Empati, genuin tro och engagemang

Det finns de som skapar engagemang runt sig, som får människor att må bra. Det är de som kommer att vara de goda ledarna, som kommer att dela med sig av feedback på ett utvecklande sätt. Den feedbacken kommer att tas emot på ett bra sätt, eftersom den är positivt framåtsyftande, oavsett den är bekräftande eller korrigerande till sin natur. Det är de ledarna som skapar framgångsrika organisationer, på riktigt och på längre sikt. Det är de som skapar hållbarhet.

Daniel Goleman ger så bra infallsvinklar i intervjun som kommer från Harvard Business Review. Jag gillar’t. Du?

/Karin

Hellre en dumarrogant man än en ödmjuk kvinna

Hellre en dumarrogant man än en ödmjuk kvinna

lejonVad är det som gör att vi hellre väljer en arrogant man till ledare än en ödmjuk kvinna? Bevisligen är det ju så. Se artikel ”Stort ego bakom litet ledarskap” på ingenjörskarriär.se. Det är slående, och ungefär som Marianne Nivert sa: ”När jag hör lika mycket dumma kommentarer från kvinnliga styrelsemedlemmar som jag hör från de manliga, DÅ har vi jämställdhet i det här landet.”

Med det skrivet, vill jag på intet vis hävda att jag vill ha dumma kvinnor på ledande positioner. Det verkar lite korkat att sträva efter det, när det finns så många smarta och ödmjuka. Eller hur?!

Bakom molnen lyser solen!
/Karin

Boktips: ”Kan jag så kan du”

Boktips: ”Kan jag så kan du”

Bild_kanjagsåkandu”Kan jag så kan du – Det självspeglande ledarskapet” av Freddie Larsson

Jag fick en fråga…
I slutet på augusti fick jag ett mail från en Freddie Larsson. Han ville att jag skulle läsa och recensera hans nyskrivna bok. Oj! Så klart jag blev smickrad och kände mig ”sedd”! Det skulle sen visa sig – när jag läste boken – vara en av Freddies viktigaste grundteser; det är viktigt att se sina medmänniskor och medarbetare.

Hursomhelst, både min nyfikenhet och skepticism gjorde att jag funderade över ”varför just jag”? När det kommer ett sånt mail, ramlar i alla fall hos mig  tusen tankar ner, så jag frågade helt enkelt – varför jag? Svaret jag fick var; ”Jag sökte på HR-bloggar och fastnade på din bloggsida ett tag för att jag tyckte det var proffsigt och intressant. Inte bara rosa moln. :-)” Oj, igen, vilken komplimang!

Något annat än den vanliga managementlitteraturen
Redan här borde jag ha förstått att det jag skulle få läsa, var något utöver de vanliga ledarskapsböckerna med ”pilar och boxar”, teorier och modeller…! De flesta ledarskapsböcker jag läst, med några få lysande undantag, är verkligen teoretiska, eller bygger på en eller flera undersökningar kring vad framgångsrikt ledarskap handlar om. Det är väl gott så, men det är sällan som en bok så tydligt beskrivit att ledarskap verkligen handlar om människor. Att det är den du är, din personlighet, som kommer att prägla ditt ledarskap. Hur många gånger har vi inte förletts att tro att ”så här ser det här företagets ledare ut”? Och hur många gånger har vi inte, av just den anledningen, också trott att ledarrollen just är en roll som ska ”spelas”? Lyckligtvis finns det många som, medvetet eller omedvetet, sett förbi detta och istället utgått från sig själva. Freddie är en av dem.

Hans bok ”Kan jag så kan du” beskriver det precis just så. Han beskriver sitt ledarskap utifrån den han är som person, vad han tror på och hur han i både formella chefsroller och informella ledarroller alltid har utgått från sig själv och hur han själv vill bli behandlad. Det är en ganska bra utgångspunkt. Man kommer långt med den.

