Autentiskt ledarskap. Ja. På riktigt.

Ett globalt ledarskap, som behöver helt andra saker än det vi är vana vid. Det behövs en äkthet, en autenticitet. Om du ska kunna bli en bra ledare nu och framåt, behöver du koncentrera dig på kvaliteten i dina relationer.

Hur får man kvalitet i sina relationer, då?
Genom medvetenhet om sig själv, så att man kan vara närvarande, mentalt, för någon annans räkning. Att kunna släppa sina egna behov för sina medarbetare, att lyssna med empati och medkänsla och helt utan dömanden. Nyfikenheten kring hur någon annan förhåller sig, utan att för den skull lägga sina egna värderingar på dennes perspektiv är avgörande. Att vara i kontakt med sitt ”djupare jag”, att ta sig tid och reflektera. Kort sagt att ”koppla ihop” sig med sin medarbetare, att ”bry sig” och att vilja dennes bästa – det är enda sättet att kunna bidra både till den enskildes väl och ve, till organisationens framgång och till en bättre värld. Och det finns inga genvägar, ingen ”quick-fix”. Å andra sidan är det väl värt insatsen, för det leder till något mer hållbart och bestående.

GlobalLeaderships film med Otto Scharmer från MIT beskriver det så bra, och det också med koppling till innovation och utveckling. Klicka vidare in till Vimeo. Det är värt det extra klicket!

Otto Scharmer: Leading From the Emerging Future from GlobalLeadership.TV on Vimeo.

Soliga,

Karin

Attityd har blivit viktigare än CV…

Attityd har blivit viktigare än CV…

150402_hänga_ihopI lördags var jag Toastmaster på en väns 50-årsfest. Håhåjaja, 50 år. Jaja, det är bara siffror… Hursomhelst, det är inte första gången jag är toastmaster, så det tycker jag är roligt, utmanande och dessutom ger det mig möjlighet att både förbereda och “inte”, eftersom det handlar jättemycket om “nuet”. Dessutom ville festföremålet själv dra igång sångerna, så jag fick ansvar för att fördela talen – som jag inte heller visste hur många eller långa de var.

Det passar mig som hand i handsken att i närvaron och upplevelsen både genomföra planerade saker såväl som att hitta de där spontana sakerna som sätter “knorren”. Det handlar om ett för mig spännande ledarskap där jag också kan nyttja mig av min musikaliska förmåga. Så var det även i lördags, och 60-talstemat inspirerade både mig och övriga gäster rejält.

Mycket bekräftelse och beröm
Jag fick efter min insats mycket bekräftelse och beröm för mitt “toastmasteri”, vilket var så roligt! Av dessa erkännanden var det en grej som “stod ut”, nämligen en av övriga festdeltagare som frågade om inte jag skulle vilja börja jobba för honom i hans team. Självklart lite av stundens ingivelse och också extra positivt inställd p g a inmundigande av diverse ädla drycker, men ändå. För en stund blev jag mållös (vilket inte händer så ofta), sen nyfiken. Jag visste ju inte vad han jobbade med (det var nämligen en sån där skön fest där man inte direkt börjar fråga “vad jobbar du med?”), och vice versa. Istället ser man människan, vem hen är, vilket i hans fall förmodligen innebar att han tydligare noterade några av mina bättre kvalitéer. “Jaha, vad jobbar du med och var, då?” blev så min motfråga. “Jag jobbar på X-företaget som tillverkar tekniskt avancerad laboratorieutrustning.” “Okej, visserligen är jag gymnasieingenjör, men det var ju en hel livstid sen, så mina tekniska kunskaper är minst sagt ringrostiga…”, “Ja, men du har rätt inställning, och den är helt avgörande.”

Inställningen och förmågan till lärande avgörande
Jag har även i andra samtal noterat att det skett ett paradigmskifte när det gäller hur viktigt det är att människor har rätt attityd, och att det är viktigare än erfarenheten och utbildningsbakgrunden. Så klart att jag inte räknar med att kunna bli läkare eller hjärnforskare baserat enkom på min attityd, men när en chef så tydligt kan se vad en person skulle kunna bidra med i sitt team, trots att bakgrunden är helt annan än övriga teamets, då tror jag att detta skifte har skett på mer bred front. Min f d kollega på Statoil noterade också detta skifte för några år sen.

