Förebild och uppfostran

Förebild och uppfostran

role_modelJag läste för ett tag sen i DN om att ungas arbetslöshet bl a beror på bristande social kompetens (länk här). ”Självdisciplin, motivation, uthållighet och punktlighet efterfrågas i arbetslivet. Ny forskning visar att dessa mjuka kunskaper delvis har tappats bort i skolan.”  Senare i artikeln plockar man med hela vuxenvärlden också, vilket jag kanske tycker är mer relevant. Nog för att skolan har ett stort ansvar för att hjälpa barn och unga att förkovra sig och skaffa sig bra kunskaper och förmågor, men jag tycker att vi som föräldrar och andra ”signifikanta vuxna” har ett mycket stort ansvar för att hjälpa unga att hitta sina platser i samhället.

Så klart att inte arbetsgivare vill anställa unga som inte är intresserade av att arbeta eller kommer i tid. Framförallt tidspassning är en källa till konflikter hemma hos mig. Vår 9-åring har en märklig uppfattning kring tid, och har svårt att förstå att ansvaret för att komma i tid åligger hen, inte någon annan. Jag skulle säga att de ”samtalen” sker minst tre gånger av fem möjliga varje arbetsvecka. Härligt sätt att börja dagen på, inte. MEN, eftersom det bl a är ett viktigt sätt att visa respekt, att man respekterar andras tid, så ser man till att komma i tid. Konsekvenserna av att inte komma i tid till skolan brukar i o f s bli mer kännbara för hen själv, men faktum är att hen sinkar alla andra också. Inte okej. Det är respektlöst, helt enkelt, och det måste vi föräldrar lära våra barn. Dessutom uppmärksamma när vi själva misslyckas med att visa den respekten (för det händer – förhoppningsvis inte ofta, men kanske då och då…?). Låt oss arbeta på att själva visa våra barn respekt kring tider m m. Poängtera när vi håller tider, och inte, i förhållande till dem.

Vilket är DITT och MITT ansvar?
Det är så lätt att hela tiden peka finger åt alla andra håll över vad andra ska lära våra barn. Vad har vi själva för ansvar? Om inte vi tar VÅRT ansvar, så är vi ju inte speciellt goda förebilder. Eller hur?! Alltså, vad kan DU och JAG göra, här och nu, för att hjälpa våra barn, och inte – i förlängningen – stjälpa dem?

I dag är det lite molnigare än tidigare, men fortfarande skön sommarvärme!

/Karin

Varför ska det vara så svårt att ge beröm?

Varför ska det vara så svårt att ge beröm?


thumbs_up
Varför erkänner och berömmer inte chefer sina medarbetare mer för det arbete de gör när de ser det? Här är några ”ursäkter” jag hört:

  • “De gör ju bara vad de ska.”
  • “Måste de få bekräftelse hela tiden när de bara gör sitt jobb?”
  • “När jag ser det, ska jag säga till nästa gång.”

Förvisso behöver chefer också bli sedda
Lite för litet engagemang… Vi behöver alla bli sedda och bekräftade, och chefer är inget undantag. Chefer är också människor…;-) Chefer har också ett behov att bli sedda och uppskattade, men eftersom medarbetarna står i beroenderelation till dem, kommer de att vara väldigt försiktiga med all typ av feedback till sina chefer. En medarbetare vill inte hamna ”i onåd” hos sin chef, så därför är det ytterst lite korrigerande feedback som kommer att komma fram – om inte chefen visat på en genuin vilja till att ta till sig och skapa ett öppet och bra klimat. Likaså är det många medarbetare som upplever att de inte kan ge bekräftelser till sin chef, därför att de är så rädda för att det ska tolkas som ”inställsamhet”. Är man som feedbackgivare verkligen genuin i sin bekräftelse och i sitt erkännande, så kommer det att tas emot på ett bra sätt. Det kommer att få den effekt man avsett.

Gå före, var den förebild du är…
I egenskap av chef, ”går man alltid före”, man är förebild för sina medarbetare. Det betyder att om man som chef är duktig på att be om och ta emot feedback, så skapar man ytterst goda förutsättningar för att medarbetarna ska bli bra på det också. Det man som chef vill skapa i kommunikation och kultur, behöver man själv ”leva”.

Okej, om det nu är så att du känner dig lite ringrostig i erkännande och berömmandet, får du några ”tips från coachen”:

  1. Ge berömmet nära i tid (förstås). Beröm blir mest givande och ger mest effekt när de levereras så nära det inträffade/presterade som möjligt. Dra fördel av den spontanitet och spänning som finns vid tillfället.
  2. Låt det komma från hjärtat. Fundera inte för länge på erkännandet. Dela det du känner.
  3. Ge specifika exempel. En generell kommentar som, “Du gör ett riktigt bra jobb” är trevligt, men en kommentar som “Det där mailet du skrev till kunden i går, var perfekt. Du hade verkligen hittat rätt ”ton” och varit oerhört tydlig med kärnan i problemet. Dina frågor i slutet, för att låta kunden förtydliga, var välformulerade och lätta att förstå. Du har en sån god hand med den kunden, det märks på dem. De tycker om dig. Det här mailet flyttade verkligen fram projektet till nästa fas.” är så mycket bättre.
  4. Använd inte berömmet som en ”muta” för att ”få ut mer jobb” från din medarbetare. Beröm ska aldrig användas för att ”få ut mer” bra jobb av en anställd. Låt det vara ett enkelt uttryck för uppskattning.