Bra och konkreta liknelser
Freddie gör en jordnära och bra liknelse genom att betrakta chefen/ledaren som en hantverkare, där han beskriver sina medarbetare som sina verktyg. Den kompetens han har som ledare och de metoder och modeller han använder blir snabbt värdelösa om han inte kan använda dem med hjälp av de medarbetare (verktyg) han har tillgång till. Liknelsen med att betrakta sina medarbetare som verktyg, ger då också möjligheten att se sitt arbete som ett hantverk. Ju bättre man lär känna sina verktyg och lär sig hantera dem och använda dem, desto finare hantverk (resultat) skapar man.

För att alls komma dithän, behöver du VETA vilka verktygen är och hur de fungerar:
1) Vilka verktyg har jag att tillgå?
2) vilket skick är verktygen i? – förstör inte dina verktyg genom att använda dem till fel uppgifter
3) förmågan att använda dina verktyg.

JA! Så tydligt beskrivet. Om du inte tycker om hantverk, ska du inte jobba med det.

Ihärdig och genuin mänsklig utvecklare
Något jag särskilt tyckte om att läsa var om Freddies förmåga och uthållighet att  hjälpa sin medarbetare till större självinsikt och dennes klättrande uppför feedback-trappan. Många har svårt att ta de stegen, för de är helt omedvetna och ibland också ovetandes rädda för att titta på sig själva under lupp. Så klart. Den titten kan innebära att man ser att man behöver jobba ordentligt med sig själv. Endast en ledare som tycker om sina medarbetare orkar och vill lägga energin på att verkligen hjälpa sina medarbetare till större självinsikt och utveckling. Eloge, Freddie!

Det självspeglande ledarskapet bygger på att man vet vem man är och hur man fungerar, att man är autentisk. Därför behöver man jobba med de fyra själven, som Freddie hänvisar till. Självinsikten, självkänslan, självacceptansen och självdisciplinen. Javisst! Det är svårt att vara autentisk om man inte vet hur man fungerar… Just det. Det är det som är det lätta, och samtidigt det svåra. Det kräver kontinuerligt arbete och nyfikenhet på sig själv. För att kunna hjälpa andra, behöver jag ibland kunna pausa mina egna behov, och för att kunna pausa dem, behöver jag veta vilka de är. Själv-arbetet med de fyra själven är en bra karta att börja med och utgå ifrån.

Det finns en fantastisk mänsklighet kring Freddie och hans ledarskap som väcker tilltron till människorna. Vi behöver inte krångla till det, vi måste acceptera att ibland behöver vi släppa taget om effektiviteten för att – tro’t eller ej, verkligen skapa gott samarbete, förändring och framgång.

Så…
Det är häftigt att läsa en bok som det känns som om man skulle kunnat skriva själv. Kanske skulle jag inte ha förmågan att skriva en bok, eller orken, men just att uppleva att en författare skriver precis det som jag upplever, känner och tycker, det är något visst med det. För mig framstår Freddie som en chef som verkligen tycker om sina medarbetare, som vill dem allt väl och som just därför utmanar dem och ser till att de utvecklas (kanske ibland mot deras vilja…?)!

Avslutningsvis: Tack för en skön bok som jag sträckläste på två dagar. Freddie, du får mig att vilja bli lite mer ledare än jag redan är! Och ja, det här är en bok jag rekommenderar för chefer och ledare att läsa och inspireras av. Den är som en bra roman. 🙂

Med sol!

/Karin

”Kan jag så kan du” kan du köpa via:
http://freddielarsson.se/ledarskapsbok/

Är du en förebild, på riktigt, eller glömmer du att du är det?

Är du en förebild, på riktigt, eller glömmer du att du är det?

