Apropå det här med dialog i feedback…

Cheerful business people working on a laptop during a meetingDet är precis som Stephen R. Covey skrev i sin numera legendariska ledarbok “7 Habits of Highly Effective People”, att man behöver först förstå och sen bli förstådd. Genom att använda öronen i mycket större utsträckning kommer vi långt. Att arbeta med feedback på ett genuint sätt, d v s att verkligen vilja väl med den feedback man ger och att inte förutsätta att man som givare har hela bilden, kräver också att man arbetar mycket mer och bättre med lyssnandet och att ställa nyfikna följdfrågor.

Att ge oss möjlighet till lärande
När vi arbetar med feedback i dialog, ger vi också oss själva möjlighet att se saker i andra ljus, få andra infallsvinklar och att lära oss nya saker. Vilket förstås innebär att vi behöver vara nyfikna, inte förutsätta att vårt perspektiv är det enda “sanna”, utan istället välja att försöka förstå den andra. Den andras “varför” i sammanhanget. Våra utmaningar är att vi uppfattar våra egna paradigm som med den objektiva sanningen överensstämmande, och inser inte att vi är påverkade av våra erfarenheter och upplevelser samt våra tolkningar av dessa och tar dem för “sanningar”. Om vi väljer en större nyfikenhet inför varandra och en ödmjukhet kring att mitt perspektiv är just MITT perspektiv, och att min “mottagares” perspektiv är just HENS perspektiv, ger det oss en möjlighet till att se MER, att få en större helhet. Jag citerar en historia från Stephen Covey’s bok:

”Två slagskepp som tilldelats utbildningseskadern hade varit till sjöss på manöver i hårt väder i flera dagar. Jag tjänstgjorde på det första slagskeppet och hade vakten på kommandobryggan när det skymde. Sikten var dålig med spridd dimma, varför fartygschefen stannade kvar på kommandobryggan för att hålla ett öga på alla aktiviteter.

“Kort efter mörkrets inbrott anmälde utkiken på kommandobryggan: “Ljus förut.”
“Ligger det stilla eller rör det sig?” ropade fartygschefen.
Utkiken svarade: “Stilla, kommendörkapten.”, vilket innebar att bi befann oss på kollisionskurs med det andra fartyget.
Fartygschefen ropade då till signalisten: “Signalera till det där fartyget: Vi befinner oss på kollisionskurs. Ni bör lägga om kursen 20 grader.”
Till svar kom signalen: “Det är ni som bör lägga om kursen 20 grader.”
Fartygschefen ropade då till signalisten: “Sänd: Jag är kommendörkapten. Lägg om kursen 20 grader.”
“Jag är sjöman av andra graden”, kom det till svar. “Det är bäst att ni lägger om kursen 20 grader.”
Nu var fartygschefen rasande. Han röt: “Sänd: Jag är ett slagskepp. Lägg om kursen 20 grader.”
Till svar blinkade det: “Jag är en fyr.”

Vi lade om kursen.”

Vad händer med en öppnare och mer neutral attityd?
Nej, historien är inte ett feedback-samtal. Men jag tycker att det visar på det intressanta med både vad som händer när vi arrogant hävdar vår linje där den andres input är helt avgörande för att nå lite längre, och vad som skulle ha hänt om vi redan inledningsvis varit medvetna om att vi inte har hela bilden och därmed varit mer öppna för information – som leder till bättre beslut?

Så, in med mer öppna feedback-dialoger i ditt liv nu! 🙂

/Karin

För dig som inte vill ta (ha?) någon korrigerande feedback…

För dig som inte vill ta (ha?) någon korrigerande feedback…

 perspektiv_1Jag vill påminna dig, du måste inte ta emot den, om du inte vill. Du har ett val. Du kanske inte håller med om feedbacken. Helt ok. Det i sin tur kan förstås få konsekvenser. Som givare (och mottagare) ska man alltid sträva efter dialog när det gäller feedback, så att som mottagare få ge sitt perspektiv är många gånger en förutsättning för att man ska vara beredd på att ta feedbacken alls. Bortsett från det, har du som sagt ett val.

