tjafsVar på ett spännande möte häromdagen med riktigt sköna coachkollegor. En av dem uttryckte då sin intolerans för “tjafs”. Mycket av den insikten kring sin egen intolerans hen upplevde kunde jag verkligen relatera till och känna igen mig i. I det här fallet hade min kollega själv råkat ut för en – inte livshotande, men allvarlig – olycka. Inom loppet av en sekund hade hela hens liv bytt skepnad. Det som hade varit så viktigt precis innan, blev liksom helt oviktigt.

Min igenkänning i det är stor! Jag är ju förstås “full av mig själv” och “full av mina egna problem” precis som alla runtomkring mig, men när något livsavgörande händer, som att jag själv eller någon nära anhörig till mig blir sjuk, råkar ut för en olycka el dyl, ter sig alla “vardagsproblem” som futtiga, och – förstås – helt oviktiga. Den energi vi lägger på tjafs emellan oss är liksom inte värd vare sig den (energin) eller tiden.

Måste riktigt jobbiga händelser drabba oss för att vi ska kunna lära oss att fokusera energin på “rätt” saker? Hur kan vi bli bättre varse kring vårt eget “geggande” och släppa taget när vi behöver göra det? Och istället engagera oss och lägga energin på det som verkligen betyder något? Vi har begränsad tid i vår nuvarande form på det här jordklotet (om vi inte är övertygade om att vi kommer att reinkarneras eller transcendera på ett eller annat sätt…). Vi behöver vara energisparare och energianvändare på det sätt som är smartast och mest “ekonomiskt”. Tjafset borde inte få ha någon plats i våra liv. Det kostar oss för mycket, och utgör ett energidränage som vi “måste” (vill!) täppa till.

Hur kan vi i större utsträckning hjälpa oss själva i det? Kanske med några “sanity check”-frågor:
Är det här viktigt för mig? Om ja… Kan jag göra något åt det? Om ja, vad kan jag göra åt det? Om nej, vad kan jag göra för att släppa det?

Eller har du några bra idéer eller tips på hur vi bättre kan fokusera och nyttja vår energi till det som är viktigt?

Med sol (äntligen!)!
/Karin

 

 

 

Share This