Värst vad du var känslig…

Värst vad du var känslig…

tårI samband med Margaret Thatchers begravning har det debatterats i brittisk media (länk till en av artiklarna här) om det är okej som ledare att visa känslor, eller om man ska hålla dem lite mer för sig själv. En fördomsfull åsikt är ju att britter är konservativa och därmed håller tillbaka sina känslor, och kanske särskilt de som har en ”stiff upper lip”, i olika känslosamma sammanhang. Brittisk media noterar flertalet tårar som torkats bort under begravningsceremonin. Ja, tänk! Varför är det inte är okej att gråta på en begravning? Oavsett vilken relation de närvarande hade till fru Thatcher, är väl deras reaktioner deras. Eller?

Så om vi tittar närmare på om det är okej för en ledare att visa känslor eller inte, så tänker jag att ”det beror på”. Själva bedömningen kring om det är okej att visa eller inte, hänger på vem det är som ”bedömer”, d v s vad har hen själv för preferenser. Är det en person med ytterst hög integritet som sällan visar känslor, eller är det en ytterst expressiv person som gör bedömningen, kommer behovet eller önskan att se olika ut.

Det måste hänga ihop
Det absolut viktigaste, enligt min uppfattning, är att det ”hänger ihop” med den personen som visar känslorna eller inte. Det måste finnas en autenticitet, en äkthet. Om det handlar om en expressiv person och att denne plötsligt agerar ”stone face”, känns det påklistrat, som om hen agerar så för att hen tror att man måste agera så. På samma sätt som om en person med hög integritet plötsligt i det offentliga rummet visar starka känslor. Det hänger inte heller ihop. Allt börjar helt enkelt med en självkännedom och en stolthet över att ”vara den man är”. Där kan vi väl konstatera att det finns en del att göra, för att var och en ska ”hänga ihop”…!

Det är jag bra på; att hjälpa andra att hitta sin äkthet och ”hänga ihop”. Du vet var du når mig…;-)

Med sol och Tårar…! 😉

”Stå på dig, stå upp för dig själv – ta ingen sk-t…!”

”Stå på dig, stå upp för dig själv – ta ingen sk-t…!”

Bilderna med kloka uppmaningar om detta flashar förbi på Facebook ungefär en gång per dag. Jag tänker att jag håller med – i princip. Vad jag samtidigt upplever, är att det är många som tycks anamma dem utan att egentligen tänka till hur de bör göra det för att det ska stämma överens med dem som personer.

Många skulle verkligen behöva stå på sig
…för att de har en tendens att nästan begå våld på sig själv av antingen anledningen att de vill vara till lags, vara service-minded eller allmänt flexibla. Andra för att de är extremt konflikträdda och övertygade om att de blir exkluderade eller illa behandlade om de INTE håller med eller står på sig.

Samtidigt blir det oerhört konstlat om en person som i hela sitt liv velat vara ”till lags” plötsligt ska ”stå upp för sig själv”. Det byggs in en konflikt som personen inte är van att hantera, eller blir särskilt bekväm i. Nästan som att h*n tror att h*n måste gå in i och spela en roll. Det blir inte äkta. Risken är dessutom att det av ev mottagare inte heller tas på allvar.

Hitta SITT sätt
För ett antal år sen hade jag en klient som kom från en liten ort, typ bruksort, där alla verkligen kände alla och – förstås – hade ”örnkoll” på varandra. Min klient hade alltid varit till lags, böjt sig för nästan alla andra, låtit sig själv komma i som bäst andra hand. Ingen bra grund att plötsligt ”stå upp för sig själv i”. Här letade vi gemensamt fram ett sätt som gjorde att h*n blev bekväm med att prioritera sig själv på ett självklart sätt som inte blev så ”attackerande” i sin karaktär. Kort sagt vi hittade ett sätt där h*n kunde ”hänga ihop”.

Många jag möter ”hänger inte ihop”, de spelar en roll som de är obekväma i. Det betyder inte på långa vägar att jag tycker att människor inte ska ”stå på sig”, snarare tvärtom. Men det jag menar är att det inte blir ”på riktigt” om de inte vinnlägger sig om att fundera på hur de ska göra för att de ska bli bekväma i det.

Skapa inte avstånd, sträva efter genuin och varm respekt
I andra sammanhang är det så att jag träffar på människor som förväntar sig att de ska bli respekterade när de själva inte visar respekten de själva så desperat ”skriker efter”. De upplever sig bli kränkta hit och dit, vilket gör att det blir ännu viktigare för dem att ”stå på sig” så att de får respekt – och avståndet till den eller de de möter blir ännu längre. Snacka om negativ spiral.

Så, att stå på sig på ett välkomnande och respektfullt sätt är nyckeln, tror jag. Inte lätt, men så mycket mer eftersträvansvärt än motsatsen.
En onsdagsblogg i all enkelhet.

/Karin

Vad behöver du för att kunna arbeta med människors utveckling?

Inspirerad av helgens #hrunconf kom följande korta blogpost till mig.

Vad behöver du för att kunna arbeta med människors utveckling?
Enkelt! Du behöver GILLA människor, kanske rentav ÄLSKA dem. Som chef har du inget existensberättigande annars, eftersom du inte vill eller kommer att orka ha med dem att göra. HR (Human Resources) som är – eller ska vara… – experter på människor, och också chefers stöd, behöver också gilla eller t o m älska människor. Om man inte gör det, men ändå ska hantera ”resursen”, så kommer man inte att göra det med tillbörlig respekt.

Det är helt enkelt en fråga om etik och integritet, d v s om du inte gillar människor, ska du nog – för allas skull – hålla dig långt ifrån både chefspositioner och HR…!

Lev väl!
/Karin