Som jag tidigare skrivit i en blogg om att gilla det man gör (länk), så måste jag än en gång ge min betraktelse av detta. I förra veckan var vi på semester i Orsa, och gjorde diverse utflykter med barnen. På ett av ställena vi var, råkade min stackars man bli biten av en huggorm. Fastän det inte var någon fara, så led vi väl alla lite till mans av någon form av chock. Biten av huggorm, det blir man ju liksom inte. Det är ju sånt man bara läser om… I alla fall, att mötas av lugna och smarta personer både per telefon och ”lajv” är skönt i de lägena. Dessutom, så fort det handlar om någon form av eventuellt förgiftningstillbud, verkar man inom sjukvården vidta alla försiktighetsåtgärder. Efter en tur till Mora lasarett, blev inte väntan särskilt lång väl inne på akutmottagningen. Förgiftningsolyckor har uppenbarligen hög prioritet i hela ledet. De var snabba, vänliga, tillmötesgående och proffsiga.

 

Jag måste säga att den erfarenheten av den svenska sjukvården mitt i semestertider är riktigt bra och över förväntan! Det är så enkelt att alltid fokusera på det som är dåligt och det som inte fungerar, och möjligen med all rätt när det handlar om liv och död. Men det är också lätt att glömma alla dessa vardagshjältar som arbetar med engagemang och möter både den sjuke och dennes oroliga anhöriga på ett så professionellt sätt.

 

Man kan tycka att det borde vara nog med äventyr för en veckas semester, men för säkerhets skull så ”bättrade vi på” äventyret genom att ett par dagar senare åka tillbaka till Mora lasarett med en liten 5-åring som lyckats få tre fingrar i kläm i ytterdörren. Så pass hårt att långfingrets översta led nästan var vikt bakåt. Usch! Det finns ju inget som skär så hårt i en förälders hjärta som när ens barn har ont och skriker hjärtskärande! Väl tillbaka till lasarettet, fick vi snabbt hjälp. Deras prioritering tycks också vara så att små barn ofta går före andra inte riktigt lika brådskande akutfall. En tydlig läkare som verkligen pratade direkt med lilla A, beskrev läget och förklarade för oss vad som förmodligen hade hänt och vad de avsåg göra.

 

Fantastiska sköterskor som visade oss tillrätta och tog hand om A på bästa sätt. Blir alldeles varm i hjärtat när jag träffar på människor som tycks vara ett med sitt arbete. De har en förmåga att verkligen möta både den sjuke och oss anhöriga på ett alldeles fantastiskt sätt, så fastän jag egentligen inte vill, så kan jag rekommendera ett besök på Mora lasarett – de vet vad de håller på med och de har som sagt förmågan att också göra det möjligt för oss ”lekmanna-läkare” att förstå och känna oss lugnade.

 

Tack!

 

Med sol!

/Karin

Share This