I fredags fyllde jag år. 42, närmare bestämt. Det var en superduperdag som innehöll precis allt det som kan förväntas. Tårta, bubbel och babbel, goda vänner och en magisk miljö.
Att som barn ha födelsedag i slutet på juli var ju inte superkul. De flesta, om inte alla, vännerna bortresta och de som var med och firade var släktingar och grannarna ute på landet… Jag tror att jag innan jag fyllde 10 hade endast ETT kalas för kompisar. Det gick dessutom av stapeln i oktober… Nåväl, jag har klarat mig hyggligt ändå. Känner att jag är ganska välanpassad och att jag i grund och botten mår riktigt bra.
Vad jag ibland kan fundera över kopplat till mina egna erfarenheter, är den ibland lätta hysteri som tycks råda bland oss småbarnsföräldrar om att bräcka oss själva varje år med flådigare, dyrare och mer sensationella kalas för våra telningar. Inte undra på att jämförelsestressen läggs som en våt filt över vår tillvaro – och vi matar dessutom våra barn med det – i unga år. Jag tror att det många gånger handlar om ett slags dåligt samvete vi försöker döva genom att lägga vår tid och vårt engagemang (och pengar…) på dessa tillfällen av firande. Jag har också landat ner i fällan, så jag kan relatera till det. Jag är ganska övertygad om att det inte är i engagemanget i samband med dessa tillfällen som vårt föräldraskap definieras. Det handlar snarare om att vara närvarande i våra barns “nu”. Jag ska försöka tänka på min egen barndoms födelsedagar när jag arrangerar mina barns firanden.
Att inte ha det flådigaste kalaset kan vara bland det bästa vi ger våra barn. Tur att jag firade min 42-årsdag på Svartsjö slott igår, så att jag liksom tar igen det jag missade som liten… Men vem jämför…?!? 
Solen har lyckats ta sig fram genom molnen!
/Karin
