heartI morse ramlade jag över artikeln om Stefan Einhorns forskning kring snällhet. Läser och reflekterar kring min senaste workshop om feedback med en ledningsgrupp. För mig är det givet att arbeta (nästan) systematiskt med bekräftande feedback, och precis som Stefan påpekar i artikeln är det faktiskt mer av givarskäl, än av mottagarskäl. Vi har ett inbyggt behov att få vara snälla och hjälpa andra människor, och att vi mår bra när vi gör det. Kort sagt att GE för att GE. Det skrev jag för övrigt en kort blogg om i förra veckan. Här är en länk till den:


http://www.vargkask.se/feedback/ge-for-att-ge-bekraftande-feedback/

Vi gör alltså också en tankevurpa när det gäller korrigerande feedback. Det samtalade vi mycket om på workshopen med ledningsgruppen; hur jobbigt de tycker att det är att ge den korrigerande feedbacken och speglingen “det här är kanske inte rätt arbetsplats för dig”. Eftersom det är jobbigt att ge den, den korrigerande feedbacken, så är det lätt att vi upplever att vi är “dumma” eller “elaka” när vi ska ge den och vi blir nervösa. Vi vill inte medvetet göra illa någon annan. Nej, så klart. Vi vill andra väl, på det stora hela.

Men att INTE ge någon korrigerande feedback, när hen behöver det, DET är elakt. Och då gör vi ju någon illa, på riktigt. Stefan Einhorn påpekar i artikeln precis det:

“Du pratar också om en falsk snällhet. Kan du ge ett exempel?
– Säg att du har ett litet företag och att en person som arbetar där fungerar dåligt, och att det går ut över företaget. Falsk snällhet skulle vara att låta personen arbeta kvar av medkänsla, så att hela företaget till slut går omkull. Snällhet kan istället vara att säga upp personen som kanske skulle fungera alldeles utmärkt på en annan arbetsplats.”

Det blir en slags missriktad välvilja att bara “hålla med” och “stryka medhårs”. Många gånger behöver vi få just den där jobbiga speglingen, för att det är “snällare” i det långa perspektivet. Den feedbacken som gör att jag SER hur jag framstår i andras ögon, de beteenden jag har som jag själv kanske är blind för. Om jag INTE får feedbacken, har jag inte någon möjlighet att korrigera/förändra mina beteenden, eftersom det är väldigt svårt att förändra något jag inte vet att jag är i behov av att förändra. När jag vet om det, har jag åtminstone ett VAL. Jag kan välja att fortsätta agera/bete mig, och får då ta konsekvenserna av det, eller så väljer jag att ändra det jag behöver ändra – för att mitt samarbete med andra ska fungera bättre.

Att få korrigerande feedback är jobbigt och kan göra ont, i ögonblicket. Att inte få den är fullständigt förödande, både för den som borde få den – och för den som borde ge den.

Med sol!
/Karin

Share This