Heligt förbannad! som min pappa skulle uttrycka det

Heligt förbannad! som min pappa skulle uttrycka det

Läser insändaren från Gefle Dagblad (länk här) skriven av den f d hockeymorsan som ”tackar” sin 8-årige sons tränare. De har bestämt sig för att peta honom ur laget – det handlar ju om att toppa laget och se till att ha ”stjärnorna” med. Ja, för det vet man ju när barnen är 8 år… AAAAAAA!

Talangerna faktiskt sällan de som blir framgångsrika
All forskning visar med önskvärd tydlighet att det som gör att vi lär oss mest, är att leka, ha roligt och träna, träna, träna. Många gånger är det inte de som ”utses som talanger” i unga år, som faktiskt blir de framgångsrika idrottsstjärnorna. Många av de mest framgångsrika har snarare varit ganska mediokra i unga år, sysslat med många olika typer av idrotter och bara haft roligt. Kanske även att hålla på med flera idrotter kan påverka att vi inte skadar oss lika mycket för tidigt? Den kommentaren är verkligen på en lekmannamässig nivå, men jag inbillar mig att om vi håller på med flera olika idrotter, så hjälper det oss att bygga upp våra kroppar i en allsidighet, och påfrestningarna på vissa muskler inte blir lika påtagliga.

Ett lag ungefär som ”Alla kan sjunga”-kören?
Med tanke på ovanstående och den skrämmande historien från insändaren, som jag dessvärre tror inte tillhör undantagen, så finns det mycket vi behöver ändra på och våga göra annorlunda. Varför inte starta ett fotbollslag, hockeylag eller dylikt på samma premisser som det startas ”Alla kan sjunga”-körer? Låt oss säga så här, jag skulle inte bli förvånad om det laget kommer att lyckas långt bättre än någon kan tro och dessutom kanske flera av de som ”utsetts som talanger” väljer att byta klubb till någon mer mänsklig, men andra värderingar?? Den chansen förutsätter, kanske, att de kan göra det för att de har föräldrar som har såna värderingar, och inte är av den jobbiga typen som står vid sidan av planen och skriker nedlåtande till motståndarlagets barn… DET har jag ju hört talas om att det existerar också.

När ska vi vuxna förstå att vi behöver vara förebilder för våra barn?

En torsdagsblogg i all enkelhet!

/Karin

Magkänslan – en hjälp, inte en ”stjälp”

Magkänslan – en hjälp, inte en ”stjälp”

Varför är det så många som är rädda för magkänsla? Jag vet att diskussionerna har gått varma på HR Sverige och att det även diskuterades på #HR Unconf, och då särskilt i samband med rekrytering. Jag är inte rädd för magkänsla… längre! I själva verket är den en av mina största tillgångar. Men gissa om jag har varit rädd för den och har gått emot den ett antal gånger?! Inte med de bästa av resultat, om vi säger så.

 

För att kunna föra dialoger/diskussioner kring magkänsla, kanske vi behöver utröna lite närmare vad det faktiskt är, så att vi inte har olika definitioner. Då är det ju lätt att tala förbi varandra. I min (och Wikipedias) värld är magkänsla och intuition ungefär samma sak. Enligt Wikipedia har intuition följande beskrivning;

”Intuition kommer från latinets intueri, som betyder åskåda, se på eller betrakta. Intuition är förmågan att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omedelbar bedömning utan att (medvetet) ha tillgång till alla fakta, och ställs ofta i motsats till att resonera och förstå logiskt.”

