Rädslor, del 3

Rädslor, del 3

suddig skuggaDet här är del tre i en mini-serie om rädslor. Här kan du läsa del 1 och här kan du läsa del 2.

Hantering av rädslan
Ett sätt för mig att lära mig hantera min rädsla kring hjälplöshet är , som jag skrev i förra bloggposten, att öva på att ta emot hjälp. Att dessutom skriva om dem och ”avslöja” dem för omvärlden, är – tror jag – ett ytterligare ett sätt att öva upp mig i att kunna hantera dem. När jag övar på att ”få/ta emot hjälp”, så blir jag ju inte hjälplös, eller? Och om jag berättar för omvärlden om rädslan, kanske jag med varma och omtänksamma personer runtomkring mig kan få spegling på när jag påverkas av rädslan utan att se det själv?

Ibland är andras rädslor uppenbara
Häromdagen såg jag en persons rädsla tydligt, och hur hen med hjälp av projiceringar och härskartekniker gömde undan rädslan för sig själv. I vissa sammanhang tror jag faktiskt att härskartekniker bygger på rädslorna
1) att inte räcka till,
2) att avslöjas som en ”bluff”,
3) att vara lite sämre, eller
4) att sakna förmågor man tror att andra har.

Genom att försöka få den/de runtomkring att fokusera på annat, försöker man (omedvetet) förmå andra att rikta uppmärksamheten på ett annat område än där man själv inte vågar befinna sig. Att utifrån spegla ett sånt beteende är mycket svårt. Det kräver mycket förtroende och tillit och är långt ifrån säkert att vederbörande kan klara att ta emot en sådan spegling. Och för att det överhuvudtaget ska vara möjligt, måste detta förstås ske mellan fyra ögon. Det är delikat.

Hur brukar du göra när du ser rädslor hos andra?
Med sol!
/Karin

Rädslor, del 2

Rädslor, del 2

scary movie- filmatDet här är del två i en mini-serie om rädslor. Första delen kan du läsa här.

I en coaching för ett par år sen fick jag, med varsam och samtidigt tuff spegling, syn på en av mina djupaste rädslor. Den handlar om hjälplöshet. Urjobbigt att få syn på den förstås, och bara ordets betydelse är så ödesmättad; att liksom vara omöjlig att hjälpa, bortom all möjlighet att kunna hjälpas. Det gör ont att titta på den och att skriva om den, men jag tror att jag måste. Den går förstås inte att kämpa emot, men jag tänker att om jag tränar på att tillåta mig att ta emot hjälp från andra runtomkring mig i lite alla möjliga sammanhang, så kan jag – på sikt – ”bevisa” för mig själv att jag kanske egentligen har svårt att vara ”hjälplös”. Då kanske jag kan se att det inte ens är möjligt för mig att vara hjälplös?

Vilka djupt rotade rädslor har du hittat hos dig själv? Hur tränar du på att inte låta dem styra dig hela tiden?

Soliga!
/Karin

Rädslor

Rädslor

läskig himmel m måne bakom molnJag tänkte genom den här bloggposten inleda en serie om rädslor.

Det är intressant att konstatera hur otroligt kontrollerade vi är av våra egna rädslor. De rädslor vi har, men som vi inte är medvetna om. De rädslorna är vi ju också räddast för att känna, så vår hjärna gör oss den lilla ”tjänsten” att begrava/gömma dessa djupt, djupt och låter den istället komma till uttryck genom att vi projicerar den på andra eller att vi styrs av dem utan att förstå att vi styrs av dem. Jag har identifierat några av mina rädslor de senaste åren. En som kan te sig simpel, är min rädsla för att vara dum. Jag vill inte bli betraktad som att jag är dum eller att någon ska komma på mig med att vara dum, dum som i korkad. Jag fick hjälp att hantera den rädslan bara genom att min coach speglade mig och sa: ”Du behöver inte bevisa hela tiden att du inte  är dum, jag VET att du inte är dum.” Hm… Visst gör den sig påmind fortfarande, men jag kan i större utsträckning fnissa åt när jag kommer på mig själv att behöva hävda mig med ”smarta” kommentarer.

En annan, betydligt djupare och jobbigare rädsla jag identifierat berättar jag mer om i nästa bloggpost.

Så, vilka rädslor har du som påverkar dig? Är du medveten om dem? Vad kan du göra för att ta reda på dem?

Ha’ en fin dag!
/Karin