Som Jim Collins skrev om i “From Good to Great”, att det handlar om “First Who, Then What”. Undra på det – det är lättare att förändra och lägga till i en CV genom att utbilda och byta jobb än att ändra människors attityd.

Ja, jag ska boka en lunch med denna trevliga festdeltagare! Det är alltid roligt att bli uppmärksammad för det vi är bra på och det som är våra styrkor. Det är ju något som ligger oss varmt om hjärtat, som vi har naturlig fallenhet för och som förmodligen gör att vi också uppfattas som autentiska.

Så, gör det du älskar, för att DU älskar det, så kommer andra att se värdet, älska det och – kanske – älska dig…!

Ha’ en fin påsk!

/Karin

Boktips: ”Kan jag så kan du”

Boktips: ”Kan jag så kan du”

Bild_kanjagsåkandu”Kan jag så kan du – Det självspeglande ledarskapet” av Freddie Larsson

Jag fick en fråga…
I slutet på augusti fick jag ett mail från en Freddie Larsson. Han ville att jag skulle läsa och recensera hans nyskrivna bok. Oj! Så klart jag blev smickrad och kände mig ”sedd”! Det skulle sen visa sig – när jag läste boken – vara en av Freddies viktigaste grundteser; det är viktigt att se sina medmänniskor och medarbetare.

Hursomhelst, både min nyfikenhet och skepticism gjorde att jag funderade över ”varför just jag”? När det kommer ett sånt mail, ramlar i alla fall hos mig  tusen tankar ner, så jag frågade helt enkelt – varför jag? Svaret jag fick var; ”Jag sökte på HR-bloggar och fastnade på din bloggsida ett tag för att jag tyckte det var proffsigt och intressant. Inte bara rosa moln. :-)” Oj, igen, vilken komplimang!

Något annat än den vanliga managementlitteraturen
Redan här borde jag ha förstått att det jag skulle få läsa, var något utöver de vanliga ledarskapsböckerna med ”pilar och boxar”, teorier och modeller…! De flesta ledarskapsböcker jag läst, med några få lysande undantag, är verkligen teoretiska, eller bygger på en eller flera undersökningar kring vad framgångsrikt ledarskap handlar om. Det är väl gott så, men det är sällan som en bok så tydligt beskrivit att ledarskap verkligen handlar om människor. Att det är den du är, din personlighet, som kommer att prägla ditt ledarskap. Hur många gånger har vi inte förletts att tro att ”så här ser det här företagets ledare ut”? Och hur många gånger har vi inte, av just den anledningen, också trott att ledarrollen just är en roll som ska ”spelas”? Lyckligtvis finns det många som, medvetet eller omedvetet, sett förbi detta och istället utgått från sig själva. Freddie är en av dem.

Hans bok ”Kan jag så kan du” beskriver det precis just så. Han beskriver sitt ledarskap utifrån den han är som person, vad han tror på och hur han i både formella chefsroller och informella ledarroller alltid har utgått från sig själv och hur han själv vill bli behandlad. Det är en ganska bra utgångspunkt. Man kommer långt med den.

Bra och konkreta liknelser
Freddie gör en jordnära och bra liknelse genom att betrakta chefen/ledaren som en hantverkare, där han beskriver sina medarbetare som sina verktyg. Den kompetens han har som ledare och de metoder och modeller han använder blir snabbt värdelösa om han inte kan använda dem med hjälp av de medarbetare (verktyg) han har tillgång till. Liknelsen med att betrakta sina medarbetare som verktyg, ger då också möjligheten att se sitt arbete som ett hantverk. Ju bättre man lär känna sina verktyg och lär sig hantera dem och använda dem, desto finare hantverk (resultat) skapar man.

För att alls komma dithän, behöver du VETA vilka verktygen är och hur de fungerar:
1) Vilka verktyg har jag att tillgå?
2) vilket skick är verktygen i? – förstör inte dina verktyg genom att använda dem till fel uppgifter
3) förmågan att använda dina verktyg.

JA! Så tydligt beskrivet. Om du inte tycker om hantverk, ska du inte jobba med det.

