Låt oss med hänvisning till bloggen “Vi måste verka för mer fasta anställningar” titta närmare på vad ordet ”uppdragsgivare” signalerar och vad ordet ”arbetsgivare” signalerar.
För mig står uppdrag för att jag får ett uppdrag där slutmål och tidsram är väldefinierat, och att jag själv bestämmer hur det ska utföras. Om jag däremot får ett arbete, är det inte säkert att målet är väldefinierat, men väl riktlinjer kring både vad som ska göras och hur det ska göras samt när det ska vara klart. Med andra ord ger ”arbete” inte så mycket utrymme för individens egna drivkrafter, initiativförmåga eller kreativitet. Baserat på att människor förmodligenframöver kommer söka frihet snarare än trygghet, så torde det vara intressantare att arbeta för en ”uppdragsgivare” än för en ”arbetsgivare”. Eller är det bara jag som tycker så?
I en relation till en uppdragsgivare (jmfrt med en arbetsgivare), blir det tydligare med förväntningar åt båda håll. Trivs du inte i relationen med din uppdragsgivare, kommer du aktivt att arbeta för att hitta en ny uppdragsgivare där relationen blir bättre. Det ställer också andra krav på uppdragsgivaren att – om man vill ha de bästa uppdragstagarna – att vinnlägga sig om att faktiskt vara den uppdragsgivare där alla vill ta uppdrag.
Så kan det naturligtvis vara i många fall när det gäller arbetsgivare och arbetstagare, men en skillnad är – med stor sannolikhet – att man som uppdragstagare har ”gjort läxan”. Vad som menas med ”att ha gjort läxan” kan du läsa i min nästa bloggpost.
Med sol(ros)!
/Karin