Att VÄLJA att ta emot feedback, åtminstone lyssna in den, är att välja att se sig själv i andra perspektiv än de man själv har. Att inse att vi kan bli betraktade i olika ljus, och att vårt agerande ibland får konsekvenser som vi möjligen inte förutsåg när vi ”agerade” är en förutsättning för att kontinuerligt förbättra sin samarbetsförmåga och att utvecklas som människa. Att lyssna in feedback behöver inte per definition betyda att du ”måste” förändra dig, men det betyder att du är villig att konstatera att du påverkar andra med ditt sätt att vara och bete dig. Det i sig ger dig möjligheter att utvecklas, och förändras där så är nödvändigt.

Jag vill inte!
Jag möter ibland en total ovilja att ta emot feedback; ”jag behöver minsann inte ta emot någon feedback”. Nej, eller hur?! Det finns ingen som tvingar dig – du bestämmer själv hur du vill förhålla dig. Du bestämmer själv om du vill välja att se att det i feedbacken finns potential till utveckling – oavsett vem feedbacken kommer ifrån och i vilket sammanhang. Att rakt av tacka nej till feedback är möjligen att tillse att du i framtiden inte kommer att få någon feedback alls, trots att du i vissa situationer så väl kommer att behöva den.

Träna på att ta till dig den, att inte göra det är att göra dig själv en björntjänst!
/Karin

Tankefelet överkonfidens

Tankefelet överkonfidens

Female student using a loudspeaker on a other girlNär I Dag-sidan drog igång sin serie häromdagen om ”Hjärnans genvägar”, började jag tänka lite ytterligare på det här med de tankefel vi ofta gör. Det jag tänkte djupdyka lite grann i nu, är det som kallas för Överkonfidens (länk till artikeln här). Överkonfidens handlar om att vi har en övertro på oss själva och vår förmåga att förstå hur saker och ting förhåller sig, egentligen. Läs också Jenny Lindströms kloka tankar och reflektioner kring artikeln här.

Jag blev varse detta fenomen med överkonfidens hos mig själv väldigt tydligt när jag valde att utbilda mig och fördjupa mig inom coaching. Det blev klart för mig hur lätt jag hittade ”lösningen” till andra – eftersom jag nog förstod den liiiite bättre än den andra. Med den personliga utvecklingen det här innebar (konstant innebär!!!), blev naturligtvis mina krav på de ”lyssnande öron” jag själv utsätter mig för något högre.

Jag har i flera olika sammanhang de senaste åren, råkat på människor som – trots att de inte på något sätt är arroganta eller överlägsna (vid en första anblick…) – har en fenomenal förmåga att ha helt klart för sig hur jag ska lösa mina problem. När jag sen vill ”bolla” mina idéer och tankar i ämnet, kanske tänka ett steg till i området, så blir det väldigt tydligt hur ”otroligt fel” jag, enligt dessa, tänker. Det som är lite jobbigt i sammanhanget är ju just att den som är ”överkonfident” oftast är helt omedveten om det, och inte ser att det förhållningssättet inte är till gagn för någon – vare sig för dem som de ”vill” hjälpa, eller för sig själva. I de lägen jag har varit den som ”blivit lyssnad på”, och jag bemötts av en attityd av att jag nog inte riktigt sett hela min situation som den ”verkligen är”, där kan jag rent ut sagt bli förbannad. Det är oförskämt.

