Är feedback skadligt?

Är feedback skadligt?

141014_skadligtLäser ledarutvecklaren Thomas Lundqvists bloggpost om feedback på HR-bloggen om att chefer inte ska använda sig av feedback. Jag både håller med och inte. Förstås. Jag håller inte med om titeln, eftersom jag är övertygad om att feedback (eller feedforward som jag möjligen är på väg att kalla det mer framöver…) är ett underutnyttjat verktyg i samarbete och utveckling. Dels beskriver Thomas i posten att det ger dålig effekt och att man måste “tjata” för att en förändring ska ske, och dels beskriver han att det snarare handlar om FÖRMÅGAN att utföra arbetsuppgiften. Därefter går han igenom försvarsmekanismerna som påverkar vår förmåga att ta emot.

Hm, med de utgångspunkterna utgår vi ju ifrån att det är GIVAREN som har “rätt” och MOTTAGAREN som har “fel”. Den utgångspunkten tror jag att det är farligt att ha i de flesta feedback-sammanhang, om det inte råkar handla om rena och skära fel som man behöver lära sig för att göra ett bättre jobb. I de fallen är det förstås oftare så att “givaren” kan behöva “rätta” något. Försvarsmekanismerna kommer i alla lägen att spela oss spratt. Mer om det nedan.

Dialogen är grunden
Sen kommer Thomas till att dialogen är den mest framkomliga vägen för att medarbetarna ska prestera bättre.

Ja, för i all typ av förändring (på riktigt) handlar det om att bli varse att vi betraktar världen på olika sätt. Det betyder att vi kan berika varandras uppfattning av situation, prestation m m. Därför är dialog ALLTID grunden för att feedback (spegling, feedforward) ska landa.

Försvarsmekanismer
Jag VET hur svårt det är att jobba med feedback. Alldeles för många är för dåliga på att GE feedback, och ännu fler är sämre på att TA EMOT. Det handlar i nästa steg om att försvarsmekanismerna triggas av lite olika anledningar. Läs mer om dem här. Om vi vill arbeta med vår egen utveckling, på riktigt, behöver vi inse att vi påverkar och påverkas av andra runtomkring oss. I ett samarbete behöver vi veta hur vi påverkar andra, för att vi ska kunna samarbeta bättre och åstadkomma bättre resultat. Utan feedback (spegling) undrar jag om vi får det, eller så får vi den inte i tillräckligt stor utsträckning. Vi kan inte ägna oss åt gissningslekar. Därmed inte sagt att vi bara ska “svälja” den feedback vi får, utan här har både “givare” och “mottagare” ett ansvar för att skapa en dialog för att nå längre.

Igen, i dialogen sker förändringen, precis som Thomas påpekar. Javisst, och det kräver en mycket mer lyssnande attityd och en nyfikenhet hos den som ska (initialt) vara den som ger feedback/speglar. Vi uppfattar saker på olika sätt och har olika sätt att hitta lösningar, och våra olika sätt att ta oss an saker och lösa uppgifter berikar. Därför DIALOG. Självklart. Jag vill gärna slå ett slag för att det kan vara så att man som initial givare faktiskt slutar som mottagare…

Jag blir lite skraj…
Därför blir jag lite skraj när man i en artikel hävdar att vi inte ska jobba med feedback. Nej, vi ska inte jobba med den ur ett “rätt/fel”-perspektiv, eller ett “antingen/eller”-perspektiv. Vi ska arbeta på att framåt skapa bättre resultat genom ett bättre samarbete och förändrade beteenden genom att lyfta fram våra olikheter och också erkänna hur vi påverkar varandra. Genom dialog. I min värld är det så vi ska prata om feedback och använda den. Risken med att säga att vi inte ska jobba med feedback, är att de som är dåliga på att ge och ta emot feedback bara får en ursäkt att inte arbeta vidare och bli bättre. De som är duktiga på att ge (och ta emot) bryr sig mindre om vad vi kallar det, om vi kallar det feedback, feedforward eller spegling (eller dialog, som mer är SÄTTET vi ska arbeta på), och de kommer – tack och lov – att fortsätta att påverka och påverkas av sina kollegor, chefer och medarbetare.

Så, en liten ytterligare reflektion om arbetet med feedback.

Med sol,
Karin

Känd från radio…

Känd från radio…

IMG_2872I förra veckan var jag med i Metropol 93,8 på morgonen och pratade feedback med Bentan, Gurgin och Lisa. Det var en rolig och spännande upplevelse. Självklart blir det lite surrealistiskt, eftersom det sitter sisådär 25 000 personer och lyssnar, medan vi i studion “bara” är fem personer.