Ihärdig och genuin mänsklig utvecklare
Något jag särskilt tyckte om att läsa var om Freddies förmåga och uthållighet att  hjälpa sin medarbetare till större självinsikt och dennes klättrande uppför feedback-trappan. Många har svårt att ta de stegen, för de är helt omedvetna och ibland också ovetandes rädda för att titta på sig själva under lupp. Så klart. Den titten kan innebära att man ser att man behöver jobba ordentligt med sig själv. Endast en ledare som tycker om sina medarbetare orkar och vill lägga energin på att verkligen hjälpa sina medarbetare till större självinsikt och utveckling. Eloge, Freddie!

Det självspeglande ledarskapet bygger på att man vet vem man är och hur man fungerar, att man är autentisk. Därför behöver man jobba med de fyra själven, som Freddie hänvisar till. Självinsikten, självkänslan, självacceptansen och självdisciplinen. Javisst! Det är svårt att vara autentisk om man inte vet hur man fungerar… Just det. Det är det som är det lätta, och samtidigt det svåra. Det kräver kontinuerligt arbete och nyfikenhet på sig själv. För att kunna hjälpa andra, behöver jag ibland kunna pausa mina egna behov, och för att kunna pausa dem, behöver jag veta vilka de är. Själv-arbetet med de fyra själven är en bra karta att börja med och utgå ifrån.

Det finns en fantastisk mänsklighet kring Freddie och hans ledarskap som väcker tilltron till människorna. Vi behöver inte krångla till det, vi måste acceptera att ibland behöver vi släppa taget om effektiviteten för att – tro’t eller ej, verkligen skapa gott samarbete, förändring och framgång.

Så…
Det är häftigt att läsa en bok som det känns som om man skulle kunnat skriva själv. Kanske skulle jag inte ha förmågan att skriva en bok, eller orken, men just att uppleva att en författare skriver precis det som jag upplever, känner och tycker, det är något visst med det. För mig framstår Freddie som en chef som verkligen tycker om sina medarbetare, som vill dem allt väl och som just därför utmanar dem och ser till att de utvecklas (kanske ibland mot deras vilja…?)!

Avslutningsvis: Tack för en skön bok som jag sträckläste på två dagar. Freddie, du får mig att vilja bli lite mer ledare än jag redan är! Och ja, det här är en bok jag rekommenderar för chefer och ledare att läsa och inspireras av. Den är som en bra roman. 🙂

Med sol!

/Karin

”Kan jag så kan du” kan du köpa via:
http://freddielarsson.se/ledarskapsbok/

Värst vad du var känslig…

Värst vad du var känslig…

tårI samband med Margaret Thatchers begravning har det debatterats i brittisk media (länk till en av artiklarna här) om det är okej som ledare att visa känslor, eller om man ska hålla dem lite mer för sig själv. En fördomsfull åsikt är ju att britter är konservativa och därmed håller tillbaka sina känslor, och kanske särskilt de som har en ”stiff upper lip”, i olika känslosamma sammanhang. Brittisk media noterar flertalet tårar som torkats bort under begravningsceremonin. Ja, tänk! Varför är det inte är okej att gråta på en begravning? Oavsett vilken relation de närvarande hade till fru Thatcher, är väl deras reaktioner deras. Eller?

Så om vi tittar närmare på om det är okej för en ledare att visa känslor eller inte, så tänker jag att ”det beror på”. Själva bedömningen kring om det är okej att visa eller inte, hänger på vem det är som ”bedömer”, d v s vad har hen själv för preferenser. Är det en person med ytterst hög integritet som sällan visar känslor, eller är det en ytterst expressiv person som gör bedömningen, kommer behovet eller önskan att se olika ut.

Det måste hänga ihop
Det absolut viktigaste, enligt min uppfattning, är att det ”hänger ihop” med den personen som visar känslorna eller inte. Det måste finnas en autenticitet, en äkthet. Om det handlar om en expressiv person och att denne plötsligt agerar ”stone face”, känns det påklistrat, som om hen agerar så för att hen tror att man måste agera så. På samma sätt som om en person med hög integritet plötsligt i det offentliga rummet visar starka känslor. Det hänger inte heller ihop. Allt börjar helt enkelt med en självkännedom och en stolthet över att ”vara den man är”. Där kan vi väl konstatera att det finns en del att göra, för att var och en ska ”hänga ihop”…!

Det är jag bra på; att hjälpa andra att hitta sin äkthet och ”hänga ihop”. Du vet var du når mig…;-)

Med sol och Tårar…! 😉