Tänker på det här med ansvar – igen. Jag kom för ett tag sen i kontakt med en projektledare, som hamnat i en intressant situation. En av projektmedlemmarna hade under en längre tid ondgjort sig över några andra projektmedlemmar och deras oansvariga hanterande av ett ärende. Eftersom dessa projektmedlemmar hade klantat sig, så hade rollerna fördelats om och den projektmedlemmen som hade påvisat hanterandet istället fått ansvaret.

Denna projektmedlem hade nu, istället för att visa hur det här ärendet borde hanterats, gjort precis samma misstag som sina kollegor i projektet och inte tagit sitt ansvar. Projektledaren blev naturligtvis bestört, eftersom hen (liksom jag!) anser att man när man påvisat oansvarighet vill och bör föregå med gott exempel och INTE agera på det sätt man tidigare själv hårt har kritiserat.

Det är en sak att misslyckas eller att bete sig tokigt eller felaktigt utifrån nya premisser, men att göra samma misstag och uttrycka det så här:
– Ja, men så gjorde ju de andra.
– Ja, precis, men det var ju det du ifrågasatte och kritiserade, anförde projektledaren, hur trovärdig och förtroendeingivande blir du om du gör precis samma fel?

Min definition på dumhet är att göra samma fel om och om igen, och inte lära sig av misstag. Att dessutom fortsätta att göra precis det fel man tidigare kritiserat och ifrågasatt hos andra  – är inte det nästan att efterfråga en idiotförklaring…?

Är ”oansvaret” så otroligt utbrett att man kan tillåta sig att göra samma misstag som andra gjort, och att dessutom skylla ifrån sig att ”Ja, men så gjorde ju de”. Jo, förvisso, men om du dessutom har beklagat dig över dina kollegors felaktiga agerande, lyser ju också lampan extra starkt på dig.

Jag nämnde i slutet på min förra blog om diskriminering att det vi inte är medvetna om är svårt att förändra och göra något åt. Därför behöver vi hjälp av andra att de på ett respektfullt sätt kan göra oss medvetna om det, så att vi kan ändra på det som ev blivit tokigt. I det här fallet är vederbörande både medveten och har dessutom kritiserat andra för att göra (samma) fel. Jag upphör liksom inte att förvånas över vissa personers avsaknad av ansvarskänsla och totala frånvaro av att vilja föregå med gott exempel. Det intressanta med det är att jag faktiskt är hyggligt tolerant, men det finns vissa gränser att passera även i min värld. Hm.

Jag är fullt medveten om att det inte går att förändra en person mot dennes vilja, men när det är så uppenbart korkat, då kan jag ibland tappa tron på vissa medlemmar av mänskligheten…

Hur gör du när en någon du agerar/interagerar med, har en sån total ovilja att se sin egen roll i något?

Efter regn kommer sol!
/Karin

Share This