Alla behöver bli sedda och erkända – särskilt från någon som de ser upp till och respekterar. Var inte snål med ditt beröm. Hitta någon som gör något bra redan i dag. Du kommer att bli överraskad när du ser skillnaden det kommer att bidra till i deras liv – och i ditt…! Vad är bättre än att få en gåva? Att ge.

Så. Ha’ en fin tisdag!
/Karin

Är du en förebild, på riktigt, eller glömmer du att du är det?

Är du en förebild, på riktigt, eller glömmer du att du är det?

Jag brukar ofta prata om att vi vuxna är förebilder för våra barn, vare sig vi menar att vara det eller inte. Vi är förebilder även för andra barn, så jag skulle vilja uppmana alla att våga vara vuxna och förebilder, våga vara tydlig. Jag gör det. Jag ”tar mig friheter” och sätter gränser för både mina egna och andras barn…! Som bekant gör inte barnen som vi säger, utan som vi gör. Parallellerna till ledarskap är tydliga. Chefer är förebilder, oavsett de tänker på det eller inte. Jobbigt, eller hur?! I allt vi säger och gör, kommer vi att bli bedömda. Om du lägger dig själv under luppen, skulle du då – handen på hjärtat – betrakta dig själv som en sann förebild för dig själv? Verkligen?

 

Aj, jag är en förebild!

När jag fick min första dotter, slog det mig – hårt – att jag kommer att bli en förebild, både som förälder och som kvinna. Jag insåg att jag behöver må bra för att vara den förebild jag vill vara. Förhoppningsvis är jag en så god förebild jag bara kan just nu, och när jag kontinuerligt arbetar på att öka min självkännedom så kan jag förhoppningsvis fortsatt känna en stolthet över mig själv, så att jag åtminstone i min värld är så mycket förebild jag kan vara. Ända tills min fina tjej inser att även jag har fläckar…! 😉 Då vill jag att hon ska vara så trygg i sig själv att hon kan bestämma, på känsla, vem eller vilka som ska vara hennes förebilder. Då menar jag inte idoler som man dyrkar, utan tydliga bra personer med hjärtat på rätta stället. Fick en fantastisk artikel på min vägg på Facebook (här är länken till den!). Den säger mycket av det som behöver sägas. Till det vill jag lägga några ytterligare saker.

 

En förebild behöver också ha ”fel”

Jag tror att förebilder behöver vara ”mänskliga”. Jag tror på att vi, mitt i all iver att verkligen vara felfria, istället bör våga visa att vi ”har fläckar”. Vi kan också göra ”fel”, tänka tokigt, eller att det vi gör/säger får icke avsedda konsekvenser. Att göra fel är jobbigt. Men om vi kan hitta ett mer tillåtande sätt när det gäller att göra just ”fel”, så borde det inte kännas lika jobbigt. Kanske är det så att det bl a är kopplat till att när man gör fel, betraktas man som ”dum”.

 

Tänk om det är en av paradoxerna; att för att inte vara dum, så måste man tillåta sig att vara ”dum”? För att kunna lära sig nya grejer, måste man få vara lite dum? Kanske är det något jag förbisett tidigare, som jag inte kommer åt om jag inte får vara ”dum”? En av mina lösningar är att jag tillåter mig experimentera, då kan jag släppa det där om att vara dum eller inte – det blir irrelevant. Om man experimenterar, kan man ev tillåta sig att vara i ett kontinuum av att ifrågasätta? Ifrågasättanden ska ske med snälla ögon, de behöver inte vara konfrontativa och ”elaka” – särskilt mot oss själva behöver vi vara snälla. Då blir det lättare att vara snällare mot andra också. Tänk om någons sätt att vara eller uttrycka sig, faktiskt inte är menat att vara elakt och nedgörande, utan bara lite ”klantigt” och ogenomtänkt?

 

Genom att visa att vi tillåter oss själva att misslyckas eller ha fel, så blir det också enklare för barnen att ”få ha fel”. Naturligtvis behöver vi också visa att vi kan be om ursäkt när vi misstagit oss, eller råkat göra någon ledsen. Även där är vi förebilder.

 

Vilken förebild vill du vara?

Så, vilken förebild vill du vara – som förälder, som vuxen, som ledare? För mig handlar det om att vara mer tolerant, att inkludera, att våga misslyckas att stå upp för det ”rätta”. Våga se människor för deras styrkor och fördelar, snarare än att leta efter deras tillkortakommanden, så att ifrågasättandet kommer från en varm och omtänksam plats istället för en ”peka finger”-plats. Det är att vara förebild för mig. Jag är förstås inte alltid där, men om jag ändå strävar efter att vara där mer och mer, så kanske jag så småningom faktiskt kan vara där på heltid?! 😉

 

När börjar vi?

Med sol!

/Karin