Bli bättre på feedbackAv många skäl…

1) Våra definitioner och upplevelser av ord skiljer sig åt. Vi uppfattar saker olika. Vår upplevelse av ord är olika, så semantik är extremt viktig. Min definition av ett ord kan vara annorlunda än din. Vår användning av språket är olika; vissa använder sig av ett “svulstigt” och ordrikt språk, medan andra är mer dämpade i sitt sätt att uttrycka sig – både vad gäller ordvalen, men också “antalet” ord. Redan här är det som gjort för att vi ska missförstå varandra. Dialog kring ordens betydelse, någon?

2) Vi har alla s k “blind spots”, d v s jag har ett beteende som jag inte nödvändigtvis ser hur det påverkar andra. Precis samma för alla andra runtomkring mig. Jag kan se saker hos min nästa, som inte hen är medveten om. Därmed påverkar vi varandra både på sätt vi är medvetna om, men – och det kanske i ännu större utsträckning – även på ett sätt vi är omedvetna om. Vi behöver andra för att bli medvetna om det. Om vi sedan, i nästa steg, väljer att agera på det eller inte, det är precis just det; NÄSTA STEG. Om vi inte blir medvetandegjorda, har vi inte ens ett val att ta ett nästa steg. Alltså dialog i form av spegling, lyssnande och klargörande frågor i en fin mix.

3) Våra försvarsmekanismer och “triggers” sätter en massa käppar i hjulet för oss att ens komma till det steget där vi förstår feedbacken. Om vi bara “serveras” med en “jag som givare har rätt, och du som mottagare har fel”-attityd i feedbacksamtalet, kommer vi aldrig att komma vidare till den källa till utveckling som finns i feedback från andra. Alltså, en dialog kring hur uppfattar vi varandra och kring hur vi påverkar varandra.

Den stora utmaningen ligger i att ens förstå feedbacken. Vi behöver vara oerhört observanta på att som givare verkligen “göra feedbacken mottaglig”, t ex vara så konkret som möjligt med exempel på det beteende vi vill belysa, OCH att som mottagare hålla våra försvarsmekanismer i schack, så att vi – i alla fall inledningsvis – aktivt försöker förstå vad den handlar om. VÅGA VÄLJA VILJA VETA MER. Inte direkt gå in i (den omedvetna) tolkningen att den andra vill oss illa. Den reaktionen är – dessvärre – nedärvd, och kräver förstås insikt om att så är fallet, och att aktivt gå emot instinkten och välja att ta reda på vad feedbackgivaren initialt vill spegla oss i.

I den bästa av världar
Jag önskar att jag – i det aktuella tillfället – kan stoppa mina mekanismer, att jag åtminstone kan pausa dem. Att jag väljer att se den spegling jag får som en ärlig sådan som syftar till att jag ska lära mig något och att jag får en ärlig chans att verkligen titta på det. Att jag får en chans att förstå. Det är så lätt att jag även där, i “förståendet”, kopplar ihop det med mina tidigare föreställningar kring området att det bara blir en bekräftelse i det jag redan vet (tror mig veta), att det blir en “självuppfyllande profetia”. Eller att jag avfärdar den spegling jag får, för att jag tycker att den/de som speglar mig bara vill mig illa. Jag har minsann ett tolkningsföreträde i ämnet. Förvisso, men jag kan också välja att konstant försöka se andra sidor av det jag får feedback kring. Att tillåta mig leka med perspektivet att jag har “HELT FEL”. Vad händer då?

Världen är komplex, och med våra olika ryggsäckar vi bär med oss, kommer våra upplevelser att skilja sig enormt åt kring en och samma situation eller beskrivning – igen semantiken… Ett samtal med syskon eller barndomsvänner kring gemensamma upplevelser kan verkligen visa hur vi ibland helt har uppfattat händelser, situationer eller beteenden som ligger långt tillbaka i tiden fundamentalt olika.

Finns det en lösning på hur man bättre tar emot?
Det finns nog inte EN lösning, men jag tror att en bra början är att aktivt börja fundera över hur det kommer sig att vi kan ta emot feedback från vissa personer, varför vi lättare lyssnar in hur de betraktar oss och inte andra. Hur ser vi på oss själva – är vi inställda på att vi är på ett “visst sätt”, punkt slut, eller kan vi betrakta oss själva ur ett slags “evolving”-perspektiv, där vi har en chans att växa, byta infallsvinkel, lämna våra tidigare uppfattningar för att vi sett oss själva i ett annat ljus?

Jag själv jobbar på att titta på hur en sån “utbildning” skulle kunna se ut. I det perspektivet gillar jag egentligen inte ordet “utbildning”, för det ger skenet av något tidsbegränsat, och jag tror inte att den här typen av utveckling är något vi “köper in” för att sen ha den och vi är “klara”. Jag tror det är något vi skaffar oss ett antal verktyg kring, och som vi sen lär oss att använda bättre och bättre, och att vi i och med den kontinuerligt förbättrade förmågan blir ”coola låssmeder till våra egna lyckta dörrar”.

Ojojoj, det sista var en så djup reflektion att jag inte är säker på att jag förstår den själv ens en gång… Tur jag har både en dedikerad coach som jag jobbar med, och sen att jag ingår i flera coach-sammanhang där jag tillsammans med dem får syn på saker kring mig och mitt lärande…

Med sol,

Karin

Share This