Det svenska (?) ledarskapet

Det svenska (?) ledarskapet

svensk_flaggaJag skulle vilja slå ett slag för svenska chefer och ledare! Under de år jag jobbat med chefer och ledare, inledningsvis som HR-person och nu sen 2005 som ledarutvecklare, har jag träffat på ledare av olika kaliber, förstås. Självklart finns det personer som i den hierarkiska organisationsstrukturen hamnat i chefspositioner, för att det varit den enda karriärvägen att gå för dem som haft ambitioner till utveckling. Många är förstås också de som strävat efter att skaffa sig en chefsposition av helt fel anledningar, såsom att få makt, få prestige och få mer i lönekuvertet. Jag har också träffat på män (!) som befordrats långt över sin inkompetensnivå för att en rädd (manlig) chef vill ha en underställd chef som är lik honom, bara lite dummare… Oj, märkte ni vilken härlig groda som hoppade fram här i texten…! 😉

Internationella erfarenheter…
Vad jag däremot märkt med kunder och klienter, som från en bakgrund i en svensk verksamhet i ett internationellt företag kommit ut och arbetat i framför allt Europa, men även i USA eller Asien, är att hierarkierna och rädslorna bland medarbetare skapar långsamma och bakåtsträvande företag. Ingen annan än chefen törs (eller får?) fatta beslut – det gör bara chefen. Man törs inte ifrågasätta, trots att chefen omöjligt kan ha det bästa beslutsunderlaget. Ansvarstagandet bland medarbetarna är näst intill obefintligt – därför att om medarbetarna skulle ta ansvar och fatta beslut, så finns det alldeles för många osäkra och ”hierarkiskt tänkande” chefer som är styrda av sina rädslor och som inte vet hur de ska hantera medarbetare som ”är självgående”. En av mina klienter (svensk) fann sig i en situation där samtliga medarbetare på den utländska verksamheten aktivt sökte sig till hens grupp och samarbete, för att de förstod och kände att de skulle få konstruktiv feedback i dennes närhet, att möjligheterna till utveckling var betydligt större där, eftersom hen inte hade behov att ”sitta på” information eller utnyttja sin makt, utan agerade transparent och visade tillit till sina medarbetare och delegerade ansvar och befogenheter.

Jag har också råkat på uppfattningen om att ”svenska chefer är konflikträdda; de vill alltid vara så demokratiska och nå konsensus, och gömmer sig bakom konsensus-begreppet för att de inte törs hantera meningsskiljaktigheter”. Jag vet faktiskt inte vad det kommer ifrån, för de chefer jag arbetat med är allt annat än konflikträdda. För mig behöver man inte aktivt söka konflikter för att bevisa att man inte är konflikträdd. Istället ser jag att det handlar om att när meningsskiljaktigheterna väl uppstår, att man vågar lyssna på dem. Både se andras och sitt eget ställningstagande, se hur de olika åsikterna eller ställningstagandena kan berika. Ibland handlar det om att driva igenom ett beslut, för att det är fattat på högre ort. Det är inte samma sak som att inte lyssna på vad medarbetare eller kollegor har att anföra emot något, men däremot att våga vara tydlig med vad som är möjligt att påverka och inte.

Det svenska ledarskapet behövs!
Visst har internationellt ”kända” svenskar ibland ”slagit sig för bröstet” och på ett arrogant sätt hävdat framför allt Sveriges (som land) förträfflighet. Just nu kan det ju kännas en smula pinsamt med Vattenfalls affärer, ledningsgruppens – som det verkar – hyggligt arroganta ”shopaholic”-beteende, men det måste ju finnas lite undantag som bekräftar regeln… Hursomhelst, tror jag att det bl a kan vara sånt som skrämt många i vårt avlånga land, att vi inte törs ”äga” det goda ledarskap (det demokratiska, konsensus och att arbeta utifrån kompletterande) som kännetecknar många chefers ledarskap. Min upplevelse är faktiskt att det finns många bra chefer i vårt avlånga land. De VILL verkligen vara med och skapa ett lärande och ett ansvarstagande hos sina medarbetare, och vågar också göra det. Faran med den ödmjukhet som också går hand i hand (ofta) med ett gott ledarskap, gör att det hierarkiska och arroganta ”ledarskapet” som i mångt och mycket gäller i världen i övrigt tar över och att det ”svenska” ledarskapet hamnar i skymundan. Jag vet att jag generaliserar kraftigt, men de berättelser jag hör från både kunder och vänner speglar faktiskt precis det här.

Vad gäller ledarskapet i största allmänhet, blir det ju inte direkt lättare för chefer att få tid att arbeta med det, när organisationerna omorganiseras ”in absurdum” och alla ”kringroller” bortrationaliseras (läs en av mina tidigare bloggposter om det här), så att mer och mer operativa arbetsuppgifter läggs på deras axlar. Ett gott ledarskap kräver närvaro, lyssnande och konstruktiv feedback. Om det är för mycket ”att göra” på chefens agenda, krymper tiden där man kan utmana och stötta sina medarbetare.

