Jag brukar ofta prata om att vi vuxna är förebilder för våra barn, vare sig vi menar att vara det eller inte. Vi är förebilder även för andra barn, så jag skulle vilja uppmana alla att våga vara vuxna och förebilder, våga vara tydlig. Jag gör det. Jag ”tar mig friheter” och sätter gränser för både mina egna och andras barn…! Som bekant gör inte barnen som vi säger, utan som vi gör. Parallellerna till ledarskap är tydliga. Chefer är förebilder, oavsett de tänker på det eller inte. Jobbigt, eller hur?! I allt vi säger och gör, kommer vi att bli bedömda. Om du lägger dig själv under luppen, skulle du då – handen på hjärtat – betrakta dig själv som en sann förebild för dig själv? Verkligen?

 

Aj, jag är en förebild!

När jag fick min första dotter, slog det mig – hårt – att jag kommer att bli en förebild, både som förälder och som kvinna. Jag insåg att jag behöver må bra för att vara den förebild jag vill vara. Förhoppningsvis är jag en så god förebild jag bara kan just nu, och när jag kontinuerligt arbetar på att öka min självkännedom så kan jag förhoppningsvis fortsatt känna en stolthet över mig själv, så att jag åtminstone i min värld är så mycket förebild jag kan vara. Ända tills min fina tjej inser att även jag har fläckar…! 😉 Då vill jag att hon ska vara så trygg i sig själv att hon kan bestämma, på känsla, vem eller vilka som ska vara hennes förebilder. Då menar jag inte idoler som man dyrkar, utan tydliga bra personer med hjärtat på rätta stället. Fick en fantastisk artikel på min vägg på Facebook (här är länken till den!). Den säger mycket av det som behöver sägas. Till det vill jag lägga några ytterligare saker.

 

En förebild behöver också ha ”fel”

Jag tror att förebilder behöver vara ”mänskliga”. Jag tror på att vi, mitt i all iver att verkligen vara felfria, istället bör våga visa att vi ”har fläckar”. Vi kan också göra ”fel”, tänka tokigt, eller att det vi gör/säger får icke avsedda konsekvenser. Att göra fel är jobbigt. Men om vi kan hitta ett mer tillåtande sätt när det gäller att göra just ”fel”, så borde det inte kännas lika jobbigt. Kanske är det så att det bl a är kopplat till att när man gör fel, betraktas man som ”dum”.

 

Tänk om det är en av paradoxerna; att för att inte vara dum, så måste man tillåta sig att vara ”dum”? För att kunna lära sig nya grejer, måste man få vara lite dum? Kanske är det något jag förbisett tidigare, som jag inte kommer åt om jag inte får vara ”dum”? En av mina lösningar är att jag tillåter mig experimentera, då kan jag släppa det där om att vara dum eller inte – det blir irrelevant. Om man experimenterar, kan man ev tillåta sig att vara i ett kontinuum av att ifrågasätta? Ifrågasättanden ska ske med snälla ögon, de behöver inte vara konfrontativa och ”elaka” – särskilt mot oss själva behöver vi vara snälla. Då blir det lättare att vara snällare mot andra också. Tänk om någons sätt att vara eller uttrycka sig, faktiskt inte är menat att vara elakt och nedgörande, utan bara lite ”klantigt” och ogenomtänkt?

 

Genom att visa att vi tillåter oss själva att misslyckas eller ha fel, så blir det också enklare för barnen att ”få ha fel”. Naturligtvis behöver vi också visa att vi kan be om ursäkt när vi misstagit oss, eller råkat göra någon ledsen. Även där är vi förebilder.

 

Vilken förebild vill du vara?

Så, vilken förebild vill du vara – som förälder, som vuxen, som ledare? För mig handlar det om att vara mer tolerant, att inkludera, att våga misslyckas att stå upp för det ”rätta”. Våga se människor för deras styrkor och fördelar, snarare än att leta efter deras tillkortakommanden, så att ifrågasättandet kommer från en varm och omtänksam plats istället för en ”peka finger”-plats. Det är att vara förebild för mig. Jag är förstås inte alltid där, men om jag ändå strävar efter att vara där mer och mer, så kanske jag så småningom faktiskt kan vara där på heltid?! 😉

 

När börjar vi?

Med sol!

/Karin

Share This