141013_dömaNågra gånger den senaste tiden har jag som som åskådare kunnat se hur hårt vissa personer dömer sin omgivning. Vilka otroliga och – ibland, förstås – för höga förväntningar de har på andra. Jag tror attt det är, för det mesta, av godo – att ha höga förväntningar på människor både i vår absoluta närhet och lite mer perifera personer. Jag tro att vi kan bli lite bättre på alla vis, och att det hjälper när människor i vår närhet har höga förväntningar på oss. Anledningen till att jag väljer just ordet ”förväntning” istället för ”krav”, är att det i ordet förväntning också inryms en slags tilltro. I krav är det bara ”klara det här, annars…”

Förväntning och dömande
Det som blir galet, är när vi tillsammans med förväntningen kopplar på ett dömande: När någon inte når våra förväntningar och vi blir dömande. Om vi filar bort det där med att vi har förväntningar på andra och kommer till nästa lager, då handlar det om vilka förväntningar vi har på oss själva och hur vi dömer oss själva när vi inte når upp till dessa förväntningar.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot mina förväntningar på mig själv, men om jag – vid ändå relativt få tillfällen – inte når upp till dem, behöver jag kunna förlåta mig själv. Annars blir både nästa förväntan på mig själv ännu högre och jag lär mig en bakvänd ”sanning” om mig själv. Vi har alla dåliga dagar, men för det mesta är vi ganska bra och når ofta betydligt högra än vi förväntar oss. Så dömandet fyller ingen annan funktion än att förminska oss själva och andra.

Istället för att klanka ner, jubla…?
Vad skulle hända om vi, istället för att klanka ner på oss själva när vi inte når upp till våra egna förväntningar, skriker av lycka och firar när vi överträffar dem? Vad händer då med våra förväntningar på andra?

Solen finns där bakom molnen!
/Karin

Share This