Jag brukar ofta prata om att vi vuxna är förebilder för våra barn, vare sig vi menar att vara det eller inte. Vi är förebilder även för andra barn, så jag skulle vilja uppmana alla att våga vara vuxna och förebilder, våga vara tydlig. Jag gör det. Jag ”tar mig friheter” och sätter gränser för både mina egna och andras barn…! Som bekant gör inte barnen som vi säger, utan som vi gör. Parallellerna till ledarskap är tydliga. Chefer är förebilder, oavsett de tänker på det eller inte. Jobbigt, eller hur?! I allt vi säger och gör, kommer vi att bli bedömda. Om du lägger dig själv under luppen, skulle du då – handen på hjärtat – betrakta dig själv som en sann förebild för dig själv? Verkligen?

 

Aj, jag är en förebild!

När jag fick min första dotter, slog det mig – hårt – att jag kommer att bli en förebild, både som förälder och som kvinna. Jag insåg att jag behöver må bra för att vara den förebild jag vill vara. Förhoppningsvis är jag en så god förebild jag bara kan just nu, och när jag kontinuerligt arbetar på att öka min självkännedom så kan jag förhoppningsvis fortsatt känna en stolthet över mig själv, så att jag åtminstone i min värld är så mycket förebild jag kan vara. Ända tills min fina tjej inser att även jag har fläckar…! 😉 Då vill jag att hon ska vara så trygg i sig själv att hon kan bestämma, på känsla, vem eller vilka som ska vara hennes förebilder. Då menar jag inte idoler som man dyrkar, utan tydliga bra personer med hjärtat på rätta stället. Fick en fantastisk artikel på min vägg på Facebook (här är länken till den!). Den säger mycket av det som behöver sägas. Till det vill jag lägga några ytterligare saker.

 

En förebild behöver också ha ”fel”

Jag tror att förebilder behöver vara ”mänskliga”. Jag tror på att vi, mitt i all iver att verkligen vara felfria, istället bör våga visa att vi ”har fläckar”. Vi kan också göra ”fel”, tänka tokigt, eller att det vi gör/säger får icke avsedda konsekvenser. Att göra fel är jobbigt. Men om vi kan hitta ett mer tillåtande sätt när det gäller att göra just ”fel”, så borde det inte kännas lika jobbigt. Kanske är det så att det bl a är kopplat till att när man gör fel, betraktas man som ”dum”.

 

Tänk om det är en av paradoxerna; att för att inte vara dum, så måste man tillåta sig att vara ”dum”? För att kunna lära sig nya grejer, måste man få vara lite dum? Kanske är det något jag förbisett tidigare, som jag inte kommer åt om jag inte får vara ”dum”? En av mina lösningar är att jag tillåter mig experimentera, då kan jag släppa det där om att vara dum eller inte – det blir irrelevant. Om man experimenterar, kan man ev tillåta sig att vara i ett kontinuum av att ifrågasätta? Ifrågasättanden ska ske med snälla ögon, de behöver inte vara konfrontativa och ”elaka” – särskilt mot oss själva behöver vi vara snälla. Då blir det lättare att vara snällare mot andra också. Tänk om någons sätt att vara eller uttrycka sig, faktiskt inte är menat att vara elakt och nedgörande, utan bara lite ”klantigt” och ogenomtänkt?

 

Genom att visa att vi tillåter oss själva att misslyckas eller ha fel, så blir det också enklare för barnen att ”få ha fel”. Naturligtvis behöver vi också visa att vi kan be om ursäkt när vi misstagit oss, eller råkat göra någon ledsen. Även där är vi förebilder.

 

Vilken förebild vill du vara?

Så, vilken förebild vill du vara – som förälder, som vuxen, som ledare? För mig handlar det om att vara mer tolerant, att inkludera, att våga misslyckas att stå upp för det ”rätta”. Våga se människor för deras styrkor och fördelar, snarare än att leta efter deras tillkortakommanden, så att ifrågasättandet kommer från en varm och omtänksam plats istället för en ”peka finger”-plats. Det är att vara förebild för mig. Jag är förstås inte alltid där, men om jag ändå strävar efter att vara där mer och mer, så kanske jag så småningom faktiskt kan vara där på heltid?! 😉

 

När börjar vi?

Med sol!

/Karin