Jag kommer att fortsätta sprida mina tankar kring det goda ledarskapet (känner inget behov att kalla det svenskt, egentligen!), och uppmanar dig, du goda och bra chef att göra detsamma;

– ÄG det
– var stolt över det
– börja/fortsätt prata om det goda ledarskapet och vad det är och handlar om, och – förstås
– fortsätt kontinuerligt att jobba på din egen utveckling för att bidra till en bättre värld! 

Ha’ en riktigt bra fortsatt vecka!

/Karin

 

 

 

 

Är du en förebild, på riktigt, eller glömmer du att du är det?

Är du en förebild, på riktigt, eller glömmer du att du är det?

Jag brukar ofta prata om att vi vuxna är förebilder för våra barn, vare sig vi menar att vara det eller inte. Vi är förebilder även för andra barn, så jag skulle vilja uppmana alla att våga vara vuxna och förebilder, våga vara tydlig. Jag gör det. Jag ”tar mig friheter” och sätter gränser för både mina egna och andras barn…! Som bekant gör inte barnen som vi säger, utan som vi gör. Parallellerna till ledarskap är tydliga. Chefer är förebilder, oavsett de tänker på det eller inte. Jobbigt, eller hur?! I allt vi säger och gör, kommer vi att bli bedömda. Om du lägger dig själv under luppen, skulle du då – handen på hjärtat – betrakta dig själv som en sann förebild för dig själv? Verkligen?

 

Aj, jag är en förebild!

När jag fick min första dotter, slog det mig – hårt – att jag kommer att bli en förebild, både som förälder och som kvinna. Jag insåg att jag behöver må bra för att vara den förebild jag vill vara. Förhoppningsvis är jag en så god förebild jag bara kan just nu, och när jag kontinuerligt arbetar på att öka min självkännedom så kan jag förhoppningsvis fortsatt känna en stolthet över mig själv, så att jag åtminstone i min värld är så mycket förebild jag kan vara. Ända tills min fina tjej inser att även jag har fläckar…! 😉 Då vill jag att hon ska vara så trygg i sig själv att hon kan bestämma, på känsla, vem eller vilka som ska vara hennes förebilder. Då menar jag inte idoler som man dyrkar, utan tydliga bra personer med hjärtat på rätta stället. Fick en fantastisk artikel på min vägg på Facebook (här är länken till den!). Den säger mycket av det som behöver sägas. Till det vill jag lägga några ytterligare saker.

 

En förebild behöver också ha ”fel”

Jag tror att förebilder behöver vara ”mänskliga”. Jag tror på att vi, mitt i all iver att verkligen vara felfria, istället bör våga visa att vi ”har fläckar”. Vi kan också göra ”fel”, tänka tokigt, eller att det vi gör/säger får icke avsedda konsekvenser. Att göra fel är jobbigt. Men om vi kan hitta ett mer tillåtande sätt när det gäller att göra just ”fel”, så borde det inte kännas lika jobbigt. Kanske är det så att det bl a är kopplat till att när man gör fel, betraktas man som ”dum”.

 

Tänk om det är en av paradoxerna; att för att inte vara dum, så måste man tillåta sig att vara ”dum”? För att kunna lära sig nya grejer, måste man få vara lite dum? Kanske är det något jag förbisett tidigare, som jag inte kommer åt om jag inte får vara ”dum”? En av mina lösningar är att jag tillåter mig experimentera, då kan jag släppa det där om att vara dum eller inte – det blir irrelevant. Om man experimenterar, kan man ev tillåta sig att vara i ett kontinuum av att ifrågasätta? Ifrågasättanden ska ske med snälla ögon, de behöver inte vara konfrontativa och ”elaka” – särskilt mot oss själva behöver vi vara snälla. Då blir det lättare att vara snällare mot andra också. Tänk om någons sätt att vara eller uttrycka sig, faktiskt inte är menat att vara elakt och nedgörande, utan bara lite ”klantigt” och ogenomtänkt?

 

Genom att visa att vi tillåter oss själva att misslyckas eller ha fel, så blir det också enklare för barnen att ”få ha fel”. Naturligtvis behöver vi också visa att vi kan be om ursäkt när vi misstagit oss, eller råkat göra någon ledsen. Även där är vi förebilder.

 

Vilken förebild vill du vara?

Så, vilken förebild vill du vara – som förälder, som vuxen, som ledare? För mig handlar det om att vara mer tolerant, att inkludera, att våga misslyckas att stå upp för det ”rätta”. Våga se människor för deras styrkor och fördelar, snarare än att leta efter deras tillkortakommanden, så att ifrågasättandet kommer från en varm och omtänksam plats istället för en ”peka finger”-plats. Det är att vara förebild för mig. Jag är förstås inte alltid där, men om jag ändå strävar efter att vara där mer och mer, så kanske jag så småningom faktiskt kan vara där på heltid?! 😉

 

När börjar vi?

Med sol!

/Karin