedback-samtalet.

När man låter försvarsmekanismerna tala med varandra, har man inte kopplat in sin smartaste del av hjärnan (pannloben). Då stannar vi kvar på den nivå som djuren befinner sig, och tillåter oss reptilreagera. I ALL kommunikation är det vettigt att arbeta på att ha med vår smartaste del av hjärnan… Vem vill riskera att bli (be)dömd när inte ens bästa del är påkopplad?

Att våga vara sårbar och öppen med sina försvarsmekanismer
När du törs ”erkänna” och prata öppet om din försvarsmekanism (-er?) med den du kommunicerar och/eller samarbetar med, desto större är chansen att ni når ett bra samarbete. Toleransen ökar för varandras olikheter och tillkortakommanden, och ni kan välja att hjälpa varandra och nyttja varandras styrkor.

Visst är det spännande? En av livets paradoxer – ju mer sårbar du törs vara, desto starkare är du. Jag gillar det där med paradoxer och den insikten om sårbarhet, men det ska jag blogga mer om vid ett annat tillfälle.

Vilken försvarsmekanism har du (förkasta, försvara eller förklara)?

Med snö!
/Karin

Share This