 

Intuition/magkänsla – uppbyggnad

Intuitionen är något vi bygger på redan i fosterstadiet, från våra första år och framåt i livet. Det är en slags erfarenhetsbank som vi kan ställa frågor till. Det är inte alltid vi har all tid i världen att analysera och söka mer information för att kunna fatta välgrundade ”logiska” beslut, utan vi måste ibland fatta ett snabbt beslut. Då är magkänslan en bra kompass, en indikator. I ytterligare andra sammanhang har vi en ”gnagande känsla” av att det är något som inte stämmer, magen gör sig påmind…

 

När jag fattat beslut i strid med min magkänsla

Vid samtliga tillfällen jag fattat beslut EMOT min magkänsla, där jag istället resonerat mig fram med logik, har jag – efter att beslutet är fattat – i slutänden alltid landat in i beviset för att min magkänsla hade rätt! Faktum är att min magkänsla förmodligen har bättre kontakt med min djupaste värderingar, min ”känsla”, än mitt logiska intellekt har. Dessutom har jag ju inte alla erfarenheter i färskt (medvetet) minne, men någonstans finns minnet/erfarenheten att ta hjälp av. Sedan dessa tillfällen där jag gått emot min första spontana magkänsla, som jag lärt mig massvis av, har jag nu bestämt mig för att alltid ”lyssna på magen”. Det betyder att jag väljer att ta fram känslan i ljuset, bolla tankarna kring den, både med mig själv och med andra. I rekryteringssammanhang låter jag ALLTID någon (minst en!) komma in med en ”second opinion”. Allt för att försöka utröna VARFÖR det känns så rätt, eller VARFÖR det känns så fel, och – dessutom – fylla på min erfarenhetsbank ytterligare, om jag kan.

 

En chef som anställer någon MOT sin magkänsla skaffar sig problem!

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att om man som chef anställer någon tvärtemot vad ens magkänsla säger, då skaffar man sig problem!

Tänk dig följande scenario:

Hela rekryteringsprocessen ”by the book”;

– bra och genomarbetad kravprofil som är kopplad till företagets behov både nu och framåt

– kompetensbaserade intervjuer med bra och fördjupande frågor, och självklart med så många konkreta exempel det bara går…

– man gör sin priolista utifrån vem man helst vill ha i fallande ordning

– man tar referenser på 1:an och 2:an (och kanske även 3:an??)

– man kanske t o m skaffar sig ännu mer input via ett personlighetstest (där man får en ursäkt att föra uppföljningsintervjun till ett ytterligare djup) innan referenserna…

…och längs hela vägen har man en gnagande känsla av att det är ”något som inte stämmer”. Jag vet att det finns referenspersoner som inte tycks ha några skrupler och ”ljuga rakt ut”, så det är inte säkert att referenserna ger den input som man skulle behöva i det läget. Att då inte försöka vidare utröna vad det handlar om, kanske t o m ställa frågan rakt ut till kandidaten, är att göra sig själv och sin organisation en björntjänst. Och allt det för att man ”inte ska gå på sin magkänsla” när man rekryterar…! OBS! Jag tycker inte att man ska göra ”antingen eller”, jag lever med en uppfattning om att man kan göra ”både och”. Eftersom jag vet att det är så många som är just rädda för ”magkänslo”-beslut, så vore jag ju korkad om jag ”bara” använde magkänslan. Det är lite svårare bevisläge att enbart använda den…!

 

När någon anställs ”mot bättre vetande”, då…

Om man nu, mot förmodan, anställer någon ”mot bättre vetande” (läs ”magkänsla”), så kommer man, vare sig man vill eller inte, att ”omedvetet leta efter” att få bekräftelse på det som man haft ”på känn”. Det betyder i sin tur att om det är en ”klok, bra och intuitiv (!) chef med god självkännedom”, så finns risk att en h*n anställer en ”strulputte”. Om det istället är en chef som har dålig självkännedom och agerar med rädsla och manipulation, och h*n blir övertygad att gå emot sin ”magkänsla”, så kommer den nya medarbetaren kanske både känna sig lurad och heller inte varken kunna eller vilja bidra med det som denne anställts för.

 

Alltså, att lyssna på sin magkänsla, att ta den på allvar, och också låta den ha sin plats i rekryteringsprocessen är smart. Låt den vara ytterligare en input, för ju fler infallsvinklar du har på kandidaten, desto bättre!

 

Lev väl så är magkänslan du får; ”gött”!

/Karin