hjärtaI morse möttes jag av nyheten att Robin Williams är död. Jag pausar ordentligt vid tangenterna. Kan inte få fram precis det jag känner. Det är märkligt. Jag kan ju verkligen inte säga att jag kände Robin Williams, och ändå är jag så otroligt ledsen. Tårarna vill inte sluta rinna. Visst beror det på att han funnits med nästan så länge jag kan minnas, att han liksom varit en slags del av mitt liv och påverkat mig mycket med sina rolltolkningar och sin stå-upp, men också för att han hade något mer. Något som är få förunnat. En förmåga att med sin fina humor, sitt intellekt och “tajming” kunna gestalta djupt allvar och dråpligheter på samma gång. Hans spännvidd var verkligen något alldeles extra.

Ibland känner jag att den saknad jag känner för någon som jag egentligen inte kände blir märklig. Nästan som om jag inte “har rätt” att känna så. Å andra sidan, en person som så aktivt påverkat både mig (och väldigt många andra!) och mitt liv, behöver jag få känna sorg och saknad kring, fastän jag inte kände honom personligen.

Mitt i all ledsnad, så påminns jag också om hur viktigt det är att ta vara på de fina ögonblicken. Att försöka njuta nu, av dina nära och kära. Det finns inga garantier. Visst är det jobbigt att påminnas på ett sånt här sätt, men att inte låta sig påminnas vore också en smula respektlöst.

Jag vill tacka dig, Robin, för alla upplevelser du gett mig och jag hoppas att du, där du är, kan fortsätta att sprida goda saker omkring dig! Vila i frid.
/Karin

Share This