Hursomhelst, när jag  fick frågan via mail blev jag förstås först smickrad och glad. Roligt att jag “brutit” igenom någon slags brus! I nästa sekund; hjälp! Vad ska jag säga? Nu är det “upp till bevis”, nu kan jag inte bara “snacka” längre, utan nu behöver jag plötsligt försöka “leva som jag lär”… Att få möjligheten att prata i radio är ju förstås alldeles lysande för den som verkligen genuint tror på det hon gör…! Tänk att få möjlighet att sprida den “goda feedbacken”, den som leder till utveckling, bättre samarbete och bättre relationer. Underbart! Jag hoppas att det lyste igenom i sändningen. Här är länken till den; http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/381577?programid=2842,
och mitt medverkande startar ca 1 timme in i sändningen.

Feedback
Jag ska väl försöka leva som jag lär, d v s ge programledarna lite feedback, så “here goes”:

1) Ni, Bentan, Gurgin, Lisa och Nic – gemensamt – fick mig att känna mig så välkommen. Bemötande är något som långt ifrån alla behärskar, så stor eloge till er för det. Jag tror att när ni får era gäster att känna sig så bekväma, blir det ett mycket bättre samtal än det skulle bli annars! 🙂

2) Ni blandar humor, allvar och bra musik på ett skönt sätt, och eftersom jag är mycket för att “leka till lärande”, så tror jag mycket på er mix…!

3) Det ÄR modigt att vara så transparenta som ni är i ert program, och särskilt kopplat till det ämnet vi pratade om. Långt ifrån alla lyssnare (bevisligen!) är bekväma med det, men det ger en äkthet och autenticitet till programmet som mitt i allt “skratt och bus” gör att ni inspirerar många.

Som jag också nämnde i programmet, tror jag att vi kan jobba mycket på vår förmåga att TA EMOT feedback. Det är där de ”stora landvinningarna” finns, och det gör det också mycket mer möjligt att ta ett stort ansvar för vår egen utveckling. Det är MITT ansvar att JAG utvecklas, på samma sätt som det är DITT ansvar att DU utvecklas. Genom att ta det initiativet och själv BE OM feedback när vi känner behov av den och när vi känner att vi orkar, får vi också en större möjlighet att påverka vår egen utveckling och att vi är så mottagliga vi kan vara.

Så, tack igen för att jag fick möjlighet att sprida mina tankar kring feedback!

Med sol!
/Karin

För dig som inte vill ta (ha?) någon korrigerande feedback…

För dig som inte vill ta (ha?) någon korrigerande feedback…

 perspektiv_1Jag vill påminna dig, du måste inte ta emot den, om du inte vill. Du har ett val. Du kanske inte håller med om feedbacken. Helt ok. Det i sin tur kan förstås få konsekvenser. Som givare (och mottagare) ska man alltid sträva efter dialog när det gäller feedback, så att som mottagare få ge sitt perspektiv är många gånger en förutsättning för att man ska vara beredd på att ta feedbacken alls. Bortsett från det, har du som sagt ett val.

Att VÄLJA att ta emot feedback, åtminstone lyssna in den, är att välja att se sig själv i andra perspektiv än de man själv har. Att inse att vi kan bli betraktade i olika ljus, och att vårt agerande ibland får konsekvenser som vi möjligen inte förutsåg när vi ”agerade” är en förutsättning för att kontinuerligt förbättra sin samarbetsförmåga och att utvecklas som människa. Att lyssna in feedback behöver inte per definition betyda att du ”måste” förändra dig, men det betyder att du är villig att konstatera att du påverkar andra med ditt sätt att vara och bete dig. Det i sig ger dig möjligheter att utvecklas, och förändras där så är nödvändigt.

Jag vill inte!
Jag möter ibland en total ovilja att ta emot feedback; ”jag behöver minsann inte ta emot någon feedback”. Nej, eller hur?! Det finns ingen som tvingar dig – du bestämmer själv hur du vill förhålla dig. Du bestämmer själv om du vill välja att se att det i feedbacken finns potential till utveckling – oavsett vem feedbacken kommer ifrån och i vilket sammanhang. Att rakt av tacka nej till feedback är möjligen att tillse att du i framtiden inte kommer att få någon feedback alls, trots att du i vissa situationer så väl kommer att behöva den.

Träna på att ta till dig den, att inte göra det är att göra dig själv en björntjänst!
/Karin

Förmånligt

Förmånligt

OLYMPUS DIGITAL CAMERAI förra veckan höll jag föredrag om feedback, på engelska. Eftersom jag inte gör det dagligdags, så var jag rejält ”på tå”. Lite småstressad och vandrade fram och tillbaka över scenen som en äggsjuk höna. Hm.