Alla kan vi bli bättre lyssnare, om vi litar till andra människors förmåga
Jag tänker att vi, oavsett vi är vänner med ett lyssnande öra eller professionella lyssnare, kan bli väsentligt mycket bättre på att fundera över om den vi lyssnar på verkligen mår bättre av att få veta precis vad VI tycker i precis det här ögonblicket. Kanske är det så att den vi lyssnar på har full koll på sitt eget liv och har förmåga att helt fatta sina egna beslut? Att bli erbjuden perspektiv är förstås alldeles fantastiskt, men det är också fantastiskt viktigt hur detta perspektiv erbjuds.

Jag önskar att självinsikten hos den som erbjuder perspektivet vore betydligt större i de här lägena, och att de skulle sträva efter ett mer neutralt lyssnande. Visst kommer jag på mig själv (trots att jag är coach…!) med att ha alldeles suveräna lösningar på både mina klienters problem och mina vänners, men jag inser också att det är min lösning på ett problem tolkat utifrån mina ”glasögon” och min världsbild. Därför lyckas jag, i de allra flesta fall (…) hålla tand för tunga, eller erbjuda perspektivet för att därefter be den jag lyssnar på att reflektera på det jag sagt utifrån sin egen situation.

Hur bli bättre på det här, då?
Så, vad är ett första steg för att kunna bli en bättre lyssnare, oavsett det är professionellt eller i en privat relation? Lyssna. Lyssna tills du kommer på dig själv med att tänka på om du har egna erfarenheter kopplat till det som den du lyssnar på pratar om. Jaha. Är det viktigt? Är det något som den du lyssnar på verkligen skulle ha nytta av att få veta? Eller är det bara ditt eget behov att ”hjälpa” som talar, eftersom just din lösning måste vara helt fantastisk…? 😉 Släpp taget om dina egna föreställningar (hur ”rätt” de än är) och se vad du kan lära dig av att bara lyssna neutralt…

Jag faller självklart ner själv i det här tankefelet med jämna mellanrum, men jag gör det definitivt mindre nu än förut, och jag är medveten om att jag gör det, så jag kan i större utsträckning välja att ”klättra upp” igen.

Lev väl och använd dina BÅDA öron lite mer, och din ENDA mun lite mindre…!

/Karin

Fördomar – alla har dem, få vågar erkänna dem

Fördomar – alla har dem, få vågar erkänna dem

Klockrent! Jag älskar det som David Eberhard skriver. Det har jag gjort ända sedan jag 2005 läste en artikel han skrev om vilka extrema trygghetsnarkomaner som bor i vårt avlånga land. Jag håller så med honom om det, och nu också i det han skrivit om det senaste med att Tintin skulle ut från Kulturhusets bibliotek (länk här)!

Jag har många gånger upplevt, framför allt i ”corporate-världen”, hur mycket spel för gallerierna det är. Med det menar jag att man i organisationer och företag gör precis det som man åläggs att göra enligt lag, men att det – nästan alltid – bara är en pappersprodukt. Ta t ex en jämställdhetsplan (som det fortfarande hette när jag var anställd, det kanske heter mångfaldsplan nu, vilket ju är fiffigt, eftersom man då kan ”bunta ihop alla som inte är 50-åriga vita män med svenskklingande namn i en hel grupp”, och hantera alla på en gång…) som man tjusigt skrev ner alla de saker man skulle, enligt paragraferna, och som man sen, året därpå, kunde följa upp och se att i stort sett inget hade hänt sen man sist plockade upp dokumentet ur skrivbordslådan. Det är fördomarna som styr, utan att vi är medvetna om det, fortfarande. Det är ju dessutom ”fult” att behandla kvinnor eller andra förfördelade grupper nedlåtande eller inte befordra dem…

Ska förändring ske
– och man ska kunna se bortom sina fördomar, då behöver man
1) bli medveten om dem – och det blir man inte genom att tysta sig själv av rädsla för att av andra betraktas som fördomsfull
2) medvetenheten kring sina fördomar kan man inte skapa själv, eftersom man inte är medveten om att man har dem förrän de kommer ut i ljuset. Man behöver hjälp från andra för att bli varse dem, och
3) då behöver man ha människor runtomkring sig som möter en med respekt och omtanke, eftersom man ”hänger ut sig själv” utan att egentligen veta hur

Ovanstående betyder förstås att ett helt annat tillvägagångssätt hade behövts när det gäller att arbeta med jämställdhet och mångfald. Jag tror att organisationer kommit lite längre i detta, men det finns förstås en överhängande risk att så inte är fallet, eftersom det är så ”fult” att vara diskriminerande och att man inte ”får” det.