I en kortare paus fick jag en jättebra feedback från en av deltagarna. Hen kom fram till mig och gav mig några snabba konstruktiva tips för att jag och mitt budskap skulle få möjlighet att nå fram ännu mer. Älskar det! Det är modigt av deltagare att göra sånt. Visserligen blir det ju av ämnet i sig ganska uppenbart att jag efterfrågar feedback, men jag blir ändå enormt tacksam för dessa kommentarer och input. Jag får  chansen att göra ännu bättre ifrån mig – att kunna nå fram ännu lite bättre med mitt budskap.

I det här specifika fallet handlade det om scenljus, och att mitt vankande av och an blev ”oroligt” att titta på. Eller hur?! Det var ju för att jag var nervös som jag vandrade fram och tillbaka, vilket gjorde mig mer ”spänd”. Genom hens (lite kul är det allt att ha en höna på bild när jag använder neutrumet HEN!) feedback fick jag ”tillåtelse” att stå helt stilla. Det blev förlösande – på flera sätt.

Vi ger för lite feedback till varandra!
Jag brukar själv försöka ge både bekräftande och – om det behövs – korrigerande feedback till föreläsare och utbildare. I det fallet utgår jag ju ifrån mig själv, d v s att jag blir så tacksam för att människor tar sig tid och ger mig feedback, så att jag ska kunna få möjlighet att förbättra och ändra mig. Då och då händer det väl att jag inte riktigt håller med, men jag inser att det ändå är en input på en möjlig otydlighet som jag behöver fundera kring.

Det finns alltid något att lära, och kan man välja att se det man får höra som en positiv input (lättare sagt än gjort, jag vet!), så är det också betydligt enklare att ta det till sig!

Ha’ nu en riktigt fin fortsatt vecka!
Med sol (…)!
/Karin

Utveckla sig själv och andra

Utveckla sig själv och andra

otydligJag la häromveckan ut en uppdatering på Facebook om det här med att vi ”drogar” våra barn. Jag, som jobbar med kommunikation och vet hur lätt det är att både missförstå och missförstås, uttryckte mig otydligt. Se där! Skönt att kunna bidra med min mänsklighet…! 😉

Hursomhelst, jag hade en uppfattning som jag ville ge uttryck för, och jag uttryckte mig otydligt. Det var naturligtvis dumt och ogenomtänkt. I affekt, fastän jag inte var fullständigt uppslukad av min känsla, så var det absolut en känslomässig uppdatering.

Jag har många kloka människor  runt mig. Dessa gav mig direkt andra perspektiv och infallsvinklar. Kloka sådana. Men även flera av dessa i affekt, förstås. Affekt möts ofta med affekt. Våra känslor tar överhanden. Är det därför dåligt? Ja, ibland. Ibland inte.

Än en gång vill jag uttrycka min stora tacksamhet över de som omger mig både på Facebook och i övriga sociala medier. Kloka, inkännande och omtänksamma människor som inte direkt avfärdar mig för att jag uttrycker mig olyckligt. Mitt ansvar är naturligtvis stort när det gäller hur jag uttrycker mig – att det är möjligt att ta emot på det sätt som jag avser. Och då jobbar jag med sånt, kommunikation. Samtidigt är det lätt – när man är engagerad i något – att ”dras med” av sitt hjärta. Det är inte alltid att hjärtat bidrar med den godaste av kommunikationsförmåga, i alla fall inte så att det landar alldeles hos mottagaren av budskapet som jag avsett. Mottagaren har ju också en massa ”bagage i sin ryggsäck” och ”sina filter”, så en massa tolkningar sker ju även där.

När vi inte är korrekta, finns det då större möjligheter till utveckling?
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra; skulle verkligen dialogen och lärandet få samma möjlighet att äga rum om vi ”lägger band” på oss, och alltid uttrycker oss korrekt? Kanske är det så att min uppdatering på Facebook gjorde det möjligt för både mig och även för andra att få andra och nya perspektiv? Om jag hade uttryckt mig alldeles korrekt, hade kanske inte så många reagerat? Vad skulle hända om vi hade lite större tolerans för hur människor uttrycker sina tankar och infallsvinklar utan att direkt gå till attack? Skulle vi skapa utrymme för ett större lärande då? Det tror jag.

Så jag fortsätter att bidra med mina ibland inte helt genomtänkta tankar, och hoppas att mina kloka vänner, kontakter och bekanta kan se bortom min klantighet och istället välja att utveckla mig (och andra!).

 

Med sol,

Karin