”Fördomsfri” är en fördom i sig
Att vi skulle vara ”fördomsfria” är ju en lögn så fort vi tar ordet i vår mun, eftersom det i sig är en fördom – att vi är fördomsfria. Fördomarna är nedärvda sen det fanns sabeltandade tigrar. De var till gagn för oss då, för att de hjälpte oss att överleva. Många av de fördomar vi haft, har faktiskt varit till stor hjälp. Skillnaden nu, är att vi inte behöver alla lika starkt längre, och att flera av dem helt har spelat ut sin roll. Nu finns det stor risk att de stjälper oss istället. Med andra ord har vi en del ”stenar att lyfta på” och se vad som finns under…

Jag växte upp med serier och böcker som Tintin, Bamse, Pippi, Madicken, Emil, Stålmannen, Prins Valiant m fl… Den eventuella fördomsfullhet jag ”matades med” har, såvitt jag vet (…) inte gjort mig mer fördomsfull än någon annan. Men som sagt, det man inte vet om, det kan man heller inte göra något åt. Därför vinnlägger jag mig om att försöka vara medveten om att jag har/kan ha fördomar som jag inte vet om, och ber andra om hjälp att göra mig uppmärksam på dem eller påminna mig om läget.

När vi VET att vi har fördomar, då kan vi våga bli varse dem
Jag tror att den väsentliga skillnaden egentligen handlar om att när jag känner mig trygg med att jag inte kommer att bli idiotförklarad bara för att jag tycker på ett visst sätt, så törs jag ”ta ut mina svängar” mer. Vi har alla våra ”fel och brister”, men enda sättet att kunna ”rätta till” dessa, är ju att våga vara transparent – att visa på vår okunskap eller omedvetenhet. Jag tränar på att hela tiden våga erkänna att jag inte vet vissa saker som jag behöver veta för att ”inte vara fördomsfull”. Med andras hjälp kan jag utöka min insikt och medvetenhet. Jag VET att jag har fördomar. En del av dem är jag medveten om, och blir glatt överraskad när jag påminns om dem och jag blir tvungen att ändra min uppfattning om något/någon. Andra är jag – som sagt – omedveten om, och behöver andras hjälp för att bli varse dem. En fördom, eller en ”dom före” är ju ibland sann, men lika ofta är den inte det. I takt med att jag samlar på mig dessa erfarenheter, så kan jag agera mer utifrån en ”helhet”. Våra olika erfarenheter berikar, om vi tillåter dem att göra det.

Om vi sitter mitt emot varandra, så har vi helt olika perspektiv. Jag kan inte se mig utifrån, och du kan inte se dig utifrån. Vi kan hjälpa varandra med perspektiv, både på bordet vi sitter vid (om vi ens sitter vid ett bord…) och på varandra. Det finns inte EN sanning, det finns flera sannings-bitar, och istället för att ”slå varandra i huvudet” och säga att ”du har fel”, så kanske vi kan enas om att alla har rätt, delvis.

Visst är det fantastiskt att något så till synes oskyldigt som att ta bort en serie på ett bibliotek, kan skapa så mycket bra samtal och tyckanden? Jag engagerade mig inte i den konkreta debatten igår (hade annat på agendan…), men ser hur bra det är när det vi faktiskt börjar samtala om saker. Mmm.

Med ösregn ute, men sol i sinne (lite sådär lagom käckt…;-